28. november 2006

Bjørn Dæhlie var dopet på Lillehammer-OL

Kognitiv dissonans. Ett begrepp från socialpsykologin som skulle kunna omskrivas som missljud i kunskapen. Det som händer är att två motstridiga tankar inte kan samsas i hjärnan – och vi utesluter den ena av dem för att få lugn och ro.

Om en norrman skulle få höra att skidlegenden Bjørn Dæhlie var dopad under OS i Lillehammer 1994 skulle det bli en mindre härdsmälta i hjärnan. Bjørn Dæhlie. Dopad. Nej – det går inte. Bjørn Dæhlie känner vi som en kärnfrisk, sund, ärlig och trevlig kille. Hjärnan utesluter på en gång möjligheten att han skulle ha fuskat under det största av norska idrottsögonblick.

Skulle det däremot krypa fram att den svenske höjdhopparen Patrik Sjöberg hade pumpat sig full med anabola steroider när han tog världsrekord med 2,42 på DN-galan i Stockholm 1987 skulle vi svenskar inte direkt ramla av stolen. Sjöberg röker ju, och i somras kom det fram att han brukar sniffa kokain på kändisfester. Han har alltid varit lite av ett problembarn. Vår hjärna skulle inte ha några problem med att acceptera doping och Patrik Sjöberg i samma tanke.

Ett aktuellt exempel på kognitiv dissonans är den pågående norska diskussionen om en ny staty av Kong Olav.

Konstnären och bildhuggaren Knut Steen fick för några år sedan i uppdrag av Oslo kommun att avbilda Kong Olav. Det finns nämligen ingen staty av den populäre folkekongen i centrala Oslo. Sedan Kong Olav dog 1991 har det diskuterats hur en staty borde se ut, och var den borde stå.

Nu ska vi stanna upp en stund, och fundera på hur folk minns folkekongen, som kom till Norge på pappa Kong Haakons arm som tvåårig kronprins 1905.

Under kriget ledde Kronprins Olav motståndskampen från London. 13 maj 1945 var han den förste i rikets ledning att återkomma till det nyligen frigjorda Norge. Oslo jublade. Ryktet säger att han mötte motståndskämparna på kajen i Oslo med orden: ”Gutta! Dere lukter skaug!” Motståndsmännen gick populärt under namnet ”Gutta på skaguen” eftersom de var efterlysta av tyskarna.

Oljekrisen 1976 drabbade också oljelandet Norge. Då visade Kong Olav att han inte ville vara mer än någon annan. Eftersom det var bensinransonering tog han spårvagnen upp till Holmenkollen för söndagens skidtur. Så som skidälskande oslobor brukar göra om vinterns söndagar. Och självklart skulle kungen betala för biljetten.

Kong Olav var en friluftslivets man. Jularna tillbringades med skidåkning på Kongsseteren utanför Oslo. Och de flesta påskveckor firades på den avsides liggande Prinsehytta i Sikkilsdalen. Det är också Kong Olav på skidtur som är avbildad på den enda nuvarande statyn av honom i Oslo. Men den statyn står i friluftsområdet Holmenkollen – inte i Oslo centrum.

Så tillbaka till den nu omdiskuterade statyn. Ledningen i Oslo kommun har beslutat att den inte ska få pryda Rådhusplassen. De vill helt enkelt inte ha något med den att göra. Den visar Kong Olav på ett sätt som vi varken vill eller kan komma ihåg honom på. Senaste tipset är att statyn ska grävas ned.


Så här ser alltså Knut Steens staty av den folkkäre Kong Olav ut. Kognitiv dissonans, sa Bill. Missljud i kunskapen, sa Bull.

5 kommentarer:

Amos Keppler sa...

Jeg vil slett ikke avvise at Bjørn Dæhlie var dopet. Nordmenn kan dope seg like mye utlendinger. Slevsagt.

Og statuen av Majestut Olavus ser virkelig diktatorisk ut. Den burde bli stilt ut, et skikkelig bilde på monarkiet...

Utenfor Pensum sa...

Jeg får ekle fascistvibber av den statuen der. Syns det er meningsløst å lage en så autoritr statue av en konge som neppe ville bli husket slik.

Teide sa...

Jag tycker Oslo kommun gör helt rätt i att slopa den statyn i alla fall. Hade varit intresant att höra konstnärens "idé" bakom gestaltningen. Förstår att man gärna vill ha betalt för 6 års arbete. Men hallå! Klantarsel.

Bettina sa...

Statuen er fryktelig! For ikke å snakke om at den gir et helt misvisende bilde av Olav V.

Og helt rett, Dæhlie dopa? Åhnei, ikke, nix! ;)

Johan R. Sjöberg sa...

Statyn ger faktiskt ganska obehagliga associationer. Finns det inget avtal mellan Oslo kommune och konstnären om hur de skall hantera en situation när kommunen plötsligt ångrar sig?

För övrigt anser jag inte att "det offentliga" (stat, fylken, kommuner) bör ägna sig åt statyer överhuvudtaget. Det är, som allt annat, en uppgift för marknaden och det civila samhället.