Norska ord som inte finns på svenska: Dugnad

För några dagar sedan var det dags för den årliga dugnaden i området där vi bor. Alla hushåll ställer upp med en person som hjälper till med att klippa buskar, rensa ogräs, plocka skräp, tömma förrådsutrymmen och allt vad som behövs ordnas.

Enligt Cappelens Lexikon är dugnad "en frivillig sammenkomst av naboer for å utføre et arbeid til en enkelts eller felles beste".

Men att sätta orden dugnad och frivillig intill varandra är ett stort brott. Det finns få saker som är mindre frivilliga än dugnad.

Det är egentligen inte uppgifterna som ska utföras som är det centrala i dugnaden. Det är den påtvingade sociala gemenskapen. Jag råkar förvisso bo i samma område av Oslo som andra människor, men ganska få av oss träffas och umgås regelbundet. Vi hejar på varandra i trappen och pratar lite om väder och vind. Lite sådär skandinaviskt generade för varandra.

Utan dugnadens tvångssocialisering hade blyga norrmän blivit sittande hemma i ensamhet.

För ett par år sedan blev dugnad kårat till Norges nationalord. NRK-progammet Typisk Norsk bjöd in tittarna till att komma med förslag. Dugnad vann omröstningen före andra särnorska uttryck som jah (på inandning), matpakke, hæ? och koselig.

Även om dugnad anses som typiskt norskt, så var det en dansk som uppfann begreppet. På 1600-talet var Norge en del av Danmark. Kung Christian IV var en företagsam man. Han grundlade Oslo och gav staden namnet Christiania. En stad som byggdes med raka vägar i kvadratiska kvarter i omgivningarna runt Akershus fästning.

Men utanför Christiania var vägarna allt annat än raka. Kong Christian beslutade därför att alla norska landägare skulle utföra pliktarbete, eller dugnad, på offentliga vägar för att förbättra standarden.

Då var dugnad synonymt med tvångsarbete. Idag handlar det om påtvingat korvgrillande och våffelätande.