20. desember 2006

Hälsningar från Bjurträsk

Lilla byn Bjurträsk i Norsjö kommun i norra Sverige hör vi sällan något om. Men det är där Norge ligger – i alla fall om vi frågar Google Earth...

(Tipstack: Expressen)

UPDATE: Såklart finns det en förklaring också på detta. När du söker efter ett land i Google Earth, så hamnar du på landets geografiska mittpunkt. Och "Mitt i Norge" ligger faktiskt - tro det eller ej - i svenska Bjurträsk.

(Förklaringen kom från Stefan)

19. desember 2006

HydroStat - på uppdrag av staten

Igår presenterades nyheten att norska oljeföretagen Statoil och Norsk Hydro går samman. I norsk media beskrivs detta som att det nya företaget blir en världsgigant, vilket är en sanning med modifikation. Statoil är idag ett av världens 15 största oljebolag. Tillsammans med Norsk Hydro kommer ”HydroStat” (det nya företaget ska få ett nytt namn – vilket är inte klart) bli nummer nio i världen. Jättarna i ”The Supermajor six” (ExxonMobil, Shell, BP, Total, Chevron och ConocoPhilips) är mer än dubbelt så stora.

Däremot är det säkert så att det är rätt och riktigt att slå ihop företagen. Det borde ha gjorts för flera år sedan. Den norska oljebranschens framtida tillväxt handlar allt mindre om Nordsjön och allt mer om andra världsdelar. Då är det en styrka att vara stor. Ett exempel är den förhandlingarna om utbyggnaden av det ryska gasfältet Stohkman, där Statoil och Hydro har uppträtt förvirrande. Ibland som konkurrenter, ibland som samarbetspartners.

Men det är inte att undvika att dra till minnes en del kommentarer runt det planerade samgåendet mellan Telia och Telenor i 1999. Det slutade i politisk catfight – något vi redan ser embryon till i ”HydroStat”. Den främsta orsaken till det havererade samgåendet mellan Telia och Telenor var den politiska inblandningen. Den återfinns så det räcker och blir över i ”HydroStat”.
  • Statsminister Jens Stoltenberg annonserar att norska staten kommer att köpa sig upp från 62% ägande till minst två tredjedelar i ”HydroStat”. ”Dette er en langsiktig målsetning. Den norske staten er rik.”

  • Arbeiderpartiet och LO är starkt kritiska till att företagen har kommit överens om att Norsk Hydros VD Erlend Reiten ska bli styrelseordförande i ”Hydrostat”. Det är en fråga för ägarna, dvs. staten, dvs. Arbeiderpartiet och LO, menar de.

  • Näringsminister Dag Terje Andersens första kommentar handlade inte om de nya möjligheterna för ”HydroStat”, utan om att Statoil-VD:n Helge Lund, som blir ny VD för ”HydroStat”, inte ska få höjd lön. Senterpartiets finanspolitiska talesman Per Olaf Lundteigen kontrar med att Lund borde få sänkt lön.

  • Statoil har sitt huvudkontor och de flesta anställda i Stavanger. Norsk Hydro i Oslo. ”HydroStat” kommer ha huvudkontorets postadress i Stavanger, men i den nya ledningen bor sex av nio i Oslo. Här kommer den distrikspolitiska aspekten in.

  • Den politiska enigheten är stor – från vänster till höger. Den tidigare Høyreledaren Kåre Willoch kommenterar samgåendet med att: ”Bare staten kan sikre at det nye store energiselskapet forblir på norske hender.”
Lycka till, som vi säger.

(Bilden – dåvarande statsministern Kjell Magne Bondevik "Til krig mot Sverige" i samband med det planerade samgåendet Telia – Telenor. Tonerna av politisk inblandning i näringslivet går igen...)

Best i verden 2006

Jag skrev häromdagen om att Dagsavisen kårade debutalbumet från norska 120 Days till ”det beste albumet i verden 2006”. Så nu kan jag inte hålla mig när jag ser inflytelserika amerikanska indie-magasinet Pitchforks 100-bästalista för 2006. Tre av de tio bästa spåren är svenska. Inget norskt så långt ögat kan se.

Det är gamle punkbasisten Christian Falk med sin favoritsångerska Robyn, det är södermalmsgänget Peter Bjorn and John och slutligen Göteborgssyskonen Karin och Olof Dreijer i The Knife på en hedrande andraplats!

Och The Knife firar med att spela in Christmas Raindeer som julklapp till oss alla. Spåret kan laddas ner här. (OBS! De flesta av låtarna på senaste skivan Silent Shout är bättre än julsången – särskilt då spåret Marble House med Jay Jay Johanson på sång!)

Tipstack: Nunstedt

UPDATE 20/12: Nu har Pitchfork också listat 2006 års bästa album. Vilka som kom på första plats? The Knife och Silent Shout, såklart! Fortfarande inget norskt att se på listan, men kulturminister Trond Giske kontrade igår med att staten ska ge ytterligare en miljon av våra skattepengar till norsk musikexport. Då ordnar ju sig allt till slut.

15. desember 2006

Partipolitiskt kungahus

Författaren Ari Behn, gift med norska prinsessan Märtha Louise, orsakade stor uppmärksamhet häromveckan när han gick ut offentligt med att han alltid har röstat på Arbeiderpartiet: ”Azzå. Jeg har en fri rolle. Jeg er forfatter, azzå. Og jeg kommer fra Moss og har lisens for å kjøre truck. Og jeg er bestevenn med kulturminister Trond Giske. Azzå.”

Oppositionen är helt ifrån sig och internt inom arbetarrörelsen ifrågasätts kulturministern för sitt blåblodiga umgänge. Det var nämligen på ministerns 40-årskalas som Behn kom med sitt avslöjande.

Men det hålls tyst om episoden från slutet av 80-talet då två kostymklädda herrar från slottet kom på besök till Høyres Hus på Stortingsgata i centrala Oslo. Det kom för att vänligt men bestämt lämna tillbaka det medlemskort som kronprins Haakon Magnus hade fått efter att ha erlagt medlemsavgiften i Oslo Unge Høyre. Ett par av kronprinsens politiskt engagerade klasskompisar på Kristelig Gymnasium fick se sig blåsta på den nyvärvningen.

(Bilden är från 2003 då Ari Behns och Prinsessan Märtha Louises dotter Maud Angelica döptes. Längst upp till vänster står för övrigt nyss nämnde ap-ministern Trond Giske. Han var dopfadder. Och längst upp till höger; han som har rekordet i kortast medlemskap i Unge Høyre.)

Mythbusters Norway: Kortreist mat er miljøvennlig mat

Norska staten ägnar stora resurser åt att propagera för lokal norsk mat. De finansierar kokböcker för norsk mat, driver ett otal ”opplysningskontorer” för kött, fisk och fågel och utlyser tävlingar för skolbarn under temat ”Kortreist mat er miljøvennlig mat”.

Det handlar såklart om att få oss norska konsumenter att sluta upp bakom den norska jordbrukspolitiken. Om du inte har fått med dig det tidigare, så går den ut på att skölja skattepengar över bönder som föder upp kossor i fyrtiofem graders lutning samtidigt som importerad mat stängs ute från den norska markanden genom höga skyddstullar.

Senaste numret av The Economist ägnar stort utrymme åt hur vi konsumenter kan påverka miljö och välfärd genom vad vi handlar för mat. Tillsammans med ledande forskare slår de faktiskt hål på myten om att lokal mat alltid är miljövänlig mat.
  • Enligt DEFRA (UK Department for Environment, Food and Rural Affairs) är det bättre för miljön att importera spanska tomater än att odla dem i Storbritannien. Energin som behövs för att odla tomater i växthus förorsakar mer miljöpåverkan än lastbilstransporter från Spanien.

  • En annan undersökning visar att det går åt mindre energi till att producera mejeriprodukter, kött och grönskaker på Nya Zealand och transportera maten till Storbritannien än genom att producera samma mat lokalt.

  • ”Det går en röd tråd av protektionism och anti-globalisering genom lokal mat-argumentationen”, säger Gareth Edward-Jones vid University of Wales till The Economist. ”Lokal mat ger lokal mat-lobbyisterna möjlighet att propagera mot import under en miljövänlig förklädnad.”
The Economist kritiserar att diskussionerna om mattransporter bara handlar om avståndet mellan producent och förädlare. Ta bara bondeägda köttproducenten Gilde i Norge som exempel. De har specialiserade produktionsanläggningar i stora delar av Norge. Salami produceras på en plats, spekeskinke på en annan plats och wienerkorv på en tredje. Köttet ska först transporteras genom halva Norge från bonden till produktionsanläggningen och därefter tillbaka till butikshyllan i bondens närområde. Men då har vi ändå bara tagit med den ena halvan av miljöeffekten av mattransporterna. Den andra halvan står nämligen transporten mellan butiken och hemmet för.

Detta med kortreist mat är som The Economist skriver mest fagra ord från den lokala bondelobbyn. Det är något som också den norska staten har förstått.

Norge exporterar nämligen färsk lax för över 10 miljarder kronor per år. Exportörerna får god hjälp av den norska staten för att komma in på de kinesiska och japanska marknaderna. Där är priserna på färsk lax bättre än i Europa.

Norsk färsk lax som flygs till Japan? Knappast kortreist mat. Men gott, som japanen sa.

14. desember 2006

Ska vi spela tärning?

Det började med att studenttidningen Under Dusken vid NTNU i Trondheim undersökte hur lokaltidningen Adresseavisen recenserade skivor utgivna av lokala artister från Trøndelag. Av 38 skivsläpp hade 24 fått betyget fem eller sex (av sex – i Norge är det kutym att recensera skivor och filmer med ”terningkast”). Adresseavisen tog till sig av kritiken. ”Vi kan ikke ha det sånn at alle trøndere får en ekstra prikk på terningen”, menade tidningens kulturredaktör Sigrun Berge Engen.

Debatten växte sig vidare på nationellt plan. Det visar sig nämligen att de största tidningarna (VG, Aftenposten, Dagbladet) genomgående ger högre betyg till norska artister än utländska – i genomsnitt 4,2 för norska artister och 4,0 för utländska. Detta trots att allt – och då menar jag allt – av norska skivsläpp recenseras. Tutt-modellen Aylar och Cowboy-Laila (tänk lika delar Kikki Danielsson och Hipp Hipp-Tiffany) är inga undantag. Medan de utländska skivor som kommer till Norge har först framgångar på en eller flera marknader bakom sig.

”Er det noen av dere der ute som hører noe særlig på utenlandsk musikk for tiden? Norsk musikk er for tiden faktisk mye bedre enn det aller meste som kommer fra utlandet”, frågade sig musikredaktören Stein Østbø i VG tidigare i år.

Bakgrunden till Østbøs uttalande var att norska topplistan – VG-lista – samma vecka till 40% bestod av norska artister. Vad han inte hade fått med sig var att samma vecka låg det ungefär 40% svenska artister på den svenska försäljningslistan och 40% danska på bland de toppsäljarna i Danmark.

Men, men. Låt istället se på tre av de norska skivsläpp som faktiskt har gjort 2006 till ett gladare år.

The Whitest Boy Alive – Dreams. Erlend Øye är ett av de senare årens mest produktiva och intressanta musikfenomen. Tillsammans med Eirik Glambek Bøe har han levererat smäktande Simon and Garfunkel-pop med Kings of Convenience. Soloplattan Sudden Rush från 2003 har några av de bästa partyspåren som går att uppbringa. Tillsammans med Phonique släppte han häromåret den härligt pulserande For The Time Being. De senaste två åren har han bott i Berlin, och det är där han har spelat in Dreams under namnet The Whitest Boy Alive.

120 Days – 120 Days. Dagsavisen utsåg 120 Days till årets bästa internationella skivsläpp! Det kan i och för sig ifrågasättas, men 120 Days kommer med massor av referenser till musik jag gillar. Introt på första låten Come Out, Come Down, Fade Out, Be Gone för tankarna till Kraftwerk's epos Autobahn från 1974. Den pumpande basen på Lazy Eyes skulle kunna vara spelad av Joy Division/New Order-basisten Peter Hook.

Marit Larsen – Under The Surface. Det är så sött. Så vackert. Och så bra. Marit Larsen slog igenom tillsammans med Marion Ravn (nu aktuell som Meatloaf's sidekick Marion RavenBat Out Of Hell III) i fjortisgruppen M2M. Med Under The Surface har Marit Larsen tagit sjumilakliv bort från tonåringsstämplen. Det här är en vacker skiva som gör mig glad.

Efter detta återstår bara årets julskiva. Och den är inte norsk. Det är Nils Landgren som har samlat delar av den svenska jazzeliten till Christmas With My Friends. Men med finns också norske Bugge Wesseltoft som lirar loss på pianot till Det Kimer Nå Til Julefest. I år ska det vara röd trombon till glöggen!

13. desember 2006

Ironi eller på allvar?

”Norsk filmproduksjon og visning er basert på statlig finansieringsstøtte og kommunal kinodrift”. Nej det är inget jag har hittat på eller formulerat själv. Citatet kommer från hemsidan till Norska Ambassaden i Stockholm.

I de flesta länder är underhållningsindustrin en vinstgivande tillväxtbransch. I Norge är biograferna ägda av kommunerna, filmproduktionen i huvudsak finansierad av statliga medel och ända fram till de senare åren har Statens Filmtilsyn varit väldigt aktiv med censursaxen. Exempelvis blev Monty Pythons Life of Brian totalförbjuden i Norge när den kom 1980. Det ska såklart inte vara tillåtet att skämta om gud och religion, och sånt.

I går presenterade den statliga Einarssonutredningen sina förslag för att ”utvikle en helhetlig norsk filmpolitikk”. Omslaget pryds av en retuscherad variant av affischen till den norska filmen Gymnaslærer Pedersen. Filmen handlar om en lärare som är politisk aktiv inom bokstavsvänstern (AKP m-l, mm).

Frågan är om bilden är menad som ironi eller om den är på största allvar? De flesta aktiva tyckare inom den norska kulturdebatten verkar nämligen ha samma bakgrund som nyss nämnde gymnasielärare.

Tanken på att privata aktörer skulle kunna driva biografer med vinst – precis som i de flesta andra delar av världen – existerar inte i Norge. Här går de flesta kommunala biograferna med förlust och måste finansieras av redan ansträngda kommunala budgetar. För tänk vad som kunde hända om privata aktörer bestämde vilka filmer som skulle visas?

Norsk filmexport har inte varit särskilt lyckad. Filmerna om Elling är väl det enda undantaget under senare år. Trots detta satsar norska staten miljonbelopp varje år på att marknadsföra norsk film i utlandet.

NRK och TV2 är dessutom hårt styrda av staten med hur stor del av programinnehållet som måste vara norskspråkig film eller kulturproduktion. Men framgångarna för norsk film ser vi inte mycket till.

Trots det drar sig inte den nyss nämnda Einarssonutredningen för att presentera nya fina förslag till statliga åtgärder och ingripanden för att främja norsk film.

Favoritförslaget är såklart det att lagstifta om att minst 40 % av alla norska filmer ska ha en kvinnlig huvudrollsinnehavare.

Gosplan revisited.

12. desember 2006

Super Price Me

Tidskriften The Economist började redan på 80-talet med sitt geniala Big Mac-index. Tanken är att en Big Mac är precis samma sak oavsett om du köper en i New York, Rio de Janeiro eller i Oslo. Därför är priset på en Big Mac i olika länder en bra indikator på hur dyra olika länder är jämfört med varandra.

Vid den senaste uppdateringen, från maj i år, kostade en Big Mac 3,10 $ i USA. Samma burgare kostade 33 svenska kronor i Sverige och 43 norska kronor i Norge. Med maj månads valutakurser betyder det att en Big Mac kostar 127% mer i Norge än i USA och 56% mer än i Sverige.

Eller som på bilden till höger. För lika mycket pengar får du en mer än dubbelt så stor burgare i USA som i Norge.

Super Price Me.

Förlåt, Trondheim

Jag var lite elak mot trøndere häromveckan. Ville bara säga att allt är förlåtet efter den här fantastiska vyn från Gamle Bybro över Nidelven en lördagsmorgon i december.

Tre saker du inte får missa i Trondheim:
  • Dromdedar Kaffebar. Inte långt ifrån där bilden är tagen ligger kaffebaren Dromedar - den bästa i Norge? Charmig miljö, trevlig personal och stort kaffekunnande i härlig kombination. Ligger i Trondheims charmigaste stadsdel Bakklandet, där du också kan uppleva cykelhissen Trampe.

  • Egon. Lite av restaurangernas Dressman. Dyrt och dåligt, men så populärt att deras 200-kronorspizzor tvingar mer ambitiösa restauranger att ta ner skylten.

  • Nidarosdomen. Förvisso inte Nordens största katedral (den finns i Uppsala), men väl den pampigaste. När Kungen Olav Haraldsson (mer känd som Olav den Helige) dog, la man honom i en hög i utkanten av Nidaros (nuvarande Trondheim). Enligt skalden Snorre Sturlasson skulle en härlig doft ha strömmat ut från den döde kungens kropp. Kanske var doften inte så härlig som Snorre vill ha det till, eftersom man snabbt skyndade sig att bygga en stor stenkyrka över graven.

11. desember 2006

Efraim Långstrump, Byrådirektör Region Syd

Den genom tiderna internationellt mest välkända svenskan är just nu föremål för stor debatt i Norge. Nej, det handlar inte om Greta Garbo, Drottning Kristina eller Annika Sörenstam. Debatten handlar om Pippi Långstrump, och hur hennes pappa ska benämnas i NRK:s Barnetimen.

I Astrid Lindgrens böcker om Pippi – som alla gavs ut på 40-talet både i Sverige och i Norge – presenteras Pippis pappa Efraim Långstrump som sjökapten och negerkung på en söderhavsö. Hans skepp hade sjunkit, men Efraim ”flöt i land på fläsket”, som han uttryckte det.

I Norge har det under hösten debatteras huruvida ordet neger är nedvärderande eller inte. Politiskt korrekta NRK har således valt att byta titel på Pippis pappa från negerkung till söderhavskung.

När den tysk-kanadensiska tecknade filmen om Pippi hade premiär i slutet av 90-talet hade de svenska översättarna redan tänkt på den infekterade negerfrågan. Efraim Långstrump presenterades helt enkelt som ”Kung på Kurre-Kurre-Dutt-ön”. Om ordet neger anses nedvärderande, vad säger då ”Kurre-Kurre-Dutt” om den svenska synen på mörkhyade söderhavsbor?

Och vad blir nästa politiskt korrekta titel? Byrådirektör, Region Syd?

Slutligen – medan det är tillåtet – kan vi passa på och sjunga Thorbjørn Egners* barnsång om Lille Hoa:

Det var en liten negergutt som hette Vesle Hoa
Han hadde fjær på hodet sitt og ring på tommeltoa
Han hadde bare bukse på, og buksa den var gjort av strå
Men Hoa likte buksa godt, for han var en ekte hottentott
(* Thorbjørn Egner har också skrivit berättelserna om Karius och Baktus, Klas Klättermus och Folk och Rövare i Kamomilla stad.)

Fuglesang finner Overflodens kilde!

Visst är det lite fånigt. All respekt till rymdforskaren och astronauten Christer Fuglesang som i helgen fick sitt livs dröm uppfylld. Han har lagt upp hela sitt liv och sin karriär för att tillhöra den exklusiva kretsen av världens bäst betalda mekaniker. Nu ska de tydligen skruva fast lite nya delar på rymdstationen ISS. All respekt för det, som sagt.

Men fånig är den nationalism som präglar media. Dagens Nyheter har en ny sektion under namnet ”Det svenska rymdäventyret”. Vadå svenskt? Fuglesang är förvisso svensk och har doktorerat i experimentell partikelfysik vid Stockholms universitet. Men där upphör det svenska. Sedan 1992, när Fuglesang utsågs till en av European Space Agency’s astronauter, har han bott i utlandet. I Moskva, Genève och Houston.

Och norrmännen är såklart inte sämre. Tidningen Fædrelandsvennen toppar med ”Første ’nordmann’ i verdensrommet!”. Christers pappa Steinar flyttade nämligen från Norge till Stockholm för över 50 år sedan.

Så nu väntar vi bara på nyheten om att ”Fuglesang finner Overflodens kilde!” Det närmaste Norge har kommit några rymdäventyr är rimligtvis Brødrene Dahls expeditioner i kanoten Elvegris längs Overfloden. Bland annat fick ju brodern Roms ritningar på en tidsmaskin från några märkliga figurer i ett rymdskepp.

Brødrene Dal är välkända i Sverige. Serierna har visats i flera omgångar. Mindre känt är att varken Gaus, Roms och Brumund är några vanliga förnamn i Norge. Enligt Statistisk Sentralbyrå är det färre än tre som heter något liknande, så namnen finns inte ens med i statistiken.

Gaus Dal – som egentligen skulle varit med på Amundsens sydpolsexpedition 1911, men kom inte med eftersom han inte var född – delar namn med Gausdalen i Oppland.

Brumund Dal – lillbrodern som tillsammans med Fantomen delar världsrekordet i att hålla andan i badkaret – har såklart sitt namn efter Brumunddal i Hedmark.

Roms Dal – den begåvade brodern som talar många språk, bl.a. flytande salmiak – är uppkallad efter fjordlandskapet Romsdal på norska västkusten.

28. november 2006

Bjørn Dæhlie var dopet på Lillehammer-OL

Kognitiv dissonans. Ett begrepp från socialpsykologin som skulle kunna omskrivas som missljud i kunskapen. Det som händer är att två motstridiga tankar inte kan samsas i hjärnan – och vi utesluter den ena av dem för att få lugn och ro.

Om en norrman skulle få höra att skidlegenden Bjørn Dæhlie var dopad under OS i Lillehammer 1994 skulle det bli en mindre härdsmälta i hjärnan. Bjørn Dæhlie. Dopad. Nej – det går inte. Bjørn Dæhlie känner vi som en kärnfrisk, sund, ärlig och trevlig kille. Hjärnan utesluter på en gång möjligheten att han skulle ha fuskat under det största av norska idrottsögonblick.

Skulle det däremot krypa fram att den svenske höjdhopparen Patrik Sjöberg hade pumpat sig full med anabola steroider när han tog världsrekord med 2,42 på DN-galan i Stockholm 1987 skulle vi svenskar inte direkt ramla av stolen. Sjöberg röker ju, och i somras kom det fram att han brukar sniffa kokain på kändisfester. Han har alltid varit lite av ett problembarn. Vår hjärna skulle inte ha några problem med att acceptera doping och Patrik Sjöberg i samma tanke.

Ett aktuellt exempel på kognitiv dissonans är den pågående norska diskussionen om en ny staty av Kong Olav.

Konstnären och bildhuggaren Knut Steen fick för några år sedan i uppdrag av Oslo kommun att avbilda Kong Olav. Det finns nämligen ingen staty av den populäre folkekongen i centrala Oslo. Sedan Kong Olav dog 1991 har det diskuterats hur en staty borde se ut, och var den borde stå.

Nu ska vi stanna upp en stund, och fundera på hur folk minns folkekongen, som kom till Norge på pappa Kong Haakons arm som tvåårig kronprins 1905.

Under kriget ledde Kronprins Olav motståndskampen från London. 13 maj 1945 var han den förste i rikets ledning att återkomma till det nyligen frigjorda Norge. Oslo jublade. Ryktet säger att han mötte motståndskämparna på kajen i Oslo med orden: ”Gutta! Dere lukter skaug!” Motståndsmännen gick populärt under namnet ”Gutta på skaguen” eftersom de var efterlysta av tyskarna.

Oljekrisen 1976 drabbade också oljelandet Norge. Då visade Kong Olav att han inte ville vara mer än någon annan. Eftersom det var bensinransonering tog han spårvagnen upp till Holmenkollen för söndagens skidtur. Så som skidälskande oslobor brukar göra om vinterns söndagar. Och självklart skulle kungen betala för biljetten.

Kong Olav var en friluftslivets man. Jularna tillbringades med skidåkning på Kongsseteren utanför Oslo. Och de flesta påskveckor firades på den avsides liggande Prinsehytta i Sikkilsdalen. Det är också Kong Olav på skidtur som är avbildad på den enda nuvarande statyn av honom i Oslo. Men den statyn står i friluftsområdet Holmenkollen – inte i Oslo centrum.

Så tillbaka till den nu omdiskuterade statyn. Ledningen i Oslo kommun har beslutat att den inte ska få pryda Rådhusplassen. De vill helt enkelt inte ha något med den att göra. Den visar Kong Olav på ett sätt som vi varken vill eller kan komma ihåg honom på. Senaste tipset är att statyn ska grävas ned.


Så här ser alltså Knut Steens staty av den folkkäre Kong Olav ut. Kognitiv dissonans, sa Bill. Missljud i kunskapen, sa Bull.

27. november 2006

Norska ord som inte finns på svenska: Julebrus

Alla jultraditioner är inte rationella. Den svenska knäcken är ett sådant exempel - sega, sockersliskiga bitar som antingen framkallar hål i tänderna eller river med sig gamla amalgamfyllningar. Ingen gillar knäck. Men likväl måste det finnas knäck på ett svenskt julbord.

Den norska motsvarigheten till knäck är julebrusen (brus = läsk). De flesta bryggerier har tidigare tillverkat sin egen julebrus men inget av dem har lyckats göra det med god vinst, så det finns bara ett fåtal tillverkare kvar. Men den norska lokalpatriotismen är stark, och det har krävts blod, svett och tårar för de lokala bryggerier som har sluta hälla julebrus genom tappkranarna.

I år var det saftproducenten Lerums tur. De har varje år tillverkat sin egen röda julebrus, som är populär på Vestlandet. Förra året skulle ha varit det sista med Lerums julebrus, var det tänkt. Fram till det att bloggaren Lene Fløysand i Bergen drog igång ett upprop för att få tillbaka den röda drycken. Chefen för Lerum var tvungen att ändra planerna och gick ut med ett pressmeddelande:

- I Lerum var vi ikkje klar over at julebrusen så sterkt var ein del av folks juletradisjon, på linje med pinnekjøt og ribbe. Vi er sjølvsagt glade for at det no vert laga ein julebrus som så mange har sterke og gode meiningar om. Så no vert det julestemning også for alle våre julebrus-entusiastar, seier Jan Petter Vadheim. Sidan tysdag har det hagla inn fleire hundre epost-meldingar frå heile landet. Folk skreiv og sa dei var redde for julestemninga. Noko liknande har Lerum Fabrikker aldri opplevd i si snart 100 år gamle historie.
På Vestlandet kan nu julefriden alltså sänka sig. Värre är det för de trøndere som ska ha Dahls bruna julebrus på bordet till jul. Efter förra julen bestämde sig Dahls bryggeri för att sluta sälja sin julebrus i Oslo, något som de många trøndere som bor i Oslo upptäckt lagom till årets julfirande. Dahls bryggeri skickade lastbil efter lastbil med klirrande flaskor till Oslo, med konsekvens att de nu har tomma lager i Trondheim. Till stort förtret för alla julebrustörstande trøndere – för tro inte att det duger med något annat än Dahls julebrus för dem.

Och problemet blir än större av att bryggerierna saknar tillräckligt med flaskor för att kunna producera julebrusen. I norska hem ska det enligt uppgift finnas närmare 25 miljoner tomma flaskor som väntar på att bli pantade. Utan de flaskorna hotas julebrusen. För de riktiga entusiasterna måste nämligen julebrusen komma på glasflaska - inte plast eller något annat nymodens.

Rekordet i julebruspatriotism tas annars av Egil Fredriksen (bilden till höger) i Drammen. Förra julen köpte han närmare 300 liter, så att han skulle julebrus till resten av året. Egil Fredriksen dricker nämligen Aass röda julebrus till alla måltider. Året runt.

Givetvis har jag prövat årets julebrus. Och det blir den första och sista för mig. Smaken kan sammanfattas i tre ord: söt, sötare, sötast. Det finns ingen annan smak än socker. Jag kunde riktigt höra hur det knakade i tänderna när tog en klunk. Precis som med den svenska knäcken.

(På den övre bilden – alla trønderes favorit; Dahls julebrus som bara smakar socker. Nedanför - nej, det är inte Svorsken som testar julebrus, men väl julebruskongen Egil Fredriksen på en bild från VG.)

23. november 2006

Att leva i sin egen värld

För några år sedan samlade sig EU-länderna för att försöka ta gemensamma krafttag för att höja den ekonomiska tillväxten och minska arbetslösheten i Europa. Ett resultat av detta var att försöka underlätta för företag och personer att utföra tjänster över gränserna – på samma sätt som varor kan säljas och köpas. Tjänstesektorn – som omfattar allt från bygg- och städtjänster till utbildning och sjukvård – står för nästan 70% av Europas tillväxt och sysselsättning.

Men den kritiken mot Tjänstedirektivet blev stark – framför allt från fackföreningar som riskerade sina nationella särställningar om mer av arbetskraften blev anställd i andra länder. Från vänsterhåll fanns också en skepsis mot att tjänstedirektivet skulle kunna leda till en ”smygprivatisering” av offentliga tjänster, genom inköp av motsvarande tjänster från privata företag i andra länder.

EU-kommissionen backade. Det direktiv som godkändes av Europaparlamentet i förra veckan innehåller knappt mer än fagra ord och regler om när fri handel av tjänster inte ska gälla. Frågan om offentliga tjänster har lyfts ut till separat behandling. Och det är arbetsrätten i landet där tjänsterna utförs som ska gälla – inte arbetsrätten i landet där de som utför tjänsterna är anställda. En polsk snickare som jobbar i Sverige ska alltså omfattas av svenska arbetsmarknadsregler – inklusive regler om uppsägning, lön och arbetsmiljö.

Ändringarna av direktivet har fått de europeiska fackföreningarna att tala om en stor seger. De har fått igenom 90% av sina krav och aldrig tidigare har facket varit med och påverkat konkurrensreglerna för den inre marknaden på det sett som nu har skett.

Ett genomförande av Tjänstedirektivet kommer alltså inte innebära några större skillnader mot idag, men ändå en del förenklingar för exempelvis konsultföretag som har verksamhet i flera länder. Ingen dramatik alltså.

Ett land som verkligen borde gråta över att direktivet blivit så urvattnat är Norge. Det största hindret för tillväxt i den norska ekonomin är bristen på kvalificerad arbetskraft. Om Norska verksamheter på ett enklare sätt kunde köpa in tjänster från utlandet hade norsk ekonomi haft större möjligheter att blomstra också på andra områden än oljesektorn.

Men icke. Nu vill starka krafter inom de norska regeringspartierna att Norge ska säga nej till Tjänstedirektivet – vilket man har möjlighet till genom en vetoklausul i EES-avtalet. Norska fackföreningar och partier på vänsterkanten har inte uppfattat att Tjänstedirektivet inte längre är vad det kunde ha blivit. De pratar fortfarande om ”sosial dumping” och smygprivatsering av tjänster inom hälsovård och social omsorg.

Det är som om de lever i sin egen värld, där tiden och utvecklingen står helt still. Och det värsta är att detta är precis vad de vill – att leva i sin egen, norska värld som är helt opåverkad av vad som händer i omvärlden. För vi vet minsann bäst. Själv är bästa dräng.

Vice partiordföranden i regeringspartiet Sosialistisk Venstre, Audun Lysbakken, menar att ”bevisbyrden i denne saken ligger ikke hos oss som frykter at direktivet vil føre til sosial dumping. Vi er imot så lenge EU og ja-siden ikke klarer å overbevise oss om det motsatte.”

Tyvärr har Audun Lysbakken helt rätt.

Bevisbördan i den norska debatten ligger just hos dem som önskar mer öppenhet och frihandel. Och det finns ingen som tar upp den kastade handsken. De norska europavännerna lever lika mycket i den egna särnorska världen som EU-motståndarna.

Høyre, som i sitt program är för en ökad handel över gränserna, tjatar mest om oenigheten på vänstersidan. Organisationen Ja til EU pratar mest om att Tjänstedirektivet inte är så farligt längre. Arbetsgivarorganisationen NHO tramsar om nya norska överenskommelser om mininmilöner för att förhindra lönedumping i Norge.

Och genom att använda sin vetomöjlighet i EES-avtalet skulle Norge helt vända ryggen till europeiskt samarbete. Det är Norge som behöver EU, inte tvärtom. Men det är inte en politisk korrekt uppfattning i den norska debatten.

22. november 2006

Brettkontroll

Oslo Filmfestival premiärvisades en film som uppmärksammar något som jag inte hade en aning om – det norska förbudet mot skateboard 1978-1989. Norge var det enda land i världen där det inte var tillåtet att sälja, importera eller använda skateboards.

I slutet av 70-talet blev skateboards omåttligt populära i USA. I Norge hade Statens Forurensingstilsyn nåtts av larmrapporter om vilken skademaskin skateboarden var. De gjorde egna beräkningar och kom fram till att så många som 37,500 personer kunde bli skadade om det började rulla skateboards på norska gator.

Filmen Brettkontroll visar hur norska skateare trotsade förbudet och byggde ramper i skogen och tillverkade egna skateboards.

1989 avskaffades förbudet efter stor tvekan från politiskt håll. En stortingsrepresentant varnade för att avskaffandet av förbudet ”var en skjebnesvanger avgjørelse” och att det nu skulle bli ”en sterk økning av alvorlige skader blant rullebrettbrukerne og ikke minst blant eldre som blir påkjørt av disse brukerne”.

Fortfarande idag finns det såklart detaljerade lagregler om skateboards. I ”Forskrift om rullebrett”, som ersatte det tidigare förbudet, kan vi bland annat läsa följande:

§6. Markedsføring. I all form for skriftlig markedsføring av rullebrett skal det stå følgende tekst: Bruk ikke brettet på trafikkerte områder. Rullebrett er ikke egnet for barn under 12 år. Bokstavene i teksten skal være minimum 2 mm. høye og lette å lese.

21. november 2006

Hänt i Norge: 1985

Så nära i tiden men ändå så långt borta. Här lite av det som hände i Norge 1985:
  • Idag verkar det helt ofattbart att alla butiker skulle tvingas stänga kl 17. Varje dag. Men det var verkligheten i Norge fram till 1985. Høyre-ministern Astrid Gjertsen genomförde reformen av åpningstidsloven trots hård kritik från LO och Arbeiderpartiet. 1985 blev det äntligen möjligt för barnfamiljer där båda föräldrarna jobbade heltid att kunna handla mat på veckodagar.

  • Kommunfullmäktige i Lillehammer beslutade att ansöka om att arrangera vinter-OS 1994. De fick de också göra. Nu är det tre norska kandidatstäder som önskar göra samma sak 2018: Tromsø, Trondheim och Oslo/Lillhammer. I vinter ska Norges Idrettsforbund och Olympiske kommitté avgöra vilken av städerna som blir norsk kandidat. Därefter ska stortinget besluta om statliga finansiella garantier. En litet tips på vägen – vinter-OS går som regel av stapeln i februari. Så års är det dagsljus i Tromsø i på sin höjd ett par timmar per dag...

  • Efter år av norska motgångar och sistaplatser vann Bobbysocks finalen i Melodi Grand Prix med La Det Svinge. Som bevis på det norska folkets uppskattning blev Hanne Krogh och Elisabeth Andreassen utsedda till Årets Peer Gynt. Priset delas årligen ut av Stortinget och ”deles ut til personer eller institusjoner som har markert seg på en positiv måte på det samfunnsnyttige plan, og som har gjort Norge kjent i utlandet”.
(Bilden: 1985 var året för Norges största musikframgång någonsin. Det handlade inte om Bobbysocks. Men om a-Ha som slog igenom med ”Take On Me”. Mycket tack vare musikvideon där tecknat och filmat blandades om vartannat.)

Vad hade du gjort med 9,500 kronor?

*Inkluderer kun mulighet til å se Bygdenorge. Kostnader for reise, mat og hotell kommer i tillegg.


* To uker i Egypt. Inkluderer flyreise Oslo – Sharm el Sheik t.o.r. Tolv overnattinger i dobbeltrom 4-stjerners hotell. Alle måltider serveres på hotellet og er inkludert i prisen.

Bygdenorge har problem. Det finns alltför många bönder, bondgårdarna är för små för att löna sig och transporter till och från fjärran fjällbygder är kostsamma. Därför bidrar vi som bor i Norge med enorma belopp till en liten del av befolkningen som vill leva kvar där de har bott sedan generationer. Och för att vi ska kunna se på fina kulturlandskap när vi är på semesterresa.

Men vad kostar det? Och är det värt det?

Om vi slår ihop norska statens utgifter för jordbruk (14 mrd kr/år), fiske (2 mrd kr/år) och distrikts- och regionalpolitik (1,6 mrd kr/år) blir summan 17,5 mrd kr per år. Fördelat på alla invånare i Norge blir det ca 3,800 kr per år och person.

Men vi betalar också via våra matinköp. På grund av ineffektivt jordbruk, höga tullar på importerad mat och dålig konkurrens betalar vi i Norge 46 % mer för vår mat än vad den genomsnittlige EU-invånaren gör. I Norge handlar vi mat för 18,000 kr per person och år. Det är 5,700 kr mer än vad samma matinköp hade kostat i EU.

3,800 kronor i skatt till Bygdenorge och 5,700 kr via prislappen på mat blir totalt 9,500 kr per år och norrman.

Kan jag få tillbaka de pengarna och byta in de mot en 14-dagars all-inclusive solsemester i Egypten, tack?

17. november 2006

Hänt i Norge: 1984

Upptäckte att NRK har dragit igång TV-serien ”Tilbake til”, där de visar återblickar på vad som hände under 80-talet. Igår var det dags för 1982, som jag redan har skrivit om. Men det är dags att jag får upp tempot i min serie ”Hänt i Norge” så jag inte blir omsprungen av NRK. Här några godbitar från Norgeåret 1984.
  • Den tredje april beslagtog polisen i Gjøvik en parabolantenn från en privatperson som hade monterat utrustning för att ta emot och se på utländska TV-kanaler. Det var förbjudet enligt norsk lag. Svensk TV gick det däremot bra att se på i östra Norge sedan många år tillbaka. Det är en av anledningarna till att norrmän överlag förstår svenska bättre än det svenskar förstår norska. Eller omvänt – det var tydligen inte så många svenskar som tyckte att det var mödan värt att försöka ratta in NRK på TV-apparaten...

  • Den tidigare statssekreteraren Arne Treholt fängslades och dömdes senare till 20 års fängelse för spioneri åt Sovjetunionen. Treholt, som arbetade åt arbeiderpartiministern Jens Evensen, hade försett KBG med militär strategisk information. Framför allt anses Treholt ha skadat möjligheterna för en överenskommelse om den så kallade Gråsonen i Barentshavet. Norge och Ryssland kivas fortfarande idag om var gränsen ska dras.

  • Yuppies – Young Yurban Professionals – blev ett begrepp. I Oslo började 80-talets börsyra att märkas och Norsk Språkråd hade fullt upp med att hänga med i arbetet med att förnorska de nya orden: ”Jappene trivdes særlig godt i 80-åra. Jappekulturen blomstra med børstraktorer og høy sigarføring. Men der var også de som forjappa seg. Det gikk dårlig med gjeldsslavene og gjeldsofrene.”
(Bilden: Arne Treholt blev fotograferad i Wien, när han samtalade med KGB-agenterna Gennadij Titov och Aleksander Lopatin.)

Du er EU-tilhenger dersom du viser at du er nordmann!

EU-kommissionen presenterar statistik på hur bra medlemsländerna är på att överföra EU-lagstiftning till nationell lagstiftning. Det kan handla om att ta bort gamla nationella regler som strider mot nya EU-regler eller om att införa nya lagar på det sätt som EU kräver. Bäst i klassen är Danmark – i juni i år var det bara 0,5 % av EU:s lagstiftning som inte fanns med i dansk lag. Som nummer två kommer något förvånande icke-medlemmen Norge, med 0,8 %. Sverige ligger en bit ned på listan med 1,4 %. Italien är sämst med 3,8 %.

Norge är alltså ett av de mesta EU-länderna utan att vara EU-medlem och utan att ha någon möjlighet att påverka reglernas utformning. Genom EES-avtalet får Norge tillgång till EU:s inre marknad, men priset är att EU:s regler måste följas. Dessutom betalar Norska skattebetalare en hög avgift för EES-medlemskapet – miljardbelopp per år – utan att få tillbaka något via regional- eller jordbruksstöd som inte är med i EES.

Men tillbaka till EU-reglerna. 2001 beslutade EU om gemensamma regler för hur bilskyltar ska se ut. De ska bland annat visa bilens nationalitet. Norge följer såklart med, och nu börjar dessa nya EU-skyltar att synas på norska bilar. Men EU-stjärnorna är ersatta med en norsk flagga.

Och såklart finns det många i Norge som är irriterade över Norges roll som bäst i EU-klassen utan påverkansmöjlighet. Men det går ju alltid att påverka i det lilla, tänkte den trønder, som besökte Statens Vegvesen häromveckan för att hämta ut nya bilskyltar.

- Allerede første dagen med nye skilter hadde vi en kunde som nektet å kjøre med flagg-skilt. Han var innbitt EU-motstander og oppfattet det blå feltet med flagg som et EU-pålegg, säger Olav Aalbu vid Trondheims trafikkstasjon till tidingen Vegen og Vi.

Så nu tillhandahåller Statens Vegvesen gratis klisterlappar för att täcka över nationalitetsbeteckningen på de nya bilskyltarna. Allt för att norska nationalistiska EU-motståndare ska behöva slippa visa att de är norrmän. Norsk logik är fantastisk.

(Foto: Knut Opeidel / Vegen og Vi)

16. november 2006

Steike - dæ e godt å værra trønder!

Jag är nyligen återkommen från några dagar i Tyskland. Där fick jag lära mig att den norska staden Trondheim heter Drontheim på tyska.

En dront är en utdöd fågelart från Mauritius. Dronten hade för små vingar i förhållande till sin tjocka kropp, och kunde inte flyga. Besökande sjömän hade inga problem att fånga dronterna och ta de med sig hem. Och vips, så var dronterna utdöda.

Men när portugiserna upptäckte Mauritius på 1500-talet, så kryllade ön av orädda dronter. Portugiserna kallade fågeln för doudo (på engelska dodo-bird), vilket på portugisiska är samma ord som för svagsint dummer.

En trønder (trondheimsbo) är alltså samma sak som en småfet, godtrogen och svagsint dummer som inte vet att han inte kan flyga. Eller?

Årets norska julklapp

I England intog Indian Curry platsen som den vanligaste middagsmaten för några år sedan. Här i Norge har den djupfrysta Pizza Grandiosa samma position. I genomsnitt äter varje norrman en djupfryst pizza i veckan, och pizzorna med namnet Grandiosa på förpackningen är klart störst på marknaden.

För ett år sedan chockades Norge av nyheten att hela 150,000 norrmän äter Pizza Grandiosa på självaste julafton.

Inte helt otippat har därför Pizzaugnen blivit utsedd till årets norska julklapp.

Det är konsultbolaget Deloitte som har undersökt årets norska julklappsmarknad och kommer med följande motivering:

”Årets Julegave”: Pizzaovn for hjemmet
I snart 19 år har det uavhengige HUI kåret Årets Julegave i Sverige. For første gang gjøres dette i Norge, i samarbeid mellom HSH og Deloitte. Kriteriene for å bli valgt til Årets julegave er for det første at produktet må representere tiden vi lever i; for det andre at produktet må vare en nyskapning, eller det må ha skapt ny interesse i løpet av året; og for det tredje at produktet må representere høy salgsverdi eller selges i et stort antall enheter.

Årets Julegave er en pizzaovn til hjemmebruk, som må sies å være en sosialantropologisk fulltreffer. Norge er det landet i hele verden der det spises mest pizza.
Djupryst pizza är inte den enda skillnaden i matvanor mellan Norge och Sverige. Norrmännen äter också dubbelt så mycket chips och mer än tre gånger så mycket majonnäs som vi svenskar. Men så vinner de ju i skidspåret i alla fall...

13. november 2006

Norska ord som inte finns på svenska: Svenskesveis

I Oslo bor det över 20,000 svenskar. De flesta är yngre, jobbar på restaurang eller i en annan servicenäring och bor i kollektiv. Frågar du en norrman får du dessutom veta att du känner igen en svensk i Oslo på Svenskesveisen – ”Sverigefrillan”.

Frisören Hannah Glamér beskriver Svenskesveisen för Aftenposten: "Da jeg begynte som frisør her, klippet jeg stort sett bare gutter. De fleste sa de ville se stylet ut, men at de ikke ville ha svenskeklippen. De tenkte på klippen som er lang i nakken, kort på sidene og gjerne bleket."

Svenskesveisen skiljer sig från Hockeysveisen (Hockeyfrillan) genom att den ofta sitter på en i övrigt stylad och välklädd person. Hockeysveisen kombineras ofta med skitiga jeans, fjunig mustasch och Trondheims-dialekt. Svenskesveisen finner du på en person med Diesel-jeans, exklusiva solglasögon och Borås-dialekt.

(Bilden: Chistian Wilhelmsson spelade under några år för Oslolaget Stabæk, och var då en levande reklampelare før Svenskesveisen.)

Grattis Fagersta...

Vi svenskar är inte kända för att ha känslorna på utsidan. Men det finns saker kan få den mest timide svensk att gå igång.

Det kan hända om det är slut på gräddfil i matbutiken på midsommarafton. En midsommarafton utan gräddfil till matjessillen är som en norsk skitur utan apelsin och Kvikk-lunsj.

Eller om medtrafikanter bryter mot trafikregler. Försök att använda bussfältet för att köra förbi bilkön in mot Stockholm – det är inte polisen som kommer att jaga dig, men väl 100-talet pendlare som är upprörda för att du uppenbarligen tror att du är viktigare än dem.

Sist men inte minst finns D-ordet. Dressmann.

Tv-reklam med stylade män som kliver upp ur vattnet. En domedagsstämma som säger ”Grattis Götene. Nu öppnar vi vår 74e butik nära dig.”

Vill du ha uppmärksamhet i en svensk middagsbjudning? Försök Dressman-tricket. Försök med: ”Såg du de snygga kavajerna på Dressmans julrea?” Eller om du är riktigt vågad: ”Läcker slips! Var det inte den som var med i Dressmans skorta&slips-paket på fars dag sist?”. Den fram till nu trevliga middagen kommer fullständigt att byta skepnad. Andra gäster börjar titta på klockorna. ”Kanske det är bäst att ringa taxi snart. Det kan ju ta sådan tid ibland.” Värden kommer diskret att ställa undan den 18-åriga single malt han tänkte bjuda på lite senare.

Att erkänna ett besök i en Dressman-butik är som att berätta om hur givande det är att läsa Hänt i Veckan. Det är nästan snäppet värre än att köpa parfym på Konsum.

Vad detta beror på är inte helt enkelt att säga, men jag har svårt att tro att det skulle ha sin orsak i att Dressman är ett norskt företag. Jag tror snarare att det är den i Norge så kallade Frp-koden som håller på att exporteras. Begreppet Frp-koden myntades av Arbeiderpartiets partisekreterare Martin Kolberg, som har uttryckt ett önskemål om att ta reda varför så många norrmän röstar på Frp – Fremskrittspartiet. ”Frp-koden skal knekkes”.

En teori bakom Frp-koden är att folk i allmänhet gillar sådant som inte är ok i etablissemangets ögon. Det kan handla om att resa till Syden för att supa sig full en gånga om året – gärna till samma ställe år efter år, att faktiskt tycka att tabloidblaskan VG är den bästa tidningen eller att tycka att djupryst pizza faktiskt är bland det godaste som går att äta till middag. Eller att rösta på Fremskrittspartiet. Allt detta är inte ok i etablissemangets ögon. Men folk gillar att göra tysta uppror. Alla gillar att göra något som är lite småförbjudet. Som att handla på Dressmann.

Men Varner-gruppen, som äger Dressman, har upptäckt att det finns konsumentgrupper som för allt i världen inte vill förknippas med slips och skjorta i samma förpackning, Pizza Grandiosa och veckotidningar. Därför har de lanserat butikskedjan Volt, som nu har ett knappt 10-tal butiker i Oslo-området. De satsar på kända märkeskläder för unga människor.

”Volt er et ungt butikkkonsept tilpasset en trendy gutt på 19 til 35 år. Butikken er influert av ’The Hives’ i butikkutrykk - personal & kultur. ”Stockholmslooken” er fremtredende i varepakken.”
Så beskriver butikskedjan Volt sig själva. Att gruppen The Hives kommer från bruksorten Fagersta, som snarare förknippas med Fristads blåkäder än med J. Lindebergs golfinspirerade streetwear, går ju såklart att se bort ifrån. Grattis Fagersta!

(Till höger: Fagersta centrum)

7. november 2006

Finns det inga norska negrer?

Norsk språkdebatt är ett kapitel för sig. Vid en första anblick är det en kvasi-akademisk diskussion som hög som låg ger sig in i med liv och lust. Men sanningen är att det är en norsk idrottsgren, möjligen med bara skidåkning framför sig i popularitetsrankingen.

Som domare och regelförfattare för idrottsgrenen finns Norsk Språkråd. Deras direktör, Sylfest Lomheim (såklart att filologer går igång på en man med det namnet!), väckte stor uppmärksamhet för några veckor sedan då han försvarade norska polisens användning av ordet neger i förhörsprotokoll. Nu har diskussionen – från att handla om mörkhyade personers rätt att inte känna sig diskriminerade i sin kontakt med polisen – gått vidare till att försöka definiera begreppet nordmann (norrman, på svenska). Partiledare, forskare och allehanda kändisar uttalar sig om vad de tycker krävs för att någon ska få kalla sig eller bli kallad för nordmann.

Är kravet norskt medborgarskap? Andra eller tredje generationen född i Norge? Hudfärg? Hur man anpassar sig till norska traditioner och levnadssätt? Hur man äter sin brunost och dricker sin tran?

Diskussionen kommer att hålla på en stund till. Säkert i hög grad beroende på att olika personer kan känna sig olika mycket som nordmann vid olika tillfällen. Den norsk-födde muslimske pakistaniern Omar känner sig kanske mest som muslim under fasteperioden Ramadan. Vid det traditionella bröllopet i släkten känner han sig sannolikt mer som pakistan än till vardags. Men när han står på läktaren på Ullevål och hejar på det norska landslaget tillsammans med sina norska vänner, känner han sig mest som nordmann.

Blir Omar gladare av att alla Norges debattglada försöker sätta upp regler för när ordet nordmann bör och inte bör användas? Nej, och inte jag heller.

Det hade i och för sig varit intressant att se vad Sylfest Lomheim hade sagt som den svenska debatten. Där har kulturetablissemanget fått Sveriges konditorier att upphöra med negerbollar i sortimentet. Ett annat exempel var häromåret när GB Glace förnyade sitt sortiment med glassen Nogger Black. Nougatglassen Nogger har varit en storsäljare sedan 70-talet, och nu skulle den lanseras i lakritssmak. Det statligt finansierade Centrum mot Rasism kritiserade GB Glace så starkt att de drog tillbaka lanseringen.

Givetvis ska inte ord och uttryck användas på ett sätt som upplevs som kränkande. Men det har snarare med sunt förnuft att göra än med nya regler om när och hur ett ord får användas.

(På bilden ser vi en typisk norsk nordmann; nämligen Sylfest Lomheim i sin bunad på 17. mai.)

6. november 2006

Sista dansen

Videotjänsten YouTube.com är fantastisk! Jag skrev nyss om att Norge ligger efter Sverige och Danmark när det gäller långfilmer. Men för reklamfilmer är det annorlunda. Jag hittade precis min norska favoritreklam på YouTube.

Woohoo, woohoo - I'm your kittycat!

Kan vi fi... hitta någon bra film att se på ikväll?

Norsk film har aldrig nått särskilt hög internationell status. Vi svenskar kan alltid luta oss mot regissörer som Ingemar Bergman och Lasse Hallström. Danskarna har Lars von Trier, Viggo Mortensen och den just nu tokigt heta halvdanskan Scarlet Johansson.

Norge kan i bästa fall komma dragande med den samiska filmen Veiviseren från 1987. Eller kanske Thor Heyerdahls utmärkta filmatisering av Kon Tiki-expeditionen från 1950.

Nyligen hade den norska komedin Kalde Føtter premiär. Kritiken har varit sval, trots att filmen enligt förhandsinformationen ska innehålla en glödhet sexscen med skådespelerskan Hanna Kavli Lund och en deodorantflaska i huvudrollerna. Men det framgick knappast av biljetterna...

Herr Gårman lite mindre herre än förut

När jag var i sexårsåldern gick jag på Televinkens trafikskola en gång varannan vecka. Framför allt en sak fastnade i minnet – mannen på skylten för övergångsställe – Herr Gårman! Tillsammans med Televinken sjöng vi Herr Gårman-sången:

Herr Gårman!
Herr Gårman!
På vita strecken får man
Här men inte där tut tut!
Här men inte där tut tut!
Herr Gårman!
Herr Gårman!
På vita sträcken får man!


I Norge har Herr Gårman fram till nyligen varit en stilig herre i hatt - Hattemannen. Han skulle kunna vara hämtad från en klassisk Humprey Bogart-film.

Men nu är det slut för Hattemannen. Sedan i somras är han ersatt av en menlös streckgubbe – faktiskt ännu mer formlös än sin svenska kollega.

Bakgrunden är givetvis jämställdhet. Den norska motsvarigheten till Jämställdhetsombudsmannen – Likestillingsombudet – krävde att den macho Hattemannen skulle bytas ut mot en mer könsneutral figur. Statens Vegvesen tog till sig av kritiken och lanserade den nya streckgubben. Samma streckgubbe – men med spade i handen – finns också med på den nya varningsskylten för vägarbete. Tidigare visade skylten en manlig jobbare i keps.

Det som förvånar mig är att den här reformen har genomförts utan större uppmärksamhet. Jämför bara med der Ampelmann i Berlin – mannen med bredbrättad hatt som fanns på ljusskyltarna vid övergångsställena i Östberlin. Han har blivit kultfiguren för dem som växte upp i DDR och som inte önskar att alla minnen från dåtiden – onda som goda – ska försvinna för gott.

(Till höger ser vi överst den nu utrangerade Hattemannen, i mitten den nya norska streckgubben och nederst Der Ampelmann från Östberlin.)

31. oktober 2006

Den som väntar på något gott...

I Oslos butiker kunde vi redan i september köpa Julemarsipan. Det stör mig något enormt, eftersom jag in i det sista vill trotsa medvetenheten om att vi går mot mörkare och kallare årstider.

Om de norska marsipanproducenterna vill dra ut på julfirandet, så är det inget mot svenska media och deras skriverier om Eurovision Song Contest. Finalen går av stapeln i Finland i mitten av maj, men Svenska media har redan nu börjat med dagliga rapporter om Melodifestivalen som den kallas i Sverige. Eller Melodi Grand Prix på Norska.

De större svenska tidningarna har dragit igång speciella websiter, för att inte tala om Sveriges Television som redan i början av september kunde annonsera när och var de sex (!) olika svenska delfinalerna skulle äga rum. I augusti sände förresten Sveriges Television hela den svenska uttagningen från 1984 i repris. Jag säger då det.

Men i Norge är det helt tyst. Grand Prix i Norge har aldrig varit riktigt samma sak som Melodifestivalen i Sverige. Med undantag av 1986, då den internationella finalen gick av stapeln i Bergen efter att Bobbysocks vann året innan med ”La det svinge”. Å andra sidan är ju ena halvan av duon Bobbysocks – Elisabeth ”Bettan” Andreassen – nästan svensk...

Okej, jag ska erkänna att jag säkert kommer att bli biten av det hela jag också, men inte förrän ett stycke in på det nya året. Extra kul är att en av mina favoriter – Johan Kinde – ska vara med i år.

Kan vi dessutom få med den sjungande läraren från Harstad – Kjetil Stokkan (känd med texter som: ”Du å æ på Brandenburger Tor – hånn’ i hånn’ som om det va igår” eller ”Æ huske første gang du ba mæ hjem – Æ va sjenert men amorøs – Roomeooo, Roomeooo – Prøv å ta det mer ro!”) – så blir lyckan total.

30. oktober 2006

Modigaste norrmannen just nu

Många av mina svenska landsmän är som bekant lite kinkiga på det där med valfångst och att äta valkött. Norrmän anses smått barbariska eftersom de fångar, dödar och äter de söta stora valarna. Svenska attityder gentemot norsk säljakt ska vi inte ens nämna.

Hur som helst – förra veckan uppärksammade Sveriges Radio att den norska valfångsten inte på långt när kommer att nå upp till de 1,000 valar som skulle fångas enligt planerna. Orsaken var dåligt fångstväder under under det första halvåret i år.

Halvard Johansen, avdelningschef på det norska finansdepartementet, förklarar det hela med:

- Da er det vår, og folk vil grille hval i hagene sine. Da er det lenge siden man har hatt fersk hvalkjøtt, og da har man lyst til å ha det.

Ingen politisk korrekthet här inte! Att prata om familjär val-barbeque på rikstäckande nyheter i Sverige! Man kan nästan se framför sig de små barnen som med stora ögon ser på pappa vid grillen och längtar efter årets första smak av valkött. Jag har varit inne på det förut, men detta med valfångst får verkligen norrmännen att kasta av sig Janteloven och den politiska korrektheten. Heia Halvard!

Bra tips på hur valkött kan lagas till finns såklart på www.hvalbiff.no!

29. oktober 2006

Varför pratar de inte norska på Island?

Ämnet till den här posten kommer från Knut Albert via Norstafett. Jag har fått i uppdrag att skriva om Island, Färöarna eller Grönland.

Uppgiften jag skickar vidare till Laila är: Skriv hvorfor jeg og andre som bor i Oslo burde flytte til Stavanger.
”Du tronar på minnen från fornstora dagar”, sjunger vi svenskar i den svenska nationalsången när ishockeylandslaget har vunnit eller då vi annars känner för att vara lite nationalistiska. De fornstora dagarna är givetvis den svenska stormaktstiden på 1600- och 1700-talen då Sveriges gränser sträckte sig långt utöver dagens – Finland var svenskt, likaså Baltikum och områden i nordöstra Tyskland och Polen.

Mer okänt för oss svenskar är att Norge var norra Europas stormakt några århundraden tidigare. Island, Grönland och Färöarna var några av delarna i det norska riket. Men idag åker isländska studenter i huvudsak till Köpenhamn för att läsa på universitetet, väljare på Grönland utser representanter till det danska Folketinget och ska du prata ett nordiskt språk med någon från Färöarna så är det danska som gäller. Hur kommer det sig?

För att finna svaret på den frågan behövs en crash-course i Norsk medeltida historia.

900-talet – det första enandet
Runt år 900 blev Harald Hårfagre den första kungen som styrde över hela Norge. Om han verkligen var hårfager förtäljer inte historien, men han sägs ha lovat att inte klippa sig förrän hela Norge var enat.

Som alltid när en person säger att det är han som ska bestämma, så är andra emot. Men Harald med det allt längre håret var en tuffing, och motståndarna valde i många fall att inte ta till svärdet utan i stället sätta sig i båten och styra västerut. De drog till platser som Island, Färöarna och norra Skottland.

(På bilden ser vi när Harald Hårfagre skrämmer motståndarna med sitt långa hår vid slaget vid Hafrsfjorden utanför nuvarande Stavanger.)

1000-talet – krig hemma och krig borta
Utflyttningen västerut och enandet av Norge gick hand i hand. Norrmännen blev en viktig maktfaktor exempelvis i England. Den norske kungen Harald Hårdråde, förlorade visserligen slaget vid Stamford Bridge i september 1066, men motståndarna - den anglosaxiska hären - blev så illa tilltygad att den några veckor senare förlorade slaget vid Hastings mot normanden William the Conqreror. Utan Harald Hårdrådes övningar vid Stamford Bridge (som ligger i Yorkshire i nordvästra England, och således inte har något mer än namnet gemensamt med Chelsea FC’s fotbollstadion i London), så hade Englands historiska utveckling antagligen tagit en helt annan väg.

På norsk hemmaplan ägnade sig stormännen mest åt att ha ihjäl varandra – om de inte som Harald Hårdråde åkte till England och lät anglosaxerna fixa den detaljen. De som klarade sig med livet i behåll, blev antingen ny kung eller gjorde som sed och skick var och begav sig över havet för att finna lyckan någon annanstans. Kanske på Grönland eller Shetland.

1100-talet – Kong Sverre tar hem spelet på hemmaplan
I slutet av 1100-talet lämnade ynglingen Sverre Sigurdsson hemmet på Färöarna för att bege sig över havet, hem till förfädernas Norge. Där möttes han av uppror på kors och tvärs över hela landet. Kampen om makt handlade om få starka grupper på sin sida, så att man kunde slå ihjäl dem som satt vid makten.

Sverre tog kontakt med det för stunden tuffaste upprorsgänget – Birkebeinarna, som för tiden stod utan ledare. Namnet hade de fått för att de använde björknäver som skydd mot snön runt fötter och ben. Med Sverre som ny hövding, lyckades Birkebeinarna slå ned det mesta av motstånd. 1177 utropade han sig till Kong Sverre av Norge. Den händelsen utspelade sig förresten inte långt från Uddevalla i Bohuslän, som då var en en del av Norge.

Sverres utrensning bland norska stormän och adel sägs ha haft stor betydelse för det norska egalitära synsätt, där namn och börd spelar mindre roll men där hårt arbete och syndfritt leverne är det som leder till välgång och respekt. Men utrensningen skulle visa sig ha sitt pris några hundra år senare.

(Bilden - Kong Sverre i ledningen för Birkebeinarna.)

1200-talet – Norge har aldrig varit större, och skulle heller aldrig bli
Bikebeinerkungen Håkon Håkonsson var sonson till Kong Sverre och den som slog ned det sista av de inhemska upproren. Nu var fred i landet och birkebeinarna satt vid makten. Och Norge var så mycket mer än det vi känner som Norge idag.

Förutom det nuvarande Norge, och de svenska landskapen Jämtland, Härjedalen, Värmland, Dalsland och Bohuslän, var hela norra Nordsjön styrt av Håkon Håkonsson. Island var norskt. Likaså Färöarna, Shetlandsöarna och Orkneyöarna. Världens största ö Grönland tillhörde Norge. Så gjorde också Isle of Man mellan Irland och Skottland, liksom ögruppen Hebriderna.

(På bilden ser vi när Birkebeinarna bringar den lille kungen Håkon Håkonsson i trygghet. Skidturen gav senare namn till Norges mest kända långlopp på skidor – Birkebeinerrennet.)

1300-talet – 400-årsnatten inleds
1349 kom ett skepp från England över till Bergen. Bland korn och råg i lasten fanns också en och annan råtta, och de var smittade av pesten. På bara ett par års tid dog nära hälften av Norges befolkning i digerdöden eller svartedauden. Politisk och ekonomisk kris följde, och det enda möjliga var att gå i union med Danmark och Sverige. Det var starten på Kalmarunionen och det som i Norge kom att kallas 400-årsnatten - de 400 åren med danskt inflytande.

1400- och 1500-talen – inga kungadugliga norrmän fanns kvar
Redan på 1200-talet hade Birkebeinarnas kungar börjat att gifta sig med de svenska och danska kungahusen dels för att förbättra relationerna, men också för att det inte fanns tillräckligt med goda hövdingagemåler bland norrmännen. De var ju ihjälslagna sedan tidigare. Och av de som fanns kvar dog de flesta i digerdöden. Den siste av birkebeinarna – Olav Håkonson – dog i Falsterbo i nuvarande Sverige 1387. Det var förresten han, Olav Håkonson, som flyttade den norska huvudstaden från Bergen i väster till Akershus fästning i nuvarande Oslo. Kopplingen till västerhavet blev allt mindre.

Norge spelade en biroll i Kalmarunionen – maktkampen stod mellan Danmark och Sverige. Efter att Kristian Tyrann hade halshuggt en stor del av den svenska adeln i Stockholm blodbad 1520, blev Gustav Vasa svensk kung 1523 och Kalmarunionen och medeltiden var förbi. Men inte det danska inflytandet över Norge.

1536 förklarade det danska statsrådet Norge till en dansk provins. I Norge fanns inga stormän som kunde göra anspråk på kronan – alla kronpretendenter var ju döda eller redan danska genom ingifte. De Norska kronkolonierna Island, Grönland och Färöarna blev underlagda den danska tronen. Öar som Shetland, Orkney, Hebriderna och Isle of Man hade sålts till Skottland.

(Bilden visare ett porträtt på Kristian II – mer känd som Kristian Tyrann – var den siste kungen som regerade Norge, Danmark och Sverige. Notera de tre riksvapnen ovanför honom.)

Summa summarum
Det är därför Island, Grönland och Färöarna av idag har en starkare koppling till Danmark än till Norge. Men Birkebeinarna och Kong Sverre hyllas fortfarande som mytiska hjältar i Norge, trots att det var de som la grunden till att Norge senare blev en dansk lydstat och att kolonierna i Nordsjön blev danska. Norge efter digerdöden var ett fattigt bondeland utan stormän, kungaättlingar och adel. Sådant fanns det desto mer av i Danmark och Norge blev styrt från Köpenhamn fram till 1814.

Men mer om 400-årsnatten och vad den har betytt för Norge en annan gång.

25. oktober 2006

Mythbusters Norway: ”Matpakke er sunn tradisjonsmat”

En av de starkaste norska kulturella markörerna är matpakken. Ett par brödskivor med pålägg. Till det ett glas mjölk och en frukt. Det är vad alla norska barn har med sig till skolor och daghem – ingen skattefinansierad skollunch här inte.

Två tredjedelar av alla förvärvsarbetande norrmän har med sig sin egen matpakke till jobbet. Av de som köper sin lunch på jobbet äter de allra flesta ett par brödskivor i lunchserveringen.

Matpakken går hand i hand med visionen om ”den sunne nordmannen og den ordentlige norske familien”. På söndagsturen på fjellet eller i marka är det matpakke med apelsin och varm choklad som gäller. ”Ut på tur – aldrig sur!”

Det är nästan så man kan se historiska norska äventyrare som polfararen Fritiof Nansen eller vikingahövdingen Kong Sverre framför sig med en brödskiva med brunost i handen. Norsk Bondelag utropar ”å spise matpakke er en tradisjon i Norge!”

Ingenting kunde vara mer fel.

Traditionell norsk lunchmat – om vi så bara går ett drygt halvsekel tillbaka i tiden – är kokt mat.

Längs med västkusten dominerade lunchrätter som sildesodd (soppa med salt sill), blandaball (en boll av kokta rotfrukter) eller korngrynssoppa. I den mån det fanns bröd, så var det hårt och med salt sill som breddes på brödet i stället för smör. I inlandet dominerade dugurdsmat (mitt-på-dagenmat) som flatbrødsoll (hårt bröd i varm mjölk), kornvälling eller sodd (soppa med bitar av kokt kött och rotfrukter).

De flesta åt lunchen på gården som de bodde på eller jobbade för. Mitt på dagen ringde vällingklockan in till lunch. Det var ingen som hade matpakke med sig.

Brödlunchen lanserades av skolläkaren Carl Schiøtz i Oslo i slutet av 1920-talet. Han menade att barnen blev undernärda om de bara åt kokt mat. Barnen gick miste om viktiga fibrer och vitaminer.

Nyordningen med brödskivor var inte helt uppskattad, för det tog sådan tid att tugga den. Men kritikerna tystnade med tiden och brödlunchen – eller Oslo-frokosten, som den kallades – hade kommit till Norge för att stanna. Men det var först efter andra världskrigets slut som brödlunchen och med den matpakken blev vanlig i hela Norge.

Men är det sunt med matpakke, då? Visst kan det vara det – men det beror givetvis på vad som läggs på brödskivan. Ett av de mest populära påläggen är den norska brunosten, som av Norges ledande hälsoexpert Fedon Lindberg jämställs med mjölkchoklad. Brunosten innehåller stora mängder fett och socker, och tillsammans med ljust bröd är det inte speciellt hälsosamt. Snabba kolhydrater från socker och ljust bröd i kombination med fett från ost eller majonnäs är gott, men knappast nyttigt.

För att krossa myten om den sunda norska matpakken räcker det med att besöka påläggshyllan i valfri norsk matbutik. Utbudet av fet påläggskorv, majonnäs, räksallad och sylt är betydligt större än i Sverige (vilket inte är fallet med några andra matprodukter). Majonnäs är för övrigt en av de få matvaror som är billigare i Norge än i Sverige.

Således - matpakken är varken sund eller traditionell. Sorry.

21. oktober 2006

Que, Señor Incognito?

Komikern John Cleese har stor erfarenhet av hotell. Och då inte bara som den tappre hotellägaren Basil Fawlty i tv-serien Fawlty Towers.

För ibland överträffar verkligheten dikten. Kanske var det verklighetens Manuel (den spanske oduglige hjälpredan från Fawlty Towers), som John Cleese mötte vid ett besök i Oslo för en tid sedan (från Sydney Morning Herald):

A breakfast waiter in Oslo refused to believe he was John Cleese from room 901. After assuring him that this was indeed his name, the waiter explained: "Well no, because the man in room 901 is Mr Incognito."
(Bilden: Densamme John Cleese, men här från Monty Pythons Flying Circus, har problem med att lämna tillbaka en “Norwegian Blue” papegoja till djuraffären. Fågeln är uppenbarligen död. ”Nono, he’s not dead. He’s resting. Remarkable bird, the Norwegian Blue, isn’t it, ay?”)

18. oktober 2006

Rött kort för røde pølser

Jag har skrivit om det förut (här, här och här), jag skriver om det nu och jag kommer att göra det igen. Norsk jordbrukspolitik är så galen att jag måste pröva om och om igen för att finna ord för det.

Idag skriver Aftenposten om det norska företaget Taga Foods. De köper, slaktar och styckar norskt kött i Norge. I ett samarbete med danska Tulip, skickar de därefter köttet till Danmark för bearbetning till salami och leverpastej. Produkterna återvänder till den norska marknaden och köttet är ju så att säga fortfarande norskt. De slaktade norska djuren blev ju knappast danska i salamifabriken.

Den dominerande norska köttproducenten Gilde vill såklart stoppa möjligheterna för en potentiell konkurrent som Tulip att komma in på den norska marknaden. Sin vana trogen har Gilde vänt sig till regeringen, som nu gör allt för att stoppa Tulip och Taga Foods.

Norskt kött ska bearbetas i Norge, menar regeringen, och ser på möjligheterna att förändra lagstiftningen. Men med några undantag; Gilde skickar nämligen också norskt kött till Danmark, som senare återkommer mellan brödskivor på norska McDonalds-restauranger. Men det är okej, eftersom Gilde ju redan har så stor produktion i Norge, resonerar regeringen.

Regeringen föreslår nu alltså att norskt kött, som bearbetas i utlandet, ska beläggas med importtullar som kan vara upp emot 500% när det tas tillbaka in i Norge. Exakt vilka tullar och kvoter som ska gälla fastställs av regeringen, men till sin hjälp har de Importrådet for Landbruksvarer. De ska ”overvåke beskyttelsebehovet og gi råd til regjeringen med hennsyn til tilpassinger i tollvernet”.

Vilka som ingår i importrådet? Jo! Förutom representanter för ett antal departement och myndigheter finns där bland andra Norsk Bondelag, LO och något som heter Norsk Kjøttsamvirke. De senare är mer kända just under namnet – tada! – Gilde.

Kan det bli värre? Ja det kan det.

Regeringens ansvarige, landbruksminister Terje Riis-Johansen, är inte bara statsråd utan också köttbonde. Hans kött levereras till - hepp! - Gilde och som medlem i Norsk Landbrukssamvirke får Riis-Johansen extra betalt för sitt kött om Gilde går med överskott. Gilde tillämpar nämligen en form av vinstdelning som går tillbaka till köttbönderna i landbrukssamvirket. Så - ju mer Gilde går med vinst, desto mer pengar i Riis-Johansens egen plånbok.

(Bilden: Gosplan revisited. Statens Landbruksforvaltning meddelade häromdagen att 2007 års isbergssallad är fördelad. Nej, det är inget jag har hittat på. Läs mer här.)

17. oktober 2006

Geten raskar över isen

Höst betyder att ishockeysäsongen drar igång både i Sverige och i Norge. Men det finns skillnader i kvalitet och intresse. Efter OS-vinsten i våras toppar Sverige ishockeyns världsranking, medan Norge finns på plats 15. Efter storheter som Danmark och Kazakstan.

Under förra säsongen fanns det 42 svenska spelare i den nordamerikanska ishockeyligan NHL. Men bara en norrman – som inte lyckades göra något poäng på de fem matcher han spelade. Men till årets NHL-säsong har antalet norrmän i NHL fördubblats – till två.

Lite märkligt är det ändå. Förutsättningarna för ishockey borde inte vara sämre i vinteridrottsnationen Norge, än vad de är i Sverige eller Finland. Men varför ska norsk ishockey förnedra sig själva? Jag tänker givetvis på det nya namnet på den Norska Hockeyligan – Get-ligan!

Jo, jag vet att GET är det nya namnet på en stor norsk kabel tv-operatör och jag vet att en norsk get kallas för en geit. Men ändå...