Finns Rostnorge?

Bloggportalen.se har lanserats i ny version och är en magnifik ingång till den svenska bloggsfären. Där hittade jag bland annat bloggen Rostsverige, som publicerar bilder och berättelser från ett Sverige som fanns. Det handlar framför allt om bostadsområden från optimismens och tillväxtens 50- och 60-tal. Om det folkhem som byggdes för dem som behövdes i industrins enorma expansion. Om de områden som sedan 10-20 år successivt har avfolkats för att idag ligga kvar som raserade minnesverk över den tid som var.

Bilden till höger (från Rostsverige) är från brukssamhället Söderfors på gränsen mellan Uppland och Gästrikland – ca 13 mil norr om Stockholm. 1970 var verksamheten på topp och Söderfors invånarantal var närmare 3000. Från 1970 till idag har antalet invånare i stort sett halverats i takt med att bruksverksamheten har effektiviserats. 1970 kryllade det av barn i bostadsområdet på bilden och lekplatserna var välfyllda. Idag är lekplatsen nedbrunnen, stigarna genom skogsområdet igenvuxna och husen frånflyttade och lämnade till sitt eget öde.

Jag funderar genast på om det finns något Rostnorge? Norska samhällen som invånarna övergav när jobben försvann? Jag kan inte komma på något. Det beror säkert på mina bristande kunskaper om distrikts-Norge, men säkert minst lika mycket på den norska distrikspolitiken som hela tiden försöker göra det möjligt för människor att leva kvar på platsen där de bor.

Mitt intryck är att jämfört med Sverige så har det i Norge inte på samma sätt accepterats att stora arbetsgivare har flyttat eller försvunnit från mindre orter. Ett exempel är när Norsk Jernverk i Mo i Rana lade ner verksamheten 1988. Staten satsade omgående stort på att flytta dit verksamheter som Statens Innkrevingssentral, Nasjonalbiblioteket och NRK:s Lisensavdelning (vars svenska motsvarighet förvisso finns i gruvsamhället Kiruna). Mo i Rana av idag sjuder förvisso inte av storstadspuls, men är inte i närheten av samhällen som Söderfors. Kanske var det enklare för arbetarna i Uppland att ta sitt pick och pack och flytta de 13 milen till Stockholm, än det var för invånarna i Mo i Rana att bryta upp från det nordnorska kustsamhället?

Men förklaringen till att jag inte hittar spår av Rostnorge kan också finnas i att norrmän är dels mer hemkära än svenskar, dels att de i många avseenden är mer kreativa. Det finns exempelvis betydligt fler småföretag per invånare i Norge än i Sverige.

Vox Populi skriver om den senaste stora industrinedläggningen i Norge – pappersbruket Union i Skien i Telemark. Nedläggningen var en av de stora frågorna i förra årets stortingsvalrörelse, och Arbeiderpartiets Jens Stoltenberg lovade att göra allt för att rädda jobben i Skien. Trots detta är det inte de statliga åtgärderna som har varit huvudorsaken till att 311 av de 359 uppsagda från Union har fått sig nya jobb. Jobben fanns där - i nya industrier, i småföretag och i tjänstesektorn.

Professor Kjell Salvenes vid Norges Handelshøyskole har undersökt vad som hänt med 40,000 norska industriarbetare som har blivit drabbade av nedläggningar eller strukturomställningar mellan 1988-98. Nästan två tredjedelar av dessa har funnit nya jobb inom industrin eller tjänstesektorn och endast 3-5% har idag jobb i offentlig sektor.

Detta visar att politiska utspel om att rädda industrier och bevara befintliga arbetsplatser sällan betyder något. Nya industrier kommer och går. Och framför allt växer det fram nya branscher med jobb inom områden som tidigare inte fanns.

Skillnaden mellan Sverige och Norge i det här avseendet stavas tydligen mobilitet. I Sverige har flera varit villiga att flytta dit jobben finns. I Norge stannar man kvar närmare sin uppväxt. På gott och på ont.