Ironi eller på allvar?

”Norsk filmproduksjon og visning er basert på statlig finansieringsstøtte og kommunal kinodrift”. Nej det är inget jag har hittat på eller formulerat själv. Citatet kommer från hemsidan till Norska Ambassaden i Stockholm.

I de flesta länder är underhållningsindustrin en vinstgivande tillväxtbransch. I Norge är biograferna ägda av kommunerna, filmproduktionen i huvudsak finansierad av statliga medel och ända fram till de senare åren har Statens Filmtilsyn varit väldigt aktiv med censursaxen. Exempelvis blev Monty Pythons Life of Brian totalförbjuden i Norge när den kom 1980. Det ska såklart inte vara tillåtet att skämta om gud och religion, och sånt.

I går presenterade den statliga Einarssonutredningen sina förslag för att ”utvikle en helhetlig norsk filmpolitikk”. Omslaget pryds av en retuscherad variant av affischen till den norska filmen Gymnaslærer Pedersen. Filmen handlar om en lärare som är politisk aktiv inom bokstavsvänstern (AKP m-l, mm).

Frågan är om bilden är menad som ironi eller om den är på största allvar? De flesta aktiva tyckare inom den norska kulturdebatten verkar nämligen ha samma bakgrund som nyss nämnde gymnasielärare.

Tanken på att privata aktörer skulle kunna driva biografer med vinst – precis som i de flesta andra delar av världen – existerar inte i Norge. Här går de flesta kommunala biograferna med förlust och måste finansieras av redan ansträngda kommunala budgetar. För tänk vad som kunde hända om privata aktörer bestämde vilka filmer som skulle visas?

Norsk filmexport har inte varit särskilt lyckad. Filmerna om Elling är väl det enda undantaget under senare år. Trots detta satsar norska staten miljonbelopp varje år på att marknadsföra norsk film i utlandet.

NRK och TV2 är dessutom hårt styrda av staten med hur stor del av programinnehållet som måste vara norskspråkig film eller kulturproduktion. Men framgångarna för norsk film ser vi inte mycket till.

Trots det drar sig inte den nyss nämnda Einarssonutredningen för att presentera nya fina förslag till statliga åtgärder och ingripanden för att främja norsk film.

Favoritförslaget är såklart det att lagstifta om att minst 40 % av alla norska filmer ska ha en kvinnlig huvudrollsinnehavare.

Gosplan revisited.