28. november 2006

Bjørn Dæhlie var dopet på Lillehammer-OL

Kognitiv dissonans. Ett begrepp från socialpsykologin som skulle kunna omskrivas som missljud i kunskapen. Det som händer är att två motstridiga tankar inte kan samsas i hjärnan – och vi utesluter den ena av dem för att få lugn och ro.

Om en norrman skulle få höra att skidlegenden Bjørn Dæhlie var dopad under OS i Lillehammer 1994 skulle det bli en mindre härdsmälta i hjärnan. Bjørn Dæhlie. Dopad. Nej – det går inte. Bjørn Dæhlie känner vi som en kärnfrisk, sund, ärlig och trevlig kille. Hjärnan utesluter på en gång möjligheten att han skulle ha fuskat under det största av norska idrottsögonblick.

Skulle det däremot krypa fram att den svenske höjdhopparen Patrik Sjöberg hade pumpat sig full med anabola steroider när han tog världsrekord med 2,42 på DN-galan i Stockholm 1987 skulle vi svenskar inte direkt ramla av stolen. Sjöberg röker ju, och i somras kom det fram att han brukar sniffa kokain på kändisfester. Han har alltid varit lite av ett problembarn. Vår hjärna skulle inte ha några problem med att acceptera doping och Patrik Sjöberg i samma tanke.

Ett aktuellt exempel på kognitiv dissonans är den pågående norska diskussionen om en ny staty av Kong Olav.

Konstnären och bildhuggaren Knut Steen fick för några år sedan i uppdrag av Oslo kommun att avbilda Kong Olav. Det finns nämligen ingen staty av den populäre folkekongen i centrala Oslo. Sedan Kong Olav dog 1991 har det diskuterats hur en staty borde se ut, och var den borde stå.

Nu ska vi stanna upp en stund, och fundera på hur folk minns folkekongen, som kom till Norge på pappa Kong Haakons arm som tvåårig kronprins 1905.

Under kriget ledde Kronprins Olav motståndskampen från London. 13 maj 1945 var han den förste i rikets ledning att återkomma till det nyligen frigjorda Norge. Oslo jublade. Ryktet säger att han mötte motståndskämparna på kajen i Oslo med orden: ”Gutta! Dere lukter skaug!” Motståndsmännen gick populärt under namnet ”Gutta på skaguen” eftersom de var efterlysta av tyskarna.

Oljekrisen 1976 drabbade också oljelandet Norge. Då visade Kong Olav att han inte ville vara mer än någon annan. Eftersom det var bensinransonering tog han spårvagnen upp till Holmenkollen för söndagens skidtur. Så som skidälskande oslobor brukar göra om vinterns söndagar. Och självklart skulle kungen betala för biljetten.

Kong Olav var en friluftslivets man. Jularna tillbringades med skidåkning på Kongsseteren utanför Oslo. Och de flesta påskveckor firades på den avsides liggande Prinsehytta i Sikkilsdalen. Det är också Kong Olav på skidtur som är avbildad på den enda nuvarande statyn av honom i Oslo. Men den statyn står i friluftsområdet Holmenkollen – inte i Oslo centrum.

Så tillbaka till den nu omdiskuterade statyn. Ledningen i Oslo kommun har beslutat att den inte ska få pryda Rådhusplassen. De vill helt enkelt inte ha något med den att göra. Den visar Kong Olav på ett sätt som vi varken vill eller kan komma ihåg honom på. Senaste tipset är att statyn ska grävas ned.


Så här ser alltså Knut Steens staty av den folkkäre Kong Olav ut. Kognitiv dissonans, sa Bill. Missljud i kunskapen, sa Bull.

27. november 2006

Norska ord som inte finns på svenska: Julebrus

Alla jultraditioner är inte rationella. Den svenska knäcken är ett sådant exempel - sega, sockersliskiga bitar som antingen framkallar hål i tänderna eller river med sig gamla amalgamfyllningar. Ingen gillar knäck. Men likväl måste det finnas knäck på ett svenskt julbord.

Den norska motsvarigheten till knäck är julebrusen (brus = läsk). De flesta bryggerier har tidigare tillverkat sin egen julebrus men inget av dem har lyckats göra det med god vinst, så det finns bara ett fåtal tillverkare kvar. Men den norska lokalpatriotismen är stark, och det har krävts blod, svett och tårar för de lokala bryggerier som har sluta hälla julebrus genom tappkranarna.

I år var det saftproducenten Lerums tur. De har varje år tillverkat sin egen röda julebrus, som är populär på Vestlandet. Förra året skulle ha varit det sista med Lerums julebrus, var det tänkt. Fram till det att bloggaren Lene Fløysand i Bergen drog igång ett upprop för att få tillbaka den röda drycken. Chefen för Lerum var tvungen att ändra planerna och gick ut med ett pressmeddelande:

- I Lerum var vi ikkje klar over at julebrusen så sterkt var ein del av folks juletradisjon, på linje med pinnekjøt og ribbe. Vi er sjølvsagt glade for at det no vert laga ein julebrus som så mange har sterke og gode meiningar om. Så no vert det julestemning også for alle våre julebrus-entusiastar, seier Jan Petter Vadheim. Sidan tysdag har det hagla inn fleire hundre epost-meldingar frå heile landet. Folk skreiv og sa dei var redde for julestemninga. Noko liknande har Lerum Fabrikker aldri opplevd i si snart 100 år gamle historie.
På Vestlandet kan nu julefriden alltså sänka sig. Värre är det för de trøndere som ska ha Dahls bruna julebrus på bordet till jul. Efter förra julen bestämde sig Dahls bryggeri för att sluta sälja sin julebrus i Oslo, något som de många trøndere som bor i Oslo upptäckt lagom till årets julfirande. Dahls bryggeri skickade lastbil efter lastbil med klirrande flaskor till Oslo, med konsekvens att de nu har tomma lager i Trondheim. Till stort förtret för alla julebrustörstande trøndere – för tro inte att det duger med något annat än Dahls julebrus för dem.

Och problemet blir än större av att bryggerierna saknar tillräckligt med flaskor för att kunna producera julebrusen. I norska hem ska det enligt uppgift finnas närmare 25 miljoner tomma flaskor som väntar på att bli pantade. Utan de flaskorna hotas julebrusen. För de riktiga entusiasterna måste nämligen julebrusen komma på glasflaska - inte plast eller något annat nymodens.

Rekordet i julebruspatriotism tas annars av Egil Fredriksen (bilden till höger) i Drammen. Förra julen köpte han närmare 300 liter, så att han skulle julebrus till resten av året. Egil Fredriksen dricker nämligen Aass röda julebrus till alla måltider. Året runt.

Givetvis har jag prövat årets julebrus. Och det blir den första och sista för mig. Smaken kan sammanfattas i tre ord: söt, sötare, sötast. Det finns ingen annan smak än socker. Jag kunde riktigt höra hur det knakade i tänderna när tog en klunk. Precis som med den svenska knäcken.

(På den övre bilden – alla trønderes favorit; Dahls julebrus som bara smakar socker. Nedanför - nej, det är inte Svorsken som testar julebrus, men väl julebruskongen Egil Fredriksen på en bild från VG.)

23. november 2006

Att leva i sin egen värld

För några år sedan samlade sig EU-länderna för att försöka ta gemensamma krafttag för att höja den ekonomiska tillväxten och minska arbetslösheten i Europa. Ett resultat av detta var att försöka underlätta för företag och personer att utföra tjänster över gränserna – på samma sätt som varor kan säljas och köpas. Tjänstesektorn – som omfattar allt från bygg- och städtjänster till utbildning och sjukvård – står för nästan 70% av Europas tillväxt och sysselsättning.

Men den kritiken mot Tjänstedirektivet blev stark – framför allt från fackföreningar som riskerade sina nationella särställningar om mer av arbetskraften blev anställd i andra länder. Från vänsterhåll fanns också en skepsis mot att tjänstedirektivet skulle kunna leda till en ”smygprivatisering” av offentliga tjänster, genom inköp av motsvarande tjänster från privata företag i andra länder.

EU-kommissionen backade. Det direktiv som godkändes av Europaparlamentet i förra veckan innehåller knappt mer än fagra ord och regler om när fri handel av tjänster inte ska gälla. Frågan om offentliga tjänster har lyfts ut till separat behandling. Och det är arbetsrätten i landet där tjänsterna utförs som ska gälla – inte arbetsrätten i landet där de som utför tjänsterna är anställda. En polsk snickare som jobbar i Sverige ska alltså omfattas av svenska arbetsmarknadsregler – inklusive regler om uppsägning, lön och arbetsmiljö.

Ändringarna av direktivet har fått de europeiska fackföreningarna att tala om en stor seger. De har fått igenom 90% av sina krav och aldrig tidigare har facket varit med och påverkat konkurrensreglerna för den inre marknaden på det sett som nu har skett.

Ett genomförande av Tjänstedirektivet kommer alltså inte innebära några större skillnader mot idag, men ändå en del förenklingar för exempelvis konsultföretag som har verksamhet i flera länder. Ingen dramatik alltså.

Ett land som verkligen borde gråta över att direktivet blivit så urvattnat är Norge. Det största hindret för tillväxt i den norska ekonomin är bristen på kvalificerad arbetskraft. Om Norska verksamheter på ett enklare sätt kunde köpa in tjänster från utlandet hade norsk ekonomi haft större möjligheter att blomstra också på andra områden än oljesektorn.

Men icke. Nu vill starka krafter inom de norska regeringspartierna att Norge ska säga nej till Tjänstedirektivet – vilket man har möjlighet till genom en vetoklausul i EES-avtalet. Norska fackföreningar och partier på vänsterkanten har inte uppfattat att Tjänstedirektivet inte längre är vad det kunde ha blivit. De pratar fortfarande om ”sosial dumping” och smygprivatsering av tjänster inom hälsovård och social omsorg.

Det är som om de lever i sin egen värld, där tiden och utvecklingen står helt still. Och det värsta är att detta är precis vad de vill – att leva i sin egen, norska värld som är helt opåverkad av vad som händer i omvärlden. För vi vet minsann bäst. Själv är bästa dräng.

Vice partiordföranden i regeringspartiet Sosialistisk Venstre, Audun Lysbakken, menar att ”bevisbyrden i denne saken ligger ikke hos oss som frykter at direktivet vil føre til sosial dumping. Vi er imot så lenge EU og ja-siden ikke klarer å overbevise oss om det motsatte.”

Tyvärr har Audun Lysbakken helt rätt.

Bevisbördan i den norska debatten ligger just hos dem som önskar mer öppenhet och frihandel. Och det finns ingen som tar upp den kastade handsken. De norska europavännerna lever lika mycket i den egna särnorska världen som EU-motståndarna.

Høyre, som i sitt program är för en ökad handel över gränserna, tjatar mest om oenigheten på vänstersidan. Organisationen Ja til EU pratar mest om att Tjänstedirektivet inte är så farligt längre. Arbetsgivarorganisationen NHO tramsar om nya norska överenskommelser om mininmilöner för att förhindra lönedumping i Norge.

Och genom att använda sin vetomöjlighet i EES-avtalet skulle Norge helt vända ryggen till europeiskt samarbete. Det är Norge som behöver EU, inte tvärtom. Men det är inte en politisk korrekt uppfattning i den norska debatten.

22. november 2006

Brettkontroll

Oslo Filmfestival premiärvisades en film som uppmärksammar något som jag inte hade en aning om – det norska förbudet mot skateboard 1978-1989. Norge var det enda land i världen där det inte var tillåtet att sälja, importera eller använda skateboards.

I slutet av 70-talet blev skateboards omåttligt populära i USA. I Norge hade Statens Forurensingstilsyn nåtts av larmrapporter om vilken skademaskin skateboarden var. De gjorde egna beräkningar och kom fram till att så många som 37,500 personer kunde bli skadade om det började rulla skateboards på norska gator.

Filmen Brettkontroll visar hur norska skateare trotsade förbudet och byggde ramper i skogen och tillverkade egna skateboards.

1989 avskaffades förbudet efter stor tvekan från politiskt håll. En stortingsrepresentant varnade för att avskaffandet av förbudet ”var en skjebnesvanger avgjørelse” och att det nu skulle bli ”en sterk økning av alvorlige skader blant rullebrettbrukerne og ikke minst blant eldre som blir påkjørt av disse brukerne”.

Fortfarande idag finns det såklart detaljerade lagregler om skateboards. I ”Forskrift om rullebrett”, som ersatte det tidigare förbudet, kan vi bland annat läsa följande:

§6. Markedsføring. I all form for skriftlig markedsføring av rullebrett skal det stå følgende tekst: Bruk ikke brettet på trafikkerte områder. Rullebrett er ikke egnet for barn under 12 år. Bokstavene i teksten skal være minimum 2 mm. høye og lette å lese.

21. november 2006

Hänt i Norge: 1985

Så nära i tiden men ändå så långt borta. Här lite av det som hände i Norge 1985:
  • Idag verkar det helt ofattbart att alla butiker skulle tvingas stänga kl 17. Varje dag. Men det var verkligheten i Norge fram till 1985. Høyre-ministern Astrid Gjertsen genomförde reformen av åpningstidsloven trots hård kritik från LO och Arbeiderpartiet. 1985 blev det äntligen möjligt för barnfamiljer där båda föräldrarna jobbade heltid att kunna handla mat på veckodagar.

  • Kommunfullmäktige i Lillehammer beslutade att ansöka om att arrangera vinter-OS 1994. De fick de också göra. Nu är det tre norska kandidatstäder som önskar göra samma sak 2018: Tromsø, Trondheim och Oslo/Lillhammer. I vinter ska Norges Idrettsforbund och Olympiske kommitté avgöra vilken av städerna som blir norsk kandidat. Därefter ska stortinget besluta om statliga finansiella garantier. En litet tips på vägen – vinter-OS går som regel av stapeln i februari. Så års är det dagsljus i Tromsø i på sin höjd ett par timmar per dag...

  • Efter år av norska motgångar och sistaplatser vann Bobbysocks finalen i Melodi Grand Prix med La Det Svinge. Som bevis på det norska folkets uppskattning blev Hanne Krogh och Elisabeth Andreassen utsedda till Årets Peer Gynt. Priset delas årligen ut av Stortinget och ”deles ut til personer eller institusjoner som har markert seg på en positiv måte på det samfunnsnyttige plan, og som har gjort Norge kjent i utlandet”.
(Bilden: 1985 var året för Norges största musikframgång någonsin. Det handlade inte om Bobbysocks. Men om a-Ha som slog igenom med ”Take On Me”. Mycket tack vare musikvideon där tecknat och filmat blandades om vartannat.)

Vad hade du gjort med 9,500 kronor?

*Inkluderer kun mulighet til å se Bygdenorge. Kostnader for reise, mat og hotell kommer i tillegg.


* To uker i Egypt. Inkluderer flyreise Oslo – Sharm el Sheik t.o.r. Tolv overnattinger i dobbeltrom 4-stjerners hotell. Alle måltider serveres på hotellet og er inkludert i prisen.

Bygdenorge har problem. Det finns alltför många bönder, bondgårdarna är för små för att löna sig och transporter till och från fjärran fjällbygder är kostsamma. Därför bidrar vi som bor i Norge med enorma belopp till en liten del av befolkningen som vill leva kvar där de har bott sedan generationer. Och för att vi ska kunna se på fina kulturlandskap när vi är på semesterresa.

Men vad kostar det? Och är det värt det?

Om vi slår ihop norska statens utgifter för jordbruk (14 mrd kr/år), fiske (2 mrd kr/år) och distrikts- och regionalpolitik (1,6 mrd kr/år) blir summan 17,5 mrd kr per år. Fördelat på alla invånare i Norge blir det ca 3,800 kr per år och person.

Men vi betalar också via våra matinköp. På grund av ineffektivt jordbruk, höga tullar på importerad mat och dålig konkurrens betalar vi i Norge 46 % mer för vår mat än vad den genomsnittlige EU-invånaren gör. I Norge handlar vi mat för 18,000 kr per person och år. Det är 5,700 kr mer än vad samma matinköp hade kostat i EU.

3,800 kronor i skatt till Bygdenorge och 5,700 kr via prislappen på mat blir totalt 9,500 kr per år och norrman.

Kan jag få tillbaka de pengarna och byta in de mot en 14-dagars all-inclusive solsemester i Egypten, tack?

17. november 2006

Hänt i Norge: 1984

Upptäckte att NRK har dragit igång TV-serien ”Tilbake til”, där de visar återblickar på vad som hände under 80-talet. Igår var det dags för 1982, som jag redan har skrivit om. Men det är dags att jag får upp tempot i min serie ”Hänt i Norge” så jag inte blir omsprungen av NRK. Här några godbitar från Norgeåret 1984.
  • Den tredje april beslagtog polisen i Gjøvik en parabolantenn från en privatperson som hade monterat utrustning för att ta emot och se på utländska TV-kanaler. Det var förbjudet enligt norsk lag. Svensk TV gick det däremot bra att se på i östra Norge sedan många år tillbaka. Det är en av anledningarna till att norrmän överlag förstår svenska bättre än det svenskar förstår norska. Eller omvänt – det var tydligen inte så många svenskar som tyckte att det var mödan värt att försöka ratta in NRK på TV-apparaten...

  • Den tidigare statssekreteraren Arne Treholt fängslades och dömdes senare till 20 års fängelse för spioneri åt Sovjetunionen. Treholt, som arbetade åt arbeiderpartiministern Jens Evensen, hade försett KBG med militär strategisk information. Framför allt anses Treholt ha skadat möjligheterna för en överenskommelse om den så kallade Gråsonen i Barentshavet. Norge och Ryssland kivas fortfarande idag om var gränsen ska dras.

  • Yuppies – Young Yurban Professionals – blev ett begrepp. I Oslo började 80-talets börsyra att märkas och Norsk Språkråd hade fullt upp med att hänga med i arbetet med att förnorska de nya orden: ”Jappene trivdes særlig godt i 80-åra. Jappekulturen blomstra med børstraktorer og høy sigarføring. Men der var også de som forjappa seg. Det gikk dårlig med gjeldsslavene og gjeldsofrene.”
(Bilden: Arne Treholt blev fotograferad i Wien, när han samtalade med KGB-agenterna Gennadij Titov och Aleksander Lopatin.)

Du er EU-tilhenger dersom du viser at du er nordmann!

EU-kommissionen presenterar statistik på hur bra medlemsländerna är på att överföra EU-lagstiftning till nationell lagstiftning. Det kan handla om att ta bort gamla nationella regler som strider mot nya EU-regler eller om att införa nya lagar på det sätt som EU kräver. Bäst i klassen är Danmark – i juni i år var det bara 0,5 % av EU:s lagstiftning som inte fanns med i dansk lag. Som nummer två kommer något förvånande icke-medlemmen Norge, med 0,8 %. Sverige ligger en bit ned på listan med 1,4 %. Italien är sämst med 3,8 %.

Norge är alltså ett av de mesta EU-länderna utan att vara EU-medlem och utan att ha någon möjlighet att påverka reglernas utformning. Genom EES-avtalet får Norge tillgång till EU:s inre marknad, men priset är att EU:s regler måste följas. Dessutom betalar Norska skattebetalare en hög avgift för EES-medlemskapet – miljardbelopp per år – utan att få tillbaka något via regional- eller jordbruksstöd som inte är med i EES.

Men tillbaka till EU-reglerna. 2001 beslutade EU om gemensamma regler för hur bilskyltar ska se ut. De ska bland annat visa bilens nationalitet. Norge följer såklart med, och nu börjar dessa nya EU-skyltar att synas på norska bilar. Men EU-stjärnorna är ersatta med en norsk flagga.

Och såklart finns det många i Norge som är irriterade över Norges roll som bäst i EU-klassen utan påverkansmöjlighet. Men det går ju alltid att påverka i det lilla, tänkte den trønder, som besökte Statens Vegvesen häromveckan för att hämta ut nya bilskyltar.

- Allerede første dagen med nye skilter hadde vi en kunde som nektet å kjøre med flagg-skilt. Han var innbitt EU-motstander og oppfattet det blå feltet med flagg som et EU-pålegg, säger Olav Aalbu vid Trondheims trafikkstasjon till tidingen Vegen og Vi.

Så nu tillhandahåller Statens Vegvesen gratis klisterlappar för att täcka över nationalitetsbeteckningen på de nya bilskyltarna. Allt för att norska nationalistiska EU-motståndare ska behöva slippa visa att de är norrmän. Norsk logik är fantastisk.

(Foto: Knut Opeidel / Vegen og Vi)

16. november 2006

Steike - dæ e godt å værra trønder!

Jag är nyligen återkommen från några dagar i Tyskland. Där fick jag lära mig att den norska staden Trondheim heter Drontheim på tyska.

En dront är en utdöd fågelart från Mauritius. Dronten hade för små vingar i förhållande till sin tjocka kropp, och kunde inte flyga. Besökande sjömän hade inga problem att fånga dronterna och ta de med sig hem. Och vips, så var dronterna utdöda.

Men när portugiserna upptäckte Mauritius på 1500-talet, så kryllade ön av orädda dronter. Portugiserna kallade fågeln för doudo (på engelska dodo-bird), vilket på portugisiska är samma ord som för svagsint dummer.

En trønder (trondheimsbo) är alltså samma sak som en småfet, godtrogen och svagsint dummer som inte vet att han inte kan flyga. Eller?

Årets norska julklapp

I England intog Indian Curry platsen som den vanligaste middagsmaten för några år sedan. Här i Norge har den djupfrysta Pizza Grandiosa samma position. I genomsnitt äter varje norrman en djupfryst pizza i veckan, och pizzorna med namnet Grandiosa på förpackningen är klart störst på marknaden.

För ett år sedan chockades Norge av nyheten att hela 150,000 norrmän äter Pizza Grandiosa på självaste julafton.

Inte helt otippat har därför Pizzaugnen blivit utsedd till årets norska julklapp.

Det är konsultbolaget Deloitte som har undersökt årets norska julklappsmarknad och kommer med följande motivering:

”Årets Julegave”: Pizzaovn for hjemmet
I snart 19 år har det uavhengige HUI kåret Årets Julegave i Sverige. For første gang gjøres dette i Norge, i samarbeid mellom HSH og Deloitte. Kriteriene for å bli valgt til Årets julegave er for det første at produktet må representere tiden vi lever i; for det andre at produktet må vare en nyskapning, eller det må ha skapt ny interesse i løpet av året; og for det tredje at produktet må representere høy salgsverdi eller selges i et stort antall enheter.

Årets Julegave er en pizzaovn til hjemmebruk, som må sies å være en sosialantropologisk fulltreffer. Norge er det landet i hele verden der det spises mest pizza.
Djupryst pizza är inte den enda skillnaden i matvanor mellan Norge och Sverige. Norrmännen äter också dubbelt så mycket chips och mer än tre gånger så mycket majonnäs som vi svenskar. Men så vinner de ju i skidspåret i alla fall...

13. november 2006

Norska ord som inte finns på svenska: Svenskesveis

I Oslo bor det över 20,000 svenskar. De flesta är yngre, jobbar på restaurang eller i en annan servicenäring och bor i kollektiv. Frågar du en norrman får du dessutom veta att du känner igen en svensk i Oslo på Svenskesveisen – ”Sverigefrillan”.

Frisören Hannah Glamér beskriver Svenskesveisen för Aftenposten: "Da jeg begynte som frisør her, klippet jeg stort sett bare gutter. De fleste sa de ville se stylet ut, men at de ikke ville ha svenskeklippen. De tenkte på klippen som er lang i nakken, kort på sidene og gjerne bleket."

Svenskesveisen skiljer sig från Hockeysveisen (Hockeyfrillan) genom att den ofta sitter på en i övrigt stylad och välklädd person. Hockeysveisen kombineras ofta med skitiga jeans, fjunig mustasch och Trondheims-dialekt. Svenskesveisen finner du på en person med Diesel-jeans, exklusiva solglasögon och Borås-dialekt.

(Bilden: Chistian Wilhelmsson spelade under några år för Oslolaget Stabæk, och var då en levande reklampelare før Svenskesveisen.)

Grattis Fagersta...

Vi svenskar är inte kända för att ha känslorna på utsidan. Men det finns saker kan få den mest timide svensk att gå igång.

Det kan hända om det är slut på gräddfil i matbutiken på midsommarafton. En midsommarafton utan gräddfil till matjessillen är som en norsk skitur utan apelsin och Kvikk-lunsj.

Eller om medtrafikanter bryter mot trafikregler. Försök att använda bussfältet för att köra förbi bilkön in mot Stockholm – det är inte polisen som kommer att jaga dig, men väl 100-talet pendlare som är upprörda för att du uppenbarligen tror att du är viktigare än dem.

Sist men inte minst finns D-ordet. Dressmann.

Tv-reklam med stylade män som kliver upp ur vattnet. En domedagsstämma som säger ”Grattis Götene. Nu öppnar vi vår 74e butik nära dig.”

Vill du ha uppmärksamhet i en svensk middagsbjudning? Försök Dressman-tricket. Försök med: ”Såg du de snygga kavajerna på Dressmans julrea?” Eller om du är riktigt vågad: ”Läcker slips! Var det inte den som var med i Dressmans skorta&slips-paket på fars dag sist?”. Den fram till nu trevliga middagen kommer fullständigt att byta skepnad. Andra gäster börjar titta på klockorna. ”Kanske det är bäst att ringa taxi snart. Det kan ju ta sådan tid ibland.” Värden kommer diskret att ställa undan den 18-åriga single malt han tänkte bjuda på lite senare.

Att erkänna ett besök i en Dressman-butik är som att berätta om hur givande det är att läsa Hänt i Veckan. Det är nästan snäppet värre än att köpa parfym på Konsum.

Vad detta beror på är inte helt enkelt att säga, men jag har svårt att tro att det skulle ha sin orsak i att Dressman är ett norskt företag. Jag tror snarare att det är den i Norge så kallade Frp-koden som håller på att exporteras. Begreppet Frp-koden myntades av Arbeiderpartiets partisekreterare Martin Kolberg, som har uttryckt ett önskemål om att ta reda varför så många norrmän röstar på Frp – Fremskrittspartiet. ”Frp-koden skal knekkes”.

En teori bakom Frp-koden är att folk i allmänhet gillar sådant som inte är ok i etablissemangets ögon. Det kan handla om att resa till Syden för att supa sig full en gånga om året – gärna till samma ställe år efter år, att faktiskt tycka att tabloidblaskan VG är den bästa tidningen eller att tycka att djupryst pizza faktiskt är bland det godaste som går att äta till middag. Eller att rösta på Fremskrittspartiet. Allt detta är inte ok i etablissemangets ögon. Men folk gillar att göra tysta uppror. Alla gillar att göra något som är lite småförbjudet. Som att handla på Dressmann.

Men Varner-gruppen, som äger Dressman, har upptäckt att det finns konsumentgrupper som för allt i världen inte vill förknippas med slips och skjorta i samma förpackning, Pizza Grandiosa och veckotidningar. Därför har de lanserat butikskedjan Volt, som nu har ett knappt 10-tal butiker i Oslo-området. De satsar på kända märkeskläder för unga människor.

”Volt er et ungt butikkkonsept tilpasset en trendy gutt på 19 til 35 år. Butikken er influert av ’The Hives’ i butikkutrykk - personal & kultur. ”Stockholmslooken” er fremtredende i varepakken.”
Så beskriver butikskedjan Volt sig själva. Att gruppen The Hives kommer från bruksorten Fagersta, som snarare förknippas med Fristads blåkäder än med J. Lindebergs golfinspirerade streetwear, går ju såklart att se bort ifrån. Grattis Fagersta!

(Till höger: Fagersta centrum)

7. november 2006

Finns det inga norska negrer?

Norsk språkdebatt är ett kapitel för sig. Vid en första anblick är det en kvasi-akademisk diskussion som hög som låg ger sig in i med liv och lust. Men sanningen är att det är en norsk idrottsgren, möjligen med bara skidåkning framför sig i popularitetsrankingen.

Som domare och regelförfattare för idrottsgrenen finns Norsk Språkråd. Deras direktör, Sylfest Lomheim (såklart att filologer går igång på en man med det namnet!), väckte stor uppmärksamhet för några veckor sedan då han försvarade norska polisens användning av ordet neger i förhörsprotokoll. Nu har diskussionen – från att handla om mörkhyade personers rätt att inte känna sig diskriminerade i sin kontakt med polisen – gått vidare till att försöka definiera begreppet nordmann (norrman, på svenska). Partiledare, forskare och allehanda kändisar uttalar sig om vad de tycker krävs för att någon ska få kalla sig eller bli kallad för nordmann.

Är kravet norskt medborgarskap? Andra eller tredje generationen född i Norge? Hudfärg? Hur man anpassar sig till norska traditioner och levnadssätt? Hur man äter sin brunost och dricker sin tran?

Diskussionen kommer att hålla på en stund till. Säkert i hög grad beroende på att olika personer kan känna sig olika mycket som nordmann vid olika tillfällen. Den norsk-födde muslimske pakistaniern Omar känner sig kanske mest som muslim under fasteperioden Ramadan. Vid det traditionella bröllopet i släkten känner han sig sannolikt mer som pakistan än till vardags. Men när han står på läktaren på Ullevål och hejar på det norska landslaget tillsammans med sina norska vänner, känner han sig mest som nordmann.

Blir Omar gladare av att alla Norges debattglada försöker sätta upp regler för när ordet nordmann bör och inte bör användas? Nej, och inte jag heller.

Det hade i och för sig varit intressant att se vad Sylfest Lomheim hade sagt som den svenska debatten. Där har kulturetablissemanget fått Sveriges konditorier att upphöra med negerbollar i sortimentet. Ett annat exempel var häromåret när GB Glace förnyade sitt sortiment med glassen Nogger Black. Nougatglassen Nogger har varit en storsäljare sedan 70-talet, och nu skulle den lanseras i lakritssmak. Det statligt finansierade Centrum mot Rasism kritiserade GB Glace så starkt att de drog tillbaka lanseringen.

Givetvis ska inte ord och uttryck användas på ett sätt som upplevs som kränkande. Men det har snarare med sunt förnuft att göra än med nya regler om när och hur ett ord får användas.

(På bilden ser vi en typisk norsk nordmann; nämligen Sylfest Lomheim i sin bunad på 17. mai.)

6. november 2006

Sista dansen

Videotjänsten YouTube.com är fantastisk! Jag skrev nyss om att Norge ligger efter Sverige och Danmark när det gäller långfilmer. Men för reklamfilmer är det annorlunda. Jag hittade precis min norska favoritreklam på YouTube.

Woohoo, woohoo - I'm your kittycat!

Kan vi fi... hitta någon bra film att se på ikväll?

Norsk film har aldrig nått särskilt hög internationell status. Vi svenskar kan alltid luta oss mot regissörer som Ingemar Bergman och Lasse Hallström. Danskarna har Lars von Trier, Viggo Mortensen och den just nu tokigt heta halvdanskan Scarlet Johansson.

Norge kan i bästa fall komma dragande med den samiska filmen Veiviseren från 1987. Eller kanske Thor Heyerdahls utmärkta filmatisering av Kon Tiki-expeditionen från 1950.

Nyligen hade den norska komedin Kalde Føtter premiär. Kritiken har varit sval, trots att filmen enligt förhandsinformationen ska innehålla en glödhet sexscen med skådespelerskan Hanna Kavli Lund och en deodorantflaska i huvudrollerna. Men det framgick knappast av biljetterna...

Herr Gårman lite mindre herre än förut

När jag var i sexårsåldern gick jag på Televinkens trafikskola en gång varannan vecka. Framför allt en sak fastnade i minnet – mannen på skylten för övergångsställe – Herr Gårman! Tillsammans med Televinken sjöng vi Herr Gårman-sången:

Herr Gårman!
Herr Gårman!
På vita strecken får man
Här men inte där tut tut!
Här men inte där tut tut!
Herr Gårman!
Herr Gårman!
På vita sträcken får man!


I Norge har Herr Gårman fram till nyligen varit en stilig herre i hatt - Hattemannen. Han skulle kunna vara hämtad från en klassisk Humprey Bogart-film.

Men nu är det slut för Hattemannen. Sedan i somras är han ersatt av en menlös streckgubbe – faktiskt ännu mer formlös än sin svenska kollega.

Bakgrunden är givetvis jämställdhet. Den norska motsvarigheten till Jämställdhetsombudsmannen – Likestillingsombudet – krävde att den macho Hattemannen skulle bytas ut mot en mer könsneutral figur. Statens Vegvesen tog till sig av kritiken och lanserade den nya streckgubben. Samma streckgubbe – men med spade i handen – finns också med på den nya varningsskylten för vägarbete. Tidigare visade skylten en manlig jobbare i keps.

Det som förvånar mig är att den här reformen har genomförts utan större uppmärksamhet. Jämför bara med der Ampelmann i Berlin – mannen med bredbrättad hatt som fanns på ljusskyltarna vid övergångsställena i Östberlin. Han har blivit kultfiguren för dem som växte upp i DDR och som inte önskar att alla minnen från dåtiden – onda som goda – ska försvinna för gott.

(Till höger ser vi överst den nu utrangerade Hattemannen, i mitten den nya norska streckgubben och nederst Der Ampelmann från Östberlin.)