Frågorna som aldrig tar slut

Det är många som har försökt med att förklara mina tidigare norska mysterier. Utan att helt lyckas. Men fortsätt! Här kommer ytterligare några märkligheter:

• Varför är det bara personer som inte vet var en frisör är för något som får vara programledare för lördagsunderhållningen på NRK?
  
  
• Varför ska det alltid drickas konjakk på norska nachspiel? Konjak till kaffet efter maten – fine. Men på fastande mage efter ett knippe öl?
  
  
• Och förresten, varför heter det nachspiel (efterfest) och vorspiel (förfest)? Kom festandet till Norge först 1940?

(På bilden ser vi de oklippta riddarna av norsk lördagsunderhållning på NRK: Tore "På sporet" Strømøy och Dan Børge Akerø.)

Norge på verdenstoppen... eller botten?

World Trade Organization, WTO, försöker få till en friare handel i världen. Exempelvis genom att få rika länder att öppna upp sina marknader för produkter från utvecklingsländer. Alternativet hade varit att stänga fattiga länder ute från tillväxt.

Men det finns länder som kämpar emot. Inte helt oväntat finns Norge med på WTO:s topp 10-lista över de länder som har högst importtullar på jordbruksprodukter, dvs mat. Placeringen är en inte helt hedrande femteplats. Inte heller sällskapet är särskilt hedrande.

Listan nedanför visar de länder i världen med högst importtullar (genomsnittlig tull i procent av varans inköpsvärde) på jordbruksprodukter.

 1. Leshoto, 200%
 2. Bangladesh, 188.5%
 3. Nigeria, 150%
 4. Zimbabwe, 139.6%
 5. Norge, 137.6%
 6. Zambia, 123.3%
 7. Malawi, 121,3%
 8. .Tanzania, 120%
 9. Mauritius, 119.6%
 10. Tunisien, 116.3%

Ska jag importera jordbruksprodukter värda 100 kronor till Norge, måste jag alltså betala mer än varans värde när jag för dem över gränsen. På vissa produkter, exempelvis gott biffkött från Brasilien, kan importtullen gå upp till bisarra 500%.

Och så klagar vi på att det är så dyrt med mat i Norge... Toll er tull, som vi säger.

(Via Vox Populi)

Norska ord som inte finns på svenska: Kommunevalg

I september var det Kommunevalg i Norge. Norge har, till skillnad mot Sverige, valt att skilja på Stortingsval och lokalval. I år var det alltså val till kommuner och landsting (fylkeskommuner), och om två år är det val till Stortinget.

Kommunevalget är en ganska sömnig tillställning. Även om valet ska handla om lokala frågor, är det i huvudsak de nationella partiledarna som syns i media. De lokala frågorna får sällan plats i mediabruset.

Men det finns också en annan väsentlig orsak till varför Kommunevalget är så sömnigt. Det är nämligen politikerna på Stortinget, och inte de i kommuner och fylkesting, som bestämmer de lokala skattenivåerna. Stortinget har bestämt att alla norrmän med beskattningsbar inkomst ska betala minst 28 % i skatt. Oavsett kommun. Av skatteintäkterna går nästan hälften till staten, lika mycket till kommunerna och en liten del till fylkeskommunerna.

Det betyder att kommun- och fylkestingspolitiker blir minst sagt bakbundna. De är inte ansvariga för finansieringen av den politik de önskar att driva. Det blir helt enkelt märkligt när lokala politiker utlovar nya dyra offentliga satsningar, när det är staten som står för hela finansieringen.

Lokalvalen tenderar därför att reduceras till en fråga om vilka politiker som är bäst att ratta de kommunala systemen.

Detta är en stor skillnad mot i Sverige, där förvisso också kommunalvalen riskerar att hamna i skuggan av riksdagsvalet som inträffar samtidigt.

Men nu börjar förändringarna av det svenska valet för ett år sedan visa sig i skattemässiga konsekvenser. Till 2008 är det över 50 svenska kommuner som planerar att sänka skatten. Över 3,3 miljoner svenskar, eller närmare 40 % av befolkningen, bor i kommuner och landsting som sänker skatten.

Sådana konsekvenser kan tyvärr ett norskt Kommunevalg aldrig få.