Främlingsfientlighet eller planekonomi?

Det uttrycks ofta bekymmer från norska politiker och ekonomer över att det är för få utländska investeringar i Norge. Norge är inte en intressant marknad för riskkapital. Men när utlänningar väl är villiga att satsa i Norge, så blir det högljudda protester. Några exempel:

• Orkla Media, som är en av de större medieaktörerna i Norge, är till salu. De äger ett stort antal norska lokaltidningar, veckotidningar och radio- och tv-kanaler – och dessutom det danska flaggskeppet Berlingske Tidene. Nu sägs den irländska mediagruppen Mecom vara en het spekulant. Det har tidigare diskuterats att norska LO-ägda A-pressen eller Dagbladet-gruppen skulle kunna ta över åtminstone de norska delarna av Orkla Media, men de saknar tillräckligt intresse och/eller finansiell styrka. Representanten för de anställda i Orkla går nu så långt att han ber kulturminister Trond Giske att föreslå ändringar i den norska medieloven för att förhindra utländskt ägande. Dettta skulle ske på bekostnad av medielovens huvudsyfte – att enskilda aktörer inte ska få vara alltför dominerande inom nyhetsförmedling. Hellre monopol än utländska ägare, således. Att norska mediekoncernen Schibstedt äger stora delar av svensk nyhetsmedia (inkl. Aftonbladet, Svenska Dagbladet och TV4) har däremot aldrig setts som ett problem i Norge.



• Flygbolaget SAS, som ägs av svenska, norska och danska staten, är under hårt ekonomiskt tryck. För att nå bättre resultat undersöks möjligheten att hyra in flygkapacitet från lågprisbolag på vissa sträckor samt att lägga ner dyra underhållsverkstäder i Norge och Sverige. En effekt av det, något som diskuterats kraftigt i norska media, är att SAS verkstad utanför Stavanger skulle läggas ned för att ersättas med tjänster köpta i utlandet. Det har fått bl.a. den tidigare Arbeiderparti-politikern och Telenor-chefen Tormod Hermansen att kräva att den norska staten borde köpa ut den norska delen av SAS för att säkra ”norska intressen”. Ekonomiska villkor i andra länder ska inte styra vad som sker i Norge. Staten har pengarna, menar Hermansen.



• Ledningen i försäkringsbolaget Storebrand var för några år sedan överens med finska Sampo om att finländarna skulle köpa Storebrand. När nyheten läckte ut gav regering och storting direktiv till det norska Folketrygdfondet om att utnyttja sina ägarandelar i Storebrand till att förhindra uppköpet. Dessutom utnyttjade banken DnB, med staten som största enskilda huvudägare, sin position som minoritetsägare i Storebrand till att stoppa uppköpet. Norska politiker hade visioner om en norsk finans- och försäkringskoncern och i de planerna ingick tydligen Storebrand. Och de lyckades. Finska Sampo tröttnade såklart på Norge.



• Våren 2003 önskade den politiska majoriteten i Oslo kommun att sälja sin ägarpost i energibolaget Hafslund till finska Fortum. Man menade att andra ägare kunde förvalta bolaget bättre, samt att Oslo kommun borde använda sina resurser till annat än att äga energibolag. Men efter en vinter med höga strömpriser väcktes motstånd mot försäljningen. Fremskrittspartiet, som motiverar sin roll i norsk politik som motståndare till statliga ingrepp, blev de ivrigaste motståndarna till en försäljning. De hävdade att demokratisk kontroll behövs för att säkra energipriserna i Norge.

Frågan är om norsk näringspolitik är präglad av främlingsfientlighet eller av planekonomi? Eller båda delar?