Ska vi spela tärning?

Det började med att studenttidningen Under Dusken vid NTNU i Trondheim undersökte hur lokaltidningen Adresseavisen recenserade skivor utgivna av lokala artister från Trøndelag. Av 38 skivsläpp hade 24 fått betyget fem eller sex (av sex – i Norge är det kutym att recensera skivor och filmer med ”terningkast”). Adresseavisen tog till sig av kritiken. ”Vi kan ikke ha det sånn at alle trøndere får en ekstra prikk på terningen”, menade tidningens kulturredaktör Sigrun Berge Engen.

Debatten växte sig vidare på nationellt plan. Det visar sig nämligen att de största tidningarna (VG, Aftenposten, Dagbladet) genomgående ger högre betyg till norska artister än utländska – i genomsnitt 4,2 för norska artister och 4,0 för utländska. Detta trots att allt – och då menar jag allt – av norska skivsläpp recenseras. Tutt-modellen Aylar och Cowboy-Laila (tänk lika delar Kikki Danielsson och Hipp Hipp-Tiffany) är inga undantag. Medan de utländska skivor som kommer till Norge har först framgångar på en eller flera marknader bakom sig.

”Er det noen av dere der ute som hører noe særlig på utenlandsk musikk for tiden? Norsk musikk er for tiden faktisk mye bedre enn det aller meste som kommer fra utlandet”, frågade sig musikredaktören Stein Østbø i VG tidigare i år.

Bakgrunden till Østbøs uttalande var att norska topplistan – VG-lista – samma vecka till 40% bestod av norska artister. Vad han inte hade fått med sig var att samma vecka låg det ungefär 40% svenska artister på den svenska försäljningslistan och 40% danska på bland de toppsäljarna i Danmark.

Men, men. Låt istället se på tre av de norska skivsläpp som faktiskt har gjort 2006 till ett gladare år.

The Whitest Boy Alive – Dreams. Erlend Øye är ett av de senare årens mest produktiva och intressanta musikfenomen. Tillsammans med Eirik Glambek Bøe har han levererat smäktande Simon and Garfunkel-pop med Kings of Convenience. Soloplattan Sudden Rush från 2003 har några av de bästa partyspåren som går att uppbringa. Tillsammans med Phonique släppte han häromåret den härligt pulserande For The Time Being. De senaste två åren har han bott i Berlin, och det är där han har spelat in Dreams under namnet The Whitest Boy Alive.

120 Days – 120 Days. Dagsavisen utsåg 120 Days till årets bästa internationella skivsläpp! Det kan i och för sig ifrågasättas, men 120 Days kommer med massor av referenser till musik jag gillar. Introt på första låten Come Out, Come Down, Fade Out, Be Gone för tankarna till Kraftwerk's epos Autobahn från 1974. Den pumpande basen på Lazy Eyes skulle kunna vara spelad av Joy Division/New Order-basisten Peter Hook.

Marit Larsen – Under The Surface. Det är så sött. Så vackert. Och så bra. Marit Larsen slog igenom tillsammans med Marion Ravn (nu aktuell som Meatloaf's sidekick Marion Raven på Bat Out Of Hell III) i fjortisgruppen M2M. Med Under The Surface har Marit Larsen tagit sjumilakliv bort från tonåringsstämplen. Det här är en vacker skiva som gör mig glad.

Efter detta återstår bara årets julskiva. Och den är inte norsk. Det är Nils Landgren som har samlat delar av den svenska jazzeliten till Christmas With My Friends. Men med finns också norske Bugge Wesseltoft som lirar loss på pianot till Det Kimer Nå Til Julefest. I år ska det vara röd trombon till glöggen!