De tre städerna har såklart sina egna påkostade projekt, som var och ett beräknas att kosta 10-15 miljoner kronor. Bara en mindre del kommer från privata sponsorer. Mest bidrar Oslo kommun med sina 6 miljoner kronor. Minst lilla Leksvik kommune utanför Trondheim med 5,000 kronor. Till detta kommer kostnader för lokaler och personal som sökarkommunerna gladeligen ställer upp med. För att inte tala om kostnaderna för alla de resor som kommunalråd och andra potentater gör för att uppvakta idrottspampar och statsråd.
Totalt handlar det om ca 25 miljoner kronor av offentliga medel för att bestämma vem som ska få skicka in en ansökan. Och det är bara början.
Den stora räkningen kommer först om IOC bestämmer att OS ska arrangeras i Norge. 2018 har det gått 24 år sedan Vinter-OS i Lillehammer. Den gången fick staten gå in och täcka förluster på närmare 10 miljarder kronor.
(Bilden: Lillehammer kommun, som står som medarrangör till Oslos OS-ansökan, skänkte en enorm julgran till London, som arrangerar OS 2012. Vad granen kostade vet jag inte, men skattebetalarna i Lillehammer betalade för både träd och transport.)
1000 miljarder
Stat och kommuner i Norge får varje år in över 1000 miljarder kronor via skatter (80%), olja (10%) och räntor från kassakistan (10%). 1,000,000,000 kronor. Det blir 230,000 per norrman och år. Tänk vad man kan göra med så mycket pengar!
Det mesta av pengarna går såklart till att ta hand om sjuka och gamla, till skolor och utbildning, och till polis, försvar och brandkår. En hel del går till hjälp till fattiga i andra delar av världen. Och till norska bönder. Men det finns fortfarande pengar över. Och det finns ingen hejd på fantasin när det handlar om att använda andras pengar.
Ingen kommentarer:
Legg inn en kommentar