Varför pratar de inte norska på Island?

Ämnet till den här posten kommer från Knut Albert via Norstafett. Jag har fått i uppdrag att skriva om Island, Färöarna eller Grönland.

Uppgiften jag skickar vidare till Laila är: Skriv hvorfor jeg og andre som bor i Oslo burde flytte til Stavanger.

”Du tronar på minnen från fornstora dagar”, sjunger vi svenskar i den svenska nationalsången när ishockeylandslaget har vunnit eller då vi annars känner för att vara lite nationalistiska. De fornstora dagarna är givetvis den svenska stormaktstiden på 1600- och 1700-talen då Sveriges gränser sträckte sig långt utöver dagens – Finland var svenskt, likaså Baltikum och områden i nordöstra Tyskland och Polen.

Mer okänt för oss svenskar är att Norge var norra Europas stormakt några århundraden tidigare. Island, Grönland och Färöarna var några av delarna i det norska riket. Men idag åker isländska studenter i huvudsak till Köpenhamn för att läsa på universitetet, väljare på Grönland utser representanter till det danska Folketinget och ska du prata ett nordiskt språk med någon från Färöarna så är det danska som gäller. Hur kommer det sig?

För att finna svaret på den frågan behövs en crash-course i Norsk medeltida historia.

900-talet – det första enandet
Runt år 900 blev Harald Hårfagre den första kungen som styrde över hela Norge. Om han verkligen var hårfager förtäljer inte historien, men han sägs ha lovat att inte klippa sig förrän hela Norge var enat.

Som alltid när en person säger att det är han som ska bestämma, så är andra emot. Men Harald med det allt längre håret var en tuffing, och motståndarna valde i många fall att inte ta till svärdet utan i stället sätta sig i båten och styra västerut. De drog till platser som Island, Färöarna och norra Skottland.

(På bilden ser vi när Harald Hårfagre skrämmer motståndarna med sitt långa hår vid slaget vid Hafrsfjorden utanför nuvarande Stavanger.)

1000-talet – krig hemma och krig borta
Utflyttningen västerut och enandet av Norge gick hand i hand. Norrmännen blev en viktig maktfaktor exempelvis i England. Den norske kungen Harald Hårdråde, förlorade visserligen slaget vid Stamford Bridge i september 1066, men motståndarna - den anglosaxiska hären - blev så illa tilltygad att den några veckor senare förlorade slaget vid Hastings mot normanden William the Conqreror. Utan Harald Hårdrådes övningar vid Stamford Bridge (som ligger i Yorkshire i nordvästra England, och således inte har något mer än namnet gemensamt med Chelsea FC’s fotbollstadion i London), så hade Englands historiska utveckling antagligen tagit en helt annan väg.

På norsk hemmaplan ägnade sig stormännen mest åt att ha ihjäl varandra – om de inte som Harald Hårdråde åkte till England och lät anglosaxerna fixa den detaljen. De som klarade sig med livet i behåll, blev antingen ny kung eller gjorde som sed och skick var och begav sig över havet för att finna lyckan någon annanstans. Kanske på Grönland eller Shetland.

1100-talet – Kong Sverre tar hem spelet på hemmaplan
I slutet av 1100-talet lämnade ynglingen Sverre Sigurdsson hemmet på Färöarna för att bege sig över havet, hem till förfädernas Norge. Där möttes han av uppror på kors och tvärs över hela landet. Kampen om makt handlade om få starka grupper på sin sida, så att man kunde slå ihjäl dem som satt vid makten.

Sverre tog kontakt med det för stunden tuffaste upprorsgänget – Birkebeinarna, som för tiden stod utan ledare. Namnet hade de fått för att de använde björknäver som skydd mot snön runt fötter och ben. Med Sverre som ny hövding, lyckades Birkebeinarna slå ned det mesta av motstånd. 1177 utropade han sig till Kong Sverre av Norge. Den händelsen utspelade sig förresten inte långt från Uddevalla i Bohuslän, som då var en en del av Norge.

Sverres utrensning bland norska stormän och adel sägs ha haft stor betydelse för det norska egalitära synsätt, där namn och börd spelar mindre roll men där hårt arbete och syndfritt leverne är det som leder till välgång och respekt. Men utrensningen skulle visa sig ha sitt pris några hundra år senare.

(Bilden - Kong Sverre i ledningen för Birkebeinarna.)

1200-talet – Norge har aldrig varit större, och skulle heller aldrig bli
Bikebeinerkungen Håkon Håkonsson var sonson till Kong Sverre och den som slog ned det sista av de inhemska upproren. Nu var fred i landet och birkebeinarna satt vid makten. Och Norge var så mycket mer än det vi känner som Norge idag.

Förutom det nuvarande Norge, och de svenska landskapen Jämtland, Härjedalen, Värmland, Dalsland och Bohuslän, var hela norra Nordsjön styrt av Håkon Håkonsson. Island var norskt. Likaså Färöarna, Shetlandsöarna och Orkneyöarna. Världens största ö Grönland tillhörde Norge. Så gjorde också Isle of Man mellan Irland och Skottland, liksom ögruppen Hebriderna.

(På bilden ser vi när Birkebeinarna bringar den lille kungen Håkon Håkonsson i trygghet. Skidturen gav senare namn till Norges mest kända långlopp på skidor – Birkebeinerrennet.)

1300-talet – 400-årsnatten inleds
1349 kom ett skepp från England över till Bergen. Bland korn och råg i lasten fanns också en och annan råtta, och de var smittade av pesten. På bara ett par års tid dog nära hälften av Norges befolkning i digerdöden eller svartedauden. Politisk och ekonomisk kris följde, och det enda möjliga var att gå i union med Danmark och Sverige. Det var starten på Kalmarunionen och det som i Norge kom att kallas 400-årsnatten - de 400 åren med danskt inflytande.

1400- och 1500-talen – inga kungadugliga norrmän fanns kvar
Redan på 1200-talet hade Birkebeinarnas kungar börjat att gifta sig med de svenska och danska kungahusen dels för att förbättra relationerna, men också för att det inte fanns tillräckligt med goda hövdingagemåler bland norrmännen. De var ju ihjälslagna sedan tidigare. Och av de som fanns kvar dog de flesta i digerdöden. Den siste av birkebeinarna – Olav Håkonson – dog i Falsterbo i nuvarande Sverige 1387. Det var förresten han, Olav Håkonson, som flyttade den norska huvudstaden från Bergen i väster till Akershus fästning i nuvarande Oslo. Kopplingen till västerhavet blev allt mindre.

Norge spelade en biroll i Kalmarunionen – maktkampen stod mellan Danmark och Sverige. Efter att Kristian Tyrann hade halshuggt en stor del av den svenska adeln i Stockholm blodbad 1520, blev Gustav Vasa svensk kung 1523 och Kalmarunionen och medeltiden var förbi. Men inte det danska inflytandet över Norge.

1536 förklarade det danska statsrådet Norge till en dansk provins. I Norge fanns inga stormän som kunde göra anspråk på kronan – alla kronpretendenter var ju döda eller redan danska genom ingifte. De Norska kronkolonierna Island, Grönland och Färöarna blev underlagda den danska tronen. Öar som Shetland, Orkney, Hebriderna och Isle of Man hade sålts till Skottland.

(Bilden visare ett porträtt på Kristian II – mer känd som Kristian Tyrann – var den siste kungen som regerade Norge, Danmark och Sverige. Notera de tre riksvapnen ovanför honom.)

Summa summarum
Det är därför Island, Grönland och Färöarna av idag har en starkare koppling till Danmark än till Norge. Men Birkebeinarna och Kong Sverre hyllas fortfarande som mytiska hjältar i Norge, trots att det var de som la grunden till att Norge senare blev en dansk lydstat och att kolonierna i Nordsjön blev danska. Norge efter digerdöden var ett fattigt bondeland utan stormän, kungaättlingar och adel. Sådant fanns det desto mer av i Danmark och Norge blev styrt från Köpenhamn fram till 1814.

Men mer om 400-årsnatten och vad den har betytt för Norge en annan gång.