Att leva i sin egen värld

För några år sedan samlade sig EU-länderna för att försöka ta gemensamma krafttag för att höja den ekonomiska tillväxten och minska arbetslösheten i Europa. Ett resultat av detta var att försöka underlätta för företag och personer att utföra tjänster över gränserna – på samma sätt som varor kan säljas och köpas. Tjänstesektorn – som omfattar allt från bygg- och städtjänster till utbildning och sjukvård – står för nästan 70% av Europas tillväxt och sysselsättning.

Men den kritiken mot Tjänstedirektivet blev stark – framför allt från fackföreningar som riskerade sina nationella särställningar om mer av arbetskraften blev anställd i andra länder. Från vänsterhåll fanns också en skepsis mot att tjänstedirektivet skulle kunna leda till en ”smygprivatisering” av offentliga tjänster, genom inköp av motsvarande tjänster från privata företag i andra länder.

EU-kommissionen backade. Det direktiv som godkändes av Europaparlamentet i förra veckan innehåller knappt mer än fagra ord och regler om när fri handel av tjänster inte ska gälla. Frågan om offentliga tjänster har lyfts ut till separat behandling. Och det är arbetsrätten i landet där tjänsterna utförs som ska gälla – inte arbetsrätten i landet där de som utför tjänsterna är anställda. En polsk snickare som jobbar i Sverige ska alltså omfattas av svenska arbetsmarknadsregler – inklusive regler om uppsägning, lön och arbetsmiljö.

Ändringarna av direktivet har fått de europeiska fackföreningarna att tala om en stor seger. De har fått igenom 90% av sina krav och aldrig tidigare har facket varit med och påverkat konkurrensreglerna för den inre marknaden på det sett som nu har skett.

Ett genomförande av Tjänstedirektivet kommer alltså inte innebära några större skillnader mot idag, men ändå en del förenklingar för exempelvis konsultföretag som har verksamhet i flera länder. Ingen dramatik alltså.

Ett land som verkligen borde gråta över att direktivet blivit så urvattnat är Norge. Det största hindret för tillväxt i den norska ekonomin är bristen på kvalificerad arbetskraft. Om Norska verksamheter på ett enklare sätt kunde köpa in tjänster från utlandet hade norsk ekonomi haft större möjligheter att blomstra också på andra områden än oljesektorn.

Men icke. Nu vill starka krafter inom de norska regeringspartierna att Norge ska säga nej till Tjänstedirektivet – vilket man har möjlighet till genom en vetoklausul i EES-avtalet. Norska fackföreningar och partier på vänsterkanten har inte uppfattat att Tjänstedirektivet inte längre är vad det kunde ha blivit. De pratar fortfarande om ”sosial dumping” och smygprivatsering av tjänster inom hälsovård och social omsorg.

Det är som om de lever i sin egen värld, där tiden och utvecklingen står helt still. Och det värsta är att detta är precis vad de vill – att leva i sin egen, norska värld som är helt opåverkad av vad som händer i omvärlden. För vi vet minsann bäst. Själv är bästa dräng.

Vice partiordföranden i regeringspartiet Sosialistisk Venstre, Audun Lysbakken, menar att ”bevisbyrden i denne saken ligger ikke hos oss som frykter at direktivet vil føre til sosial dumping. Vi er imot så lenge EU og ja-siden ikke klarer å overbevise oss om det motsatte.”

Tyvärr har Audun Lysbakken helt rätt.

Bevisbördan i den norska debatten ligger just hos dem som önskar mer öppenhet och frihandel. Och det finns ingen som tar upp den kastade handsken. De norska europavännerna lever lika mycket i den egna särnorska världen som EU-motståndarna.

Høyre, som i sitt program är för en ökad handel över gränserna, tjatar mest om oenigheten på vänstersidan. Organisationen Ja til EU pratar mest om att Tjänstedirektivet inte är så farligt längre. Arbetsgivarorganisationen NHO tramsar om nya norska överenskommelser om mininmilöner för att förhindra lönedumping i Norge.

Och genom att använda sin vetomöjlighet i EES-avtalet skulle Norge helt vända ryggen till europeiskt samarbete. Det är Norge som behöver EU, inte tvärtom. Men det är inte en politisk korrekt uppfattning i den norska debatten.