På väg till jobbet tittade jag ibland in till en av kioskerna i gatan för att köpa lunch. Jag och den pakistanske kioskinnehavaren fick med tiden en god relation, hejade hjärtligt på varandra och växlade alltid några om väder och ditt och datt. Oss invandrare emellan, så att säga. En dag frågade han mig: -Skal du ikke kikke litt på bladene mine? Han pekade på de hyllmeter med porrtidningar han hade till försäljning. Jag var inte särskilt intresserad, men hade redan tidigare noterat den imponerande målgruppsanpassningen med tanke på det övriga utbudet i grannskapet.
Jag hade också noterat något annat – nämligen att framsidorna på porrblaskorna var täckta av små svarta klisterlappar över bröstvårtor och andra känsliga delar av de glänsande fotografierna. Det var den beryktade pornosladden. Enligt bokmålsordboka är sladden en ”svart remse på sensurert film el. tekst (som markerer det som er klippet vekk)”.
Norsk lag förbjuder nämligen publicering av ”kjønnslige skildringer som virker støtende eller virker menneskelig nedverdigende eller forrående”. Och norsk praxis har varit att anse pornografi som just ”menneskelig nedverdigende eller forrående”. Lagstiftningen har förvisso liberaliserats något på senare tid. Tidigare gick gränsdragningen för de ”forrående” bilderna vid ”kjønnsorganer i bevegelse”, men det har nu mildrats till bilder på ”slimhinnekontakt”. Pornosladden lever alltså vidare.
Men några frågor står fortfarande obesvarade:
- Pornosladden skapar rimligen en stor mängd arbetstillfällen, med tanke på alla de som måste ägna hela arbetsdagen åt att klistra svarta lappar i porrtidningar. Men varför omnämns aldrig de som en utsatt grupp i nyhetsbevakningen? De utsätts ju dagligen, på arbetstid, för allt det som staten vill skydda oss andra från.
- De som köper porrtidingar – pillar de bort klisterlapparna samtidigt som de läser tidningen? Blir inte det lite mycket att pilla med på en gång?
- Varför sänder de norska kabel tv-kanalerna porrfilmer, när de måste fylla hela skärmen med en svart ruta? Finns det många norrmän som går igång på att lyssna på stön och stånk till hissmusik?
3 kommentarer:
Det er sikkert innvandrede svensker eller andre fra det store utland som klistrer merker i blader.
Muligens er hele greia outsourced til ett eller annet lavkostland i Asia, der vi bryr oss filla om de barna som setter på merkene.
Fortsett det gode arbeide til fremme av gode naboforhold.
Hade jag ingen aning om... Gud så intressant, jag måste ut i en butik och inspektera!
Legg inn en kommentar