10. januar 2007

Ringdrotten



Sju fekk dvergdrottane
i salar av stein,

Menn som er saka
til dauden fekk ni,

Men drotten for myrkret
ein einaste ein,

i landet Mordor
der skuggane rår.



Jag har aldrig riktigt förstått mig på det här med nynorsk. För den som inte vet det, så har Norge två officiella skriftspråk – bokmål och nynorsk. Det är därför det står ”Norge – Noreg” på skylten när du kör in i Norge. Bokmål är det som de flesta skulle kalla för ”riksnorska”, medan nynorsk har en mer dialektal prägel.

Men jag måste också erkänna att jag rymmer en viss fascination den levande norska språkdebatten. För om det inte skulle räcka med striden mellan nynorsk och bokmål, så finns det en hel rad med dialektala avvikelser. Riksnormen – moderat bokmål – är den som anges i officiella ordböcker och som används av de större tidningarna. Men de flesta norrmän blandar mer eller mindre in så kallat radikalt bokmål, åtminstone i sitt talade språk.

I de finare stadsdelarna i Oslos innerstad används i huvudsak moderat bokmål. Låt oss ta uttrycket ”Öppna fönstren!” som exempel. På Oslos finaste vestkant säger de ”Åpne vinduene!” (moderat), medan det i de östra stadsdelarna blir ”Åpne vindua!” (radikalt). Men det är helt korrekt att i skriftligt bokmål att använda vilket som av alternativen.

I uttalet finns än starkare sociala markörer än i skriftspråket. I det mer arbetarpräglade östra Oslo äter man bannan. Inte banán, som i västra Oslo. I östra Oslo jobbar man som sjåffør. I västra Oslo har man egen chauffør.

För någon månad sedan lanserades boken ”Ringdrotten”. Det är inget mindre än en nynorsk översättning av Tolkiens ”Lord of the Rings”-trilogi. Översättningen är gjord av språkforskaren Eilev Groven Myhren, som har ägnat mycken möda åt att låta de olika folkslagen i berättelsen få sin prägel av olika norska dialekter.

Hoberna pratar till exempel en bonnig dialekt från Hallingdal, medan Orcherna pratar ett blandspråk starkt influerat av gamla tiders hamnsjåare på ölkaféer i Oslo. Alverna däremot, pratar en klingande ren nynorsk.

Hober: "Husbond, husbond!" ropa Sam. "Alvadn vilde sannele ha gjort ei vise um detta, um dei ei gong fingo vita um det!"

Orcher: "Det får så værra", sa ein annan. "Men koffor ikkje drepa dei snøgt, drepa dei no? De er ei fordømd plage, og vi har lita tid."

Alver: "Ynskjer du å sjå no, Frodo?" sa fruva Galadriel.
Helt plötsligt står det klart för mig vilken rikedom som kommer med dialektala språkskillnader. I Sverige har vi också dialekter, men de märks sällan om någonsin i skriftspråket. I Norge är debatten om skriftspråkets olika utvecklingsriktningar i hög grad levande. Eiliv Groven Myhren visar detta på ett lysande sätt med ”Ringdrotten”.

Om nynorsk
Nynorsk är en nationalistisk skrivbordsprodukt påhittad av Ivar Aasen i mitten av 1800-talet. Språkforskaren Aasen, som var präglad av 1800-talets nationalromantik, ville tillbaka till rötterna och finna den norska som inte var förorenad av alltför mycket danska. Danmark styrde ju Norge från 1397 (genom Kalmarunionen) till 1814. Alla officiella dokument, lagar och böcker gavs ut på danska eller åtminstone en mycket danskpräglad norska.

Ivar Aasen reste runt i Norge och blandade dialektala uttryck till ett språk som han presenterade som landsnorsk – senare nynorsk. Så nynorsk är snarare en utvecklad urnorsk, mer än en ny norsk. ”Nynorsken byggjer på dei norske målføra som står i ubroten samanheng med gammalnorsk”, skriver Norsk Mållag.

Det är också många som hävdar att nynorsken och svenskan har fler beröringspunkter än vad bokmålet och svenskan har, eftersom bokmålet är så starkt präglat av danskan.

Trots att bara knappt 10% av befolkningen i Norge använder nynorsk som huvudsaklig målform, så är skyddet för nynorsken starkt. En stor del av sändningarna till statliga radio- och tv-bolaget NRK ska vara på nynorsk. Även de elever som har bokmål som skriftspråk har obligatoriskt sidemål – dvs undervisning i nynorsk – i skolan. 25% av alla officiella dokument från regering och storting ska vara skrivna på nynorsk. I Oslo spelar Nationaltheateret pjäser på bokmål, medan Det Norske Teateret sätter upp stycken på nynorsk.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Jag går på en norsk skola och fick nästan en chock av de stora skillnaderna i dialekter, en del riktigt svåra att förstå för en svensk till en början. Men jag gillar att man odlar sina regionala särarter och står för den man är. I Sverige är ju allt väldigt utslätat i jämförelse och få talar om sitt hemområde med stolthet, liksom att man inte heller framhåller att man är svensk. Svenskar vågar liksom inte riktigt stå för de de är... Här kan vi gott lära lite av norrmännen.

Anonym sa...

Glömde: alla dialektskillnader gör det ganska svårt att lära sig norska, åtminstone om man vill hålla sig till en dialekt, t ex Oslo-dialekt, eftersom det är lätt att blanda ihop ord/uttryck/uttal från olika dialekter. Men å andra sidan gör de många sätten att säga samma ord att sannolikheten att det ska bli rätt är stor...

Åsne sa...

Hei! Artig å sjå at du har skrivi både om nynorsk og om Ringdrotten. Men eg er ikkje heilt samd med det du skriv. Aasen ville ikkje attende til noko urnorsk og vekk frå det fordanska. På hans tid var det ikkje gjort noko fornorsking av dansken enno. Det var reint dansk skriftspråk. Så det han ynskte var eit mål som bygde på dei dialketane heile folket tala. Omtrent samstundes gjekk debatten om dansken skulle fornorskast eller haldast rein. Fornorskingi fekk gjennomslag. Bokmål skal byggast på danna daglegtale på Oslo vest. I tillegg så er det slik at dei som har nynorsk som hovudmål og må ha obligatorisk sidemål, då bokmål.

Anonym sa...

Under oppveksten måtte vi alle slite med en forferdelig ting i det norske skolesystemet. To skriftspråk. Enten man har bokmål eller nynorsk som sin valgte måte å sette ord på papiret på, så er det irriterende. Nyere historisk forskning viser at hvis statens kontrollmetoder hadde vært gode på 1800-tallet, så hadde man unngått hele denne språkforvirringen.

Ivar Aasen, født i Ørsta i 1813. Forhatt av mange, men anerkjent av de fleste. Det de færreste vet er at Ivar Aasen hadde et ganske voldsomt alkoholproblem, som begynte allerede i ungdomsårene. Det var jo lov å brenne hjemme på denne tiden, og Aasen-gården på Hovden utenfor Ørsta var et kjent produksjonssted for potetsprit. Allerede fra tiårsalderen brukte lille Ivar å snike seg inn i sprit-stabburet og stjele fra lageret, men siden produksjonen var så stor, ble dette aldri lagt merke til.

Senere, når han hadde fått seg litt begavelse og studert norrønt for å forstå hva de eldre i bygda snakket om, begynte han å irritere seg over at han ikke fikk til å skrive dansk. Han fikk rett og slett ikke grammatikken inn i hodet, og som mange ungdommer gjør på SMS i dag, skrev han slik han snakket. Dette likte ingen av lærerene, men siden han alltid hadde en spritflaske å bestikke dem med, besto han skolen.

I 1842 klarte han, ved hjelp av en kamerat som forsto seg på å skrive dansk, som skrev søknaden for ham, å få tildelt et rimelig stort stipend fra staten. Han hadde lovt å reise rundt i Norge å samle inn dialekter for å studere dem, og utifra dem konstruere et nytt skriftspråk, men Doktorens historiske forskning har kommet frem til at motivene var noen helt andre. Den da 29 år gamle Ivar Aasen var fortsatt ungkar, og dette skulle han utnytte så langt han kunne. Vel vitende om at tjenestejentene og budeiene var mektig imponerte over utdannede unge menn utenbygds fra, reiste han på den største sjekketurnéen norgeshistorien har sett.

I over ti år reiste Ivar Aasen fra bygd til bygd, og de dialektfragmentene han samlet inn, var stort sett slike som: "Åuh, Ivår, do he sånn einen theiligen staurr" og "ek kjim!". Samtidig ble han også ekspert på hvor de beste bryggehusene i Sør-Norge var. Han levde det gode livet, drakk og festet, og etter litt slektsforskning rundt om i landet, har man funnet ut at minst 15 fedreløse unger kan spores til Ivar Aasen.

Så, i 1852, fikk han et brev fra den norske staten, der de lurte på hvor det ble av dette nye norske skriftspråket han skulle lage. De ville ikke gi ham flere penger, og Ivar Aasen dro blakk og bakfull tilbake til Ørsta. I noen uker var han ganske desperat, og lurte på hva han skulle gjøre, for ikke å bli avslørt som den svindleren han var. Da ville han jo havnet rett på Bastøy. Men, hans gamle venn som kunne å skrive dansk kom han til unnsetning. De gikk sammen, og Ivar Aasen skrev ned slik de snakket i Ørsta.

Det var altså denne dialekten som ble til Nynorsk, noe man lett forstår hvis man reiser på Søre Sunnmøre den dag i dag. Selv om dialektene der har blitt litt mer moderne, snakker de faktisk nesten akkurat slik nynorsken ble designet av Ivar Aasen fra 1853 og utover. Enkelte "andre bøyingsformer" som Ivar Aasen inkluderte i sine verker er bare resultat av nødrim, vi ser dette veldig godt i "Millom bakkar og berg", der han lager en alternativ form av "dem", deim, kun for at det skal rime på heim.

Så, er dette en man skal huske og feire med eget museeum og hundrevis av bortkastede skoletimer?

Fra Dagbladet.....

Bernt M. sa...

Det var jo en morsom røverhistorie fra "Anonymous", nesten underholdende.....


Selv gikk jeg på Gymnas i Molde, hvor halvparten av elevene kom for bygdene omkring, og halvparten fra byen. Vi fra byen hadde bokmål på barneskolen mens de fra distriktene hadde nynorsk. På gymnaset fordelte dette seg 50-50 i min klasse.

Derfor ble det også undervist 50-50. Halvparten av stilene ble levert på nynorsk og halvparten på bokmål osv. Og jeg kan ikke huske noe av sutringen vi kjenner idag fra Oslo V om det "forferdelige" sidemålet. Selv om jeg skrev og fremdeles skriver bokmåls elv, er jeg glad jeg fikk skikkelig opplæring i nynorsk. Min allmendannelse ville vært dårligere uten.

Anonym sa...

Norge styrt av Danmark fra 1397?
Var Sverige styrt av Danmark fra 1397 frem til Gustav Vasa?

Det var egne regjeringer i alle tre land, såkalte riksråd, i 1536 ble det norske riksrådet flyttet til København og slått sammen med det danske, Men det satt alltid nordmenn i rådet.

Prinsesse Margrete flyttet til Oslo da hun var 9 år gammel, og vokste opp her. Hun giftet seg med kongen av Norge, og hennes sønn , som var norges kronprins ble valgt til konge av Danmark, men han døde i 1397. I Kalmar ble hun "husbond" over Sverige og Danmark, Norge var hun kong "Bukseløs" av allerede.

Detr er riktig å si at den norske kongefamilien overtok hele Skandinavia som tre kongeriker.