Då Norge ville ha internationell frihandel

Har fastnat lite i detta med norsk jordbruksprotektionism. Att vi ska behöva betala 9,500 kronor per person och år bara för att maten vi äter ska vara producerad i Norge. Att upprätthålla en protektionistisk jordbrukspolitik är en av de svåraste uppgifterna i norsk utrikespolitik.

Men det var annorlunda i slutet av 1800-talet. Då Norge ville bryta sig ur unionen med Sverige. För att bevara internationell frihandel!

Den enskilt viktigaste frågan som ledde fram till upplösningen var den så kallade konsulatsaken. Unionen Sverige-Norge hade gemensamma ambassader och konsulat, som styrdes av Utrikesdepartmentet i Stockholm.

Det här var inte en acceptabel situation för norrmännen – de hade nämligen strikt motsatta intressen än Sveriges i den dåvarande utrikespolitiken.

Gemensamt för de båda länderna var omvandlingen från bondesamhället. Allt fler flyttade in till städerna och en stor andel av befolkningen utvandrade, främst till USA.

I mitten av 1800-talet hade Storbritannien avvecklat sina restriktioner för utländska fartyg att angöra brittiska hamnar. Det ledde till ett uppsving i den norska ekonomin. De norska rederierna växte fram och i dess fotspår en stark varvsindustri. I de städerna växte olika typer av förädlingsindustrier fram. Successivt blev Norge en handlande sjöfartsnation med stark inhemsk tillverkningsindustri.

Sverige växte i stället fram som en stark råvarunation. Rikt på järnmalm och skog blev stålindustrin central.

Kol- och stålproducerande nationer som Sverige och det nyligen enade Tyskland övergick nu frihandelns idéer till förmån för merkantilismens princip - att reglera fram ett starkt exportöverskott som kunde finansiera den inhemska penningpolitiken. Skyddstullar och protektionism blev den nya tidens melodi. Den inhemska produktionen skulle skyddas.

Men den handlande tjänstenationen Norge ville ha frihandel för att stärka sin ställning. Och på de utländska konsulaten talades Sveriges protektionistiska åsikt. Inte heller förstod svenskarna att ge hjälp till strandade norska sjömän.

I februari 1905 beslutade det norska stortinget – mot kungens och den svenska regerings vilja – att upprätta norska konsulat i utlandet. Några månader senare upplöstes unionen. På grund av att Norge ville ha internationell frihandel.

(På bilden, från ett postkort från 1905, ser vi Norges statsminister Christian Michelsen som har fört konsulatsaken i hamn.)