18. mai 2006

Att de inte ger upp...

När Sverige folkomröstade om EU-medlemskap 1994 röstade jag för. Fördelarna var större än nackdelarna. Men på minussidan fanns EU:s jordbrukspolitik som fördelar groteska summor pengar till bönder som annars inte skulle kunna vara just bönder. Detta eftersom de europeiska böndernas varor produceras billigare och ofta bättre i andra delar av världen och eftersom jordbruket under de senaste årtiondena har blivit så effektivt att det inte behövs lika många bönder som förr.

En EU-medborgare betalar närmare 1000 kronor per person och år i jordbruksstöd (vill minnas det var ca 750 kr 2002). I Norge är siffran högre - närmare 3000 kronor per år och norrman.

Det är i det perspektivet helt obegripligt att Norge röstade nej till norskt EU-medlemskap. För så många är inte bönderna. Och så låga är inte matpriserna.

I dagarna läste jag om det senaste desperata försöket att rädda norsk jordbruksnäring. Potatismosproducenten Mills sa förra året upp avtalet med sin norska potatisleverantör Hoff Norske Potetindustrier. Mills köpte i stället in sin potatis från Polen - eftersom den höll jämnare kvalitet än den norska. Som konsekvens var Hoff tvungna att säga upp 10 personer, eftersom de förlorade ett av sina viktigaste kontrakt.

Vad händer då? Potatisleverantören Hoff går till Statens Landbruksförvaltning som i sin tur går till regeringen. Och vips, så höjs importtullen för potatis med 33%.

- Dette synes jeg er positivt. Det viser at de mekanismene som finnes, virkelig kan brukes, og at norske myndigheter ivaretar importvernet, kommenterar Hoff-chefen inte helt överraskande.

Nu blir det inget mer pulvermos på bordet hos oss.

1 kommentar:

stranger sa...

Er det ikke ærlig talt mer sjokkerende at noen spiser pulvermos, denne blanding av barnemat og papirlim?