Glad midsommar

Uppenbarligen förundras omvärlden av den svenska traditionen med majstång, små grodorna och snaps i oanade mängder. Så till den grad att de gör reklamfilmer på temat.



Sverige och Finland är ju de enda land med en ordentlig midsommartradition. Här i Norge är det några som tänder bål på stranden till minne av Sankt Hans - Johannes Döparen, som sägs ha sin födelsedag ett halvår före jul, men mer kalas än så blir det inte. Smålandsposten skriver att "Norrmännen har en märklig tradition där folk gifter sig på låtsas". Det har jag aldrig hört talas om. Någon som vet mer?

En herrgårdssaga

Tänk att du äger en fin gammal herrgård från 1771. Genom århundradena har den haft besök av berömda kulturpersonligheter och kungligheter. En kronprinsessa ristade på 30-talet in sitt namn i en av gårdens fönsterrutor. En av landets mest framstående arkitekter genomförde en omsorgsfull renovering av gården på 40-talet. Här finns massor av historik.

Men nu vill du sälja gården. Var sak har sin tid. Du får kontakt med en intresserad köpare och kommer överens om ett pris på hela 27 miljoner kronor. Det var mer än du först hoppades på. Du gläds över pengarna och över att gården faller i en resursstark ägares händer. Någon som kan ta vara på det kulturhistoriska arvet.

Då sätter staten ned foten. Stopp och belägg! 27 miljoner kronor? Det är ett alldeles FÖR HÖGT pris för en gård. Tänk om alla gårdar skulle kosta så mycket? Då skulle ju ingen ha råd att bli bonde.

Just så är det. I Norge har nämligen Statens Landbruksforvaltning rätt att stoppa försäljning av gårdar om inte priset "tilgodeser en samfunnsmessig forsvarlig prisutvikling".

Och precis detta har Gudbrand Askvig, ägare till Øvre Vilberg Gård utanför Oslo, råkat ut för. Han får inte tillstånd att sälja sin gård till det pris han har avtalat med köparen, då staten menar att priset är för högt.

Att köparen, Caroline Hagen, inte har någon lantbruksutbildning stärker statens uppfattning. Vad ska hon med en gård till, om hon inte kan driva den, resonerar Statens Landbruksforvaltning. Dessutom är hennes pappa en av landets rikaste. Tjejen har såklart inget på en gård att göra.

I Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna (tilläggsprotokoll 1, artikel 1) fastslås att "Envar fysisk eller juridisk persons rätt till sin egendom skall lämnas okränkt".

Men i Norge står en bisarr jordbrukspolitik högre i kurs än dammiga principer om mänskliga rättigheter. För jag kan inte tänka mig att staten ersätter säljaren för skillnaden mellan de erbjudna 27 miljonerna och det som staten menar är ett "samfunnsmessig forsvarlig pris".

The poor immigrant

I pity the poor immigrant
Who wishes he would've stayed home,
Who uses all his power to do evil
But in the end is always left so alone.

(Bob Dylan, I pity the poor immigrant)

Från en husvägg på Pilestredet i centrala Oslo. Foto via Kjeft a!

Trenger du hjelp, eller?

Kanske har jag infantil humor, men det här är en riktigt underhållande reklamfilm från NAF - Norges Automobilforbund.

Den norska förbudstiden

Missa inte dokumentärfilmen Brettkontroll på NRK1 på söndag kväll (8 juni kl. 22:35). Den är en uppvisning i norsk politisk nutidshistoria och handlar om den norska förbudstiden.

Från 1978 till 1989 var Norge det enda landet i världen där det inte var tillåtet att sälja, importera eller använda skateboards.

Statens Forurensingstilsyn hade i slutet av 70-talet nåtts av larmrapporter om vilken skademaskin skateboarden var. De gjorde egna beräkningar och kom fram till att så många som 37,500 personer kunde bli skadade om det började rulla skateboards på norska gator.

1989 avskaffades förbudet efter stor tvekan från politiskt håll. En stortingsrepresentant varnade för att avskaffandet av förbudet "var en skjebnesvanger avgjørelse" och att det nu skulle bli "en sterk økning av alvorlige skader blant rullebrettbrukerne og ikke minst blant eldre som blir påkjørt av disse brukerne".

Om du inte kan eller vill se på norsk tv på söndag får du nöja dig med trailern.