En herrgårdssaga

Tänk att du äger en fin gammal herrgård från 1771. Genom århundradena har den haft besök av berömda kulturpersonligheter och kungligheter. En kronprinsessa ristade på 30-talet in sitt namn i en av gårdens fönsterrutor. En av landets mest framstående arkitekter genomförde en omsorgsfull renovering av gården på 40-talet. Här finns massor av historik.

Men nu vill du sälja gården. Var sak har sin tid. Du får kontakt med en intresserad köpare och kommer överens om ett pris på hela 27 miljoner kronor. Det var mer än du först hoppades på. Du gläds över pengarna och över att gården faller i en resursstark ägares händer. Någon som kan ta vara på det kulturhistoriska arvet.

Då sätter staten ned foten. Stopp och belägg! 27 miljoner kronor? Det är ett alldeles FÖR HÖGT pris för en gård. Tänk om alla gårdar skulle kosta så mycket? Då skulle ju ingen ha råd att bli bonde.

Just så är det. I Norge har nämligen Statens Landbruksforvaltning rätt att stoppa försäljning av gårdar om inte priset "tilgodeser en samfunnsmessig forsvarlig prisutvikling".

Och precis detta har Gudbrand Askvig, ägare till Øvre Vilberg Gård utanför Oslo, råkat ut för. Han får inte tillstånd att sälja sin gård till det pris han har avtalat med köparen, då staten menar att priset är för högt.

Att köparen, Caroline Hagen, inte har någon lantbruksutbildning stärker statens uppfattning. Vad ska hon med en gård till, om hon inte kan driva den, resonerar Statens Landbruksforvaltning. Dessutom är hennes pappa en av landets rikaste. Tjejen har såklart inget på en gård att göra.

I Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna (tilläggsprotokoll 1, artikel 1) fastslås att "Envar fysisk eller juridisk persons rätt till sin egendom skall lämnas okränkt".

Men i Norge står en bisarr jordbrukspolitik högre i kurs än dammiga principer om mänskliga rättigheter. För jag kan inte tänka mig att staten ersätter säljaren för skillnaden mellan de erbjudna 27 miljonerna och det som staten menar är ett "samfunnsmessig forsvarlig pris".