Vår bästa tid är nu

Vår bästa tid är nu.
Vem minns den snö som kanske föll ifjol?
Vår bästa tid är nu.
Vem vet om morgondan har sol, har sol?

Så går den. Finalsången i musikalen La Cage Aux Folles. Och så går tongångarna i diskussionen om stadsplaneringen i Oslos centrala delar.

Stadsdelen Grünerløkka i Oslo kan på många sätt jämföras med Stockholms Södermalm söder om Folkungagatan. Tidigare nedslitna arbetarstadsdelar från sekelskiftet. I dag hippa centrala områden där inflyttade unga människor med höga inkomster gärna etablerar sig.

För 20 år sedan var det i stället ganska sjavigt. Det var tätt mellan de inrökta ölkaféerna. Liksom mellan de små specialiserade butikerna som gärna hade ett imponerande stort utbud inom ett mycket smalt område, men desto färre kunder. Vilken butik skulle i dag överleva på att sälja synålar?

För nu har ölkaféerna blivit tapasbarer. De små synålsbutikerna har blivit hippa showrooms med designerkläder. Tobakshandlaren på hörnet har blivit 7-Eleven. En våning upp trängs reklambyråer och fastighetsmäklare i nyrenoverade kontorslokaler. Ytterligare någon trappa upp bor redaktörer och IT-konsulter tillsammans med sina designermöbler och platta 42-tums tv-skärmar.

Så är det på Södermalm och så är det på Grünerløkka.

Det är en naturlig utveckling för städer i expansion. Unga människor önskar att bo centralt med liv och rörelse i omgivningen. De köper hellre en nybrygd caffe latte än gammalt surt bryggkaffe på ett inrökt fik med respatexbord.

Med köpstarka inflyttare kommer höjda lokalkostnader som ett brev på posten. Om synålsbutiken fortfarande hade haft en marknad, hade den för länge sedan flyttat från de hippa gatorna till ett område med lägre lokalkostnader. Och till slut börjar second handbutikerna och de som säljer importerade italienska delikatesser få problem. De finns andra som är beredda att betala högre lokalhyra än vad de kan.

Som alltid finns det dem som önskar att det fanns en stoppknapp. Som önskade att det gick att frysa situationen som den är nu. Som vill att den trevliga second handbutiken i grannkvarteret alltid kommer att finnas där. Och absolut inte vill att Hennes & Mauritz ska etablera sig mitt bland de charmiga gallerierna. Vår bästa tid är nu. Det kan inte bli bättre än just så som det är. Nu.

Några av dem som drömmer om den stora stoppknappen har samlats i Oslo Byaksjon. De vill att vi som bor i Oslo att underteckna ett Grünerløkka-upprop:

"Grünerløkka har over de siste årene vokst til en levende bydel full av spennende bruktbutikker, cafeer, gallerier og selvstendige designere. Nå er dette fantastiske mangfoldet truet.

Vi krever at Oslo kommune innfører reguleringer pa hva huseierne kan kreve i husleie for a unngå at de små butikkene må vike for større kjeder. Først da vil den kulturelle utarmingen av Grünerløkka stoppe."

Problemet är att det som har skapat denna levande bydel "full av spennende bruktbutikker, cafeer, gallerier og selvstendige designere" är förändring. I Thorvald Meiers gate på Grünerløkka får 20-25% av butikslokalerna nya innehavare varje år. Folk med drömmar och visioner testar om de idéerna håller för verkligheten – ibland går det bra, men ibland ger det möjlighet för någon annan att pröva sina vingar.

Utan förändring – ingen caffe latte. Utan de som vågar misslyckas – inga häftiga designbutiker.

Hade Oslo Byaksjon fått genomslag för att det skulle tryckas på den stora stoppknappen redan för 20 år sedan, hade Grünerløkka den dag i dag bestått av inrökta ölkaféer och butiker som knappt någon visste fanns.

För vet vi verkligen säkert att den bästa tiden, den är nu?

PS// Jag kan inte låta bli att fundera på den reglering av hyrespriser som Oslo Byaksjon vill införa. Ska den också omfatta försäljningspriserna på de centrala bostadsrätter som de unga radikala i Byaksjonen har köpt sig under de senaste åren? //

(På bilden ser vi hur exteriören till den anrika damklädesbutiken Hallén på Grünerløkka ser ut i dag. Hallén stängde i 2004. Hennes & Mauritz ville flytta in, men kommunen sa nej till fastighetsägarens planer på att renovera lokalerna till den standard som hyresgästen krävde. Nu förfaller byggnaden. Foto: Bjørn Hagring / NRK.)