Glädjelös norsk litteratur?

Svenskläraren Martin Sandberg funderar på Svensklärarföreningens blog över gemensamma nämnare för böcker från samma land. Går det att se och ta på folksjälen genom ett lands litteratur?

Som exempel nämner Sandberg de galna och excentriska finnarna, som det finns fullt av både i kulturlivet och i litteraturen. Som exempel nämner han bland annat Arto Paasilinnas burleska historier (jag har bara läst den om prästen, som går i ide tillsammans med en björn), och jämför detta med Leningrad Cowboys, Lordi och andra tokstollar.

Sedan kommer han till Norge:

Med norrmän är det annorlunda. Den bild vi har av våra västligaste grannar är ju snarast det motsatta. Glada, klämkäcka, flaggviftande friskusar alltid på väg till Holmenkollen med trikken; och kanske lite storögt naiva kanske kanske de är. Men snälla. Och glada.

Det är här något blir fel när vi läser norska romaner. För när vi kommit in några sidor är det en helt annan bild av Norge och norrmän som slår emot oss. Norge är ett riktigt riktigt dystert land, och norrmän är så sorgsna. Över alla norska böcker jag läst de senaste åren vilar något glädjelöst tröstlöst, all glädje är kortvarig, männen är grubblande alkoholister med havererade äktenskap, kvinnorna undandragna tysta skuggor. Över allting en känsla av nästan förlamande sorg och modlöshet. Inget kan bli bättre.

Är det så? Andas norsk litteratur av det glädjelösa tröstlösa?

(På bilden ser vi de dystra huvudkaraktärerna i NRK:s filmatisering av de senaste årens norska bästsäljare Berlinerpoplene och Eremittkrepsene av Anne B. Ragde. I dessa blandas uppgivenheten ändå med komiska underfundigheter, även om de senare framkom dåligt i filmatiseringen.)