”Det er typisk norsk å være god”, sa dåvarande statsminister Gro Harlem Brundtland inför vinter-OS i norska Lillehammer 1994. Att vara en do-gooder – ”vi som är för allt som är bra, och mot allt som är dåligt” – har blivit något av ett norskt karaktärsdrag i internationell politik.
I ett av de senare exemplen så är det finansminister Kristin Halvorsen (Sosialistisk Venstreparti) som är ”god”. Den norska oljefonden, som investerar miljardbelopp i utlandet, har fått nya direktiv om vilka bolag de ska investera i eller inte. Vapen- och tobaksindustrin står på no-no-listan, liksom företag som lierar sig med folkrättsbrytande diktaturer.
I somras meddelade finansdepartementet att den norska staten ska avsluta sitt ägande i den amerikanska snabbköpskedjan Wal-Mart. Finansdepartementet menade att det föreligger ett ”omfattende materiale som tyder på at Wal-Mart gjennomført og systematisk opererer slik at det benytter mindreårig arbeidskraft i strid med gjeldende internasjonalt regelverk, at arbeidsforholdene hos mange av leverandørene er farlige eller helseskadelige, at arbeidere presses til å arbeide overtid uten kompensasjon”.
Frågan är vad det omfattande materialet som det hänvisas till är för något? Debatten om Wal-Mart har pågått under flera år i USA och det finns säkert många sanningar i den. Ingen rök utan eld, som man säger. Norska staten kritiserar Wal-Mart för att de är motvilliga till personal som organiserar sig i fackföreningar, och där stämmer säkert kritiken.
Men kärnan i den amerikanska debatten är att Wal-Mart har ökat andelen importerade varor från 5% 1995 till 60% 2005. Kritikerna hävdar att Wal-Mart bidrar till arbetslöshet i USA när de i stället handlar varor från länder som Kina. Framför allt sticker det i ögonen på många att Wal-Mart övergav den ”Buy American”-kampanj de drev i början av 90-talet. Den amerikanska debatten handlar främst om att Wal-Mart genom sina inköp från utvecklingsländer bidrar till att amerikanska producenter får det tuffare.
Wal-Mart-kritikerna vill ha mindre globalisering, inte mer. ”Real men don’t eat sushi”, som Chevrolet försökte möta den japanska konkurrensen med under 80-talet. Och det är i den sången som den norska staten nu gör sin röst hörd. Nästa steg är kanske att de norska statsrådslimousinerna byts ut mot Chevrolet?
Hur som helst – amerikanska protektionster har gått i taket och lanserat en rad Wal-Mart-kampanjer, som exempelvis webtjänsten walmartwatch.com. Och det är kritiken mot importerade varor som står överst på agendan. Kritik mot låga löner och tveksamt urval vid anställningar finns där, men är underordnat.
En av de kritiserade händelserna var när företaget Rubbermaid, som tillverkar plastartiklar för hemmet, tvingades lägga ned en fabrik med 1000 anställda i Ohio. Detta som en konsekvens av att Wal-Mart hade sagt upp leveransavtalet med Rubbermaid på grund av höjda priser. Motsvarande varor kunde köpas till lägre pris från Kina och kunderna får ett bättre erbjudande, resonerade Wal-Mart. Särskilt känsligt blev detta eftersom Rubbermaid var utsett till ett av de amerikanska företag som haft ”a real impact on the American way of living”. Produkter som tvåliters läskflaskor med hållare till bilen eller X-large pizzatallrikar i plast är viktigt i USA.
Sådant är tydligen viktigt också för Kristin Halvorsen. Men Kristin, blir det inte trångt med en Cheva bland kaffe latte-barerna på Grünerløkka?
(Andra som har uppmärksammat debatten om Wal-Mart är Jan Arild Snoen och Johan Norberg.)
2. oktober 2006
Abonner på:
Legg inn kommentarer (Atom)
Ingen kommentarer:
Legg inn en kommentar