Konjakkmysteriet

Någon tid efter att jag flyttat till Norge träffade jag en bekant för en öl efter jobbet. Stämningen var god och efter två eller kanske tre pils fick jag höra:

- Nå Svorsken, nå skal vi ha en skikkelig konkakk!

Cognac har för mig varit förknippat med något som avnjuts efter en stor och god middag. Lite efter det att knappen i byxlinningen knäppts upp för att ge magen lite extra utrymme. Och alltid ackompanjerat av en kopp gott start kaffe.

Tre stora öl på fastande mage och sedan rätt på en cognac?! Det var för mig helt obegripligt, men jag har med tiden lärt mig att cognac har en särställning i det norska folkets hjärtan. I Sverige dricks det en dryg halvdeciliter cognac per år och invånare. I Norge dricks det sex gånger så mycket – en tredjedels liter per person och år. Längst norrut – i Finnmark och Troms - är konsumtionen som allra högst – närmare en liter cognac per person och år!

Jag blir givetvis nyfiken på hur det kommer sig att de dyra dropparna från Frankrike konsumeras i sådana volymer just i Norge. Särskilt då Norge är bland de länder i västvärlden där det konsumeras allra minst alkohol per invånare.

För att hitta svaret måste vi bege oss tillbaka till slutet av 1800-talet. Det var en tid av utflyttning från Norge. De flesta utvandrare begav sig till Amerika, men några hamnade i Frankrike. Bland dem som slog sig ned i Cognac-regionen fanns personer som Sverre Braastad, Thomas Bache Gabrielsen och Jens Reidar Larsen. De gifte sig med franska flickor, lierade sig med lokala druvbönder och började i försiktig skala att producera de ädla bruna dropparna. Eftersom den lokala konkurrensen var hård, använde de sina kontakter i det gamla hemlandet för att hitta kunder. Snart blev utvandrarnas efternamn kända varumärken i Norge – Braastad, Bache Gabrielsen och Larsen.

Till en början var exporten trevande, men tydligen lönande. De ”norska” cognacshusen växte, men fick det tufft när Norge 1916 införde förbud mot brännvin. Starksprit var bara tillåtet som läkemedel. Den tidigare så lönande cognacsexporten till gamlelandet upphörde.

Räddningen för Braastad, Bache Gabrielsen och Larsen kom 1922. Brännvin var fortfarande förbjudet i Norge, men den franska staten krävde att Norge skulle köpa vin från Frankrike som byte för de enorma volymer torkad torsk – klippfisk – som Norge exporterade till Frankrike. Den norska regeringen tvekade – de ville inte att stora volymer vin och sprit skulle komma de törstiga norrmännen till godo. Fortfarande var brännvin förbjudet. Men fransmännen var obevekliga: ”Ta emot våra varor, eller låt fisken ruttna”, var budskapet från Paris. Och det gick ju inte att låta fisken ruttna.

Således blev Vinmonopolet upprättat för att ta hand om de farliga franska flaskorna. Och när gemene norrman besökte Vinmonopolet för att köpa sin ranson var det givetvis enklare att be om en flaska Larsen, än att vricka tungan i försök att uttala långa namn som inte sällan startade med Sjatå eller något liknande.

Populariteten har bestått och fortfarande idag är de norska cognacsnamnen storsäljare hos Vinmonopolet.

(Bilden, förresten, kommer från boken Brown Cheese, Please av australiensiskan Jenny K. Blake. I boken har hon samlat en rad märkligheter om Norge och norrmän.)