I måndags var det folkomröstning i den lilla kommunen Kvinesdal på den norska sydkusten. Kommunala folkomröstningar brukar normalt handla om planfrågor, men inte i Kvinesdal. I fokus för folkomröstningen stod Kvinlog skole. -Aha, tänker då de flesta. Det har rests krav på folkomröstning för att rädda en nedläggningshotad skola?
Nej, inte i Kvinesdal. Här handlade frågan om vilken målform som ska användas på den lilla skolan med 94 elever i tio årskurser (bara det – i genomsnitt 9 elever i varje årskurs…).
Norge har nämligen två officiella skriftspråk, eller målformer; bokmål och nynorsk. Det är bara knappa tio procent av befolkningen som i huvudsak använder nynorsk, men ändå ska undervisas i bägge målformerna i norska skolor. Och statstelevisionen NRK ska ha minst 25% av sina sändningar på nynorsk. Det har regeringen bestämt.
Kvinlog skole är den enda skolan i Kvinesdal kommune som har nynorsk som huvudmål – dvs. att undervisningen i alla ämnen sker på nynorsk. Frågan var om om nynorsken skulle få ge vika till förmån för bokmålet.
Här är den naturliga tanken att låta eleverna välja själva. Med fritt skolval försvinner ju behovet för politiska beslut om vilken språkvariant som ska användas på en viss skola. Men inte i Kvinesdal – här får eleverna som bor i närheten av Kvinlog skole tilldelad plats i den lokala skolan. Även de som helst använder bokmål. Och nynorskpraktiserande elever i andra delar av kommunen ska gå i sina näraliggande bokmålsskolor.
Men det är klart, om eleverna får välja själva finns ju risken att de väljer den inriktning som de har mest nytta av. Och då blir det inte många som väljer nynorsk, kan jag tänka.
Resultatet i folkomröstningen? Jo, de 94 eleverna på Kvinlog skole får också i fortsättningen all undervisning på nynorsk. Vare sig de vill eller inte, för så har majoriteten bestående av vuxna väljare bestämt.
Det är rart det.
(Läs också Strangers betraktelse över hur rart svenska Systembolaget kan te sig för en norska.)
2 kommentarer:
Kom via Alexander Kiellandsplass: Meir om Kvinesdal. Elevane på den skulen ville halda på nynorsken. Det var ei prøverøysting fyrr hovudrøystingi. Dessutan handlar språk um meir enn kommunikasjon. :-)
Jo, Svorsken - du har rett. Det er rart med nynorsk. Rart på norsk. At man kjører dobbel og av og til tvungen målform for å tilfredsstille 400 entusiaster og noen prinsipper ingen husker lenger. På toppen av dette har man et politisk prosjekt om å la de to målformene nærme seg hverandre i den grad at man i dag kan skrive 98% likt på både bokmål og nynorsk, hvilket på noe vis utsletter sjarmen i prosjektet. Rent objektivt sett kan man også hevde at det er rart ut ifra at det ikke fins noe land i verden hvor et tilsvarende system eksisterer.
Det blir en 5-er på den norske rar-skala.
Men man kan også si at det er litt rart på svensk. Det er en slags institusjonalisert mot-makt som er så typisk for den norske mentalitet: en fengslende (på så mange nivå) konstruksjon som stammer fra et genuint opprør mot overmakten. Og selv om bare 400 faktisk liker og forsvarer nynorsk i en norsk setting, så skal du bare se hvis noen utlendinger kommer og kritiserer det. Da kommer nasjonalisten i oss frem.
Dessuten, og dette blir litt subjektivt: Når man blir utsatt for dansk på daglig basis, slik jeg blir her i EU, så får man ekstra sympati for prosjektet.
Det blir derfor en 3-er på den svenske rar-skala også. Og som bonus, et dikt på nynorsk av gode Halldis Moren Vesaas. Om vennskap. Eller kjærlighet.
Ord over grind
Du går fram til mi inste grind,
og eg går òg fram til di.
Innanfor den er kvar av oss einsam,
og det skal vi alltid bli.
Aldri trenge seg lenger fram,
var lova som gjalt oss to.
Anten vi møttest tidt eller sjeldan
var møtet tillit og ro.
Står du der ikkje ein dag eg kjem
felle det meg lett å snu
når eg har stått litt og sett mot huset
og tenkt på at der bur du.
Så lenge eg veit du vil koma i blant
som no over knastande grus
og smile glad når du ser meg stå her,
skal eg ha ein heim i mitt hus.
***
Men nå skal du høre, vet du hva som er rarere? At svensker er helt ville med norske talkshows. Når nordmenn var dritlei av Fredriks Skavlans småhumring så gikk svenskene helt bananas med Skavlan - og *rarere*, at de ser ut til å elske hans etterfølger, Grosvold, programmet som - på tross av at det er både kjedelig og underlig konstruert - hylles i svenske aviser med at “nordmännen får det til det der med talkshows!”
Svorsken, er ikke dette litt rart?
Legg inn en kommentar