Stridsrop som ”Skydda den norska kulturen!” och ”Värna det norska språket!” leder gärna tanken till politiska strömningar långt ut på den yttersta högerkanten. I Norge kommer de från kultureliten och förlagsbranschen i ohelig konspiration.
Ropen hördes allra starkast för ett drygt år sedan, då en ny konkurrenslagstiftning tvingade den norska bokbranschen att upphöra med den maffialiknande verksamhet som gick under namnet
Bokavtalet. Avtalet var ingått mellan den norska förläggarföreningen och den norska bokhandlarföreningen i syfte att skydda deras medlemmar mot konkurrens och förändringar på marknaden. Detta upprätthölls genom att bokhandlare inte fick sälja böcker till ett lägre pris än det som bokförlaget hade bestämt. Avtalet gynnade också en så kallad abonnementsordning – dvs att en bokhandel fick riktigt bra marginaler bara om de beställde alla nya böcker som gavs ut av ett förlag. På så vis tvingades bokhandlare att också beställa exemplar av så kallade ”smala böcker” - så kallade "hyllvärmare".
Konsekvensen blev förstås att norska bokpriser steg till närmare det dubbla jämfört med ett europeiskt genomsnitt och de stora norska förlagen kammade hem rekordvinster. Särskilt eftersom de samtidigt såg till att köpa upp större delen av de norska bokhandlarkedjorna och därigenom kontrollera alla led.
Men sedan ett drygt år har Norge ett nytt, omförhandlat och ”moderniserat” bokavtal. Det är inga radikala grepp som har utförts. Den stora förändringen är att en bokhandlare får börja rea ut en bok redan i maj månad året efter den utkom i stället för i juli månad. Det finns också möjlighet till blygsamma prissänkningar av nyutgivna böcker. Skolböcker kan däremot säljas till helt fri prissättning. Det förlagen förlorat på att inte kunna styra priset på skolböcker, hämtar man igen genom en ny läroplan – det s.k. Kunnskapsløftet – som gör att alla skolor måste byta ut de flesta gamla läroböcker mot nya till läsåret 2006-07.
Det norska Konkurrensetilsynet misströstar. De har i rapport efter annan pekat på det orimliga i en särordning som tryggar de etablerade spelarna på bokmarknaden och gör konsumenterna till de stora förlorarna. De skriver bland annat i en av rapporterna:
”Den samlande ekonomiska välfärden i samhället blir som huvudregel störst då produktion och försäljning äger rum i en öppen marknad med fri konkurrens mellan många producenter och fri prissättning styrt av utbud och efterfrågan. Den principen gäller i utgångspunkt också för böcker.”
Jag kunde inte ha sagt det bättre själv, men tyvärr delas inte Konkurrensetilsynets och vi konsumenters uppfattning av bokbranschen. Men de senare har nu fått nya vänner i den nya röd-gröna regeringen som gärna hjälper redan rika att bli ännu rikare genom dra tillbaka delar av de ändringar i bokavtalet som den tidigare borgerliga regeringen tvingade fram.
Landets studenter kunde i våras glädja sig åt att de från och med höstterminen 2006 skulle kunna köpa billigare kurslitteratur, eftersom bokhandeln själv skulle få möjlighet att bestämma priserna och på så vis konkurrera med varandra – till nytta för fattiga studenter som gärna beställer billiga böcker på Internet i stället för att köpa dyrt i bokhandeln. Men icke –
den förändringen drog regeringen tillbaka med motiveringen – just det! – att värna det norska språket.
Regering och kulturelit fortsätter att diskutera hur gammal en bok måste vara för att kunna ”drabbas” av fri prissättning. Det är en nonsensdiskussion. Jag säger som den brittiske 1800-talsförfattaren
Samuel Butler:
”De äldsta böcker är fortfarande helt nyutkomna för dem som inte läst dem.”
I serien Hänt i Norge fortsätter vi med året 1981.
