Norska ord som inte finns på svenska: Syden

För norrmän finns det två semesterdestinationer. Inte fler. Inte färre.

Om våren åker man till Påskefjellet. Det är helt makalöst hur Oslo blir en spökstad under påskveckan, eftersom alla har dragit till detta Påskefjell. Sällan hör man en norrman säga att han ska till Gol, Hemsedal eller Rondane över påsken. Han ska till Påskefjellet. Det är inte utan att jag undrar om det inte blir väldigt trångt på det fjället, var det nu ligger?

Synonymt med Påskefjellet är också på hytta. Hytta ligger nämligen nästan alltid i närheten av det nyss nämnda fjället.

Men så här i sommartider ligger Påskefjellet tydligen öde. Jag fick precis ett mail från flygbolaget Norwegian som i stället vill flyga mig till Syden för 342 kr. Och var hamnar jag då? Alla i Norge tycks veta var Syden ligger, men det beror lite på vem man är. För en 19-åring som ska på Sydentur åker egentligen till Ibiza, Kos eller Aya Napa. Och pensionärsparet som tillbringar vintern i Syden har i själva verket sitt hus på bekvämt avstånd till golfbanan utanför Alicante.

Split eller Malaga? –Äh, spelar ingen roll. Syden som Syden, liksom.

Själv ska jag till Toscana i sommar. Till Syden vet jag däremot inte om jag vågar åka.

Finns Rostnorge?

Bloggportalen.se har lanserats i ny version och är en magnifik ingång till den svenska bloggsfären. Där hittade jag bland annat bloggen Rostsverige, som publicerar bilder och berättelser från ett Sverige som fanns. Det handlar framför allt om bostadsområden från optimismens och tillväxtens 50- och 60-tal. Om det folkhem som byggdes för dem som behövdes i industrins enorma expansion. Om de områden som sedan 10-20 år successivt har avfolkats för att idag ligga kvar som raserade minnesverk över den tid som var.

Bilden till höger (från Rostsverige) är från brukssamhället Söderfors på gränsen mellan Uppland och Gästrikland – ca 13 mil norr om Stockholm. 1970 var verksamheten på topp och Söderfors invånarantal var närmare 3000. Från 1970 till idag har antalet invånare i stort sett halverats i takt med att bruksverksamheten har effektiviserats. 1970 kryllade det av barn i bostadsområdet på bilden och lekplatserna var välfyllda. Idag är lekplatsen nedbrunnen, stigarna genom skogsområdet igenvuxna och husen frånflyttade och lämnade till sitt eget öde.

Jag funderar genast på om det finns något Rostnorge? Norska samhällen som invånarna övergav när jobben försvann? Jag kan inte komma på något. Det beror säkert på mina bristande kunskaper om distrikts-Norge, men säkert minst lika mycket på den norska distrikspolitiken som hela tiden försöker göra det möjligt för människor att leva kvar på platsen där de bor.

Mitt intryck är att jämfört med Sverige så har det i Norge inte på samma sätt accepterats att stora arbetsgivare har flyttat eller försvunnit från mindre orter. Ett exempel är när Norsk Jernverk i Mo i Rana lade ner verksamheten 1988. Staten satsade omgående stort på att flytta dit verksamheter som Statens Innkrevingssentral, Nasjonalbiblioteket och NRK:s Lisensavdelning (vars svenska motsvarighet förvisso finns i gruvsamhället Kiruna). Mo i Rana av idag sjuder förvisso inte av storstadspuls, men är inte i närheten av samhällen som Söderfors. Kanske var det enklare för arbetarna i Uppland att ta sitt pick och pack och flytta de 13 milen till Stockholm, än det var för invånarna i Mo i Rana att bryta upp från det nordnorska kustsamhället?

Men förklaringen till att jag inte hittar spår av Rostnorge kan också finnas i att norrmän är dels mer hemkära än svenskar, dels att de i många avseenden är mer kreativa. Det finns exempelvis betydligt fler småföretag per invånare i Norge än i Sverige.

Vox Populi skriver om den senaste stora industrinedläggningen i Norge – pappersbruket Union i Skien i Telemark. Nedläggningen var en av de stora frågorna i förra årets stortingsvalrörelse, och Arbeiderpartiets Jens Stoltenberg lovade att göra allt för att rädda jobben i Skien. Trots detta är det inte de statliga åtgärderna som har varit huvudorsaken till att 311 av de 359 uppsagda från Union har fått sig nya jobb. Jobben fanns där - i nya industrier, i småföretag och i tjänstesektorn.

Professor Kjell Salvenes vid Norges Handelshøyskole har undersökt vad som hänt med 40,000 norska industriarbetare som har blivit drabbade av nedläggningar eller strukturomställningar mellan 1988-98. Nästan två tredjedelar av dessa har funnit nya jobb inom industrin eller tjänstesektorn och endast 3-5% har idag jobb i offentlig sektor.

Detta visar att politiska utspel om att rädda industrier och bevara befintliga arbetsplatser sällan betyder något. Nya industrier kommer och går. Och framför allt växer det fram nya branscher med jobb inom områden som tidigare inte fanns.

Skillnaden mellan Sverige och Norge i det här avseendet stavas tydligen mobilitet. I Sverige har flera varit villiga att flytta dit jobben finns. I Norge stannar man kvar närmare sin uppväxt. På gott och på ont.

Främlingsfientlighet eller planekonomi?

Det uttrycks ofta bekymmer från norska politiker och ekonomer över att det är för få utländska investeringar i Norge. Norge är inte en intressant marknad för riskkapital. Men när utlänningar väl är villiga att satsa i Norge, så blir det högljudda protester. Några exempel:

• Orkla Media, som är en av de större medieaktörerna i Norge, är till salu. De äger ett stort antal norska lokaltidningar, veckotidningar och radio- och tv-kanaler – och dessutom det danska flaggskeppet Berlingske Tidene. Nu sägs den irländska mediagruppen Mecom vara en het spekulant. Det har tidigare diskuterats att norska LO-ägda A-pressen eller Dagbladet-gruppen skulle kunna ta över åtminstone de norska delarna av Orkla Media, men de saknar tillräckligt intresse och/eller finansiell styrka. Representanten för de anställda i Orkla går nu så långt att han ber kulturminister Trond Giske att föreslå ändringar i den norska medieloven för att förhindra utländskt ägande. Dettta skulle ske på bekostnad av medielovens huvudsyfte – att enskilda aktörer inte ska få vara alltför dominerande inom nyhetsförmedling. Hellre monopol än utländska ägare, således. Att norska mediekoncernen Schibstedt äger stora delar av svensk nyhetsmedia (inkl. Aftonbladet, Svenska Dagbladet och TV4) har däremot aldrig setts som ett problem i Norge.



• Flygbolaget SAS, som ägs av svenska, norska och danska staten, är under hårt ekonomiskt tryck. För att nå bättre resultat undersöks möjligheten att hyra in flygkapacitet från lågprisbolag på vissa sträckor samt att lägga ner dyra underhållsverkstäder i Norge och Sverige. En effekt av det, något som diskuterats kraftigt i norska media, är att SAS verkstad utanför Stavanger skulle läggas ned för att ersättas med tjänster köpta i utlandet. Det har fått bl.a. den tidigare Arbeiderparti-politikern och Telenor-chefen Tormod Hermansen att kräva att den norska staten borde köpa ut den norska delen av SAS för att säkra ”norska intressen”. Ekonomiska villkor i andra länder ska inte styra vad som sker i Norge. Staten har pengarna, menar Hermansen.



• Ledningen i försäkringsbolaget Storebrand var för några år sedan överens med finska Sampo om att finländarna skulle köpa Storebrand. När nyheten läckte ut gav regering och storting direktiv till det norska Folketrygdfondet om att utnyttja sina ägarandelar i Storebrand till att förhindra uppköpet. Dessutom utnyttjade banken DnB, med staten som största enskilda huvudägare, sin position som minoritetsägare i Storebrand till att stoppa uppköpet. Norska politiker hade visioner om en norsk finans- och försäkringskoncern och i de planerna ingick tydligen Storebrand. Och de lyckades. Finska Sampo tröttnade såklart på Norge.



• Våren 2003 önskade den politiska majoriteten i Oslo kommun att sälja sin ägarpost i energibolaget Hafslund till finska Fortum. Man menade att andra ägare kunde förvalta bolaget bättre, samt att Oslo kommun borde använda sina resurser till annat än att äga energibolag. Men efter en vinter med höga strömpriser väcktes motstånd mot försäljningen. Fremskrittspartiet, som motiverar sin roll i norsk politik som motståndare till statliga ingrepp, blev de ivrigaste motståndarna till en försäljning. De hävdade att demokratisk kontroll behövs för att säkra energipriserna i Norge.

Frågan är om norsk näringspolitik är präglad av främlingsfientlighet eller av planekonomi? Eller båda delar?

Gärna solbränd, men inte solbrent

Så har årets första helg med sol och sommarhetta i Oslo passerat. Jag känner fortfarande av den eftersom skinnet över axlarna är något för trångt, efter några timmar vid Oslofjordens strand utan solkräm.

De röda, lite ömma, axlarna påminner mig också om ett av de många orden som skiljer sig på små men avgörande sätt mellan norska och svenska. Dagens ord: solbränd / solbrent. I Sverige är det solbränd (=vackert gyllenbrun) man önskar att bli. I Norge försöker man att undvika att bli solbrent (=söndersolad, lysande röd).

Ett exempel på möjlig förväxling kan hittas på Sveriges Radios hemsida. De rapporterar från 17 maj-firandet i Oslo och poängterar ett och annat intressant:

”Det är inte alla som uppskattar dräkterna och 17 maj. Många känner en social press som handlar om att gå ut och vara en lyckad människa. Man ska vara solbränd, ha många vänner och tillhöra en kärnfamilj där de lyckade barnen spelar instrument.”

Jag undrar om norrmännen verkligen menar att det är en framgångsfaktor att vara solbränd?

(Bilden kommer från Trim.no)

Mythbusters Norway: Daim

Norge har få kända exportprodukter, som jag var inne på igår. Så få att utländska produkter försöks göras till urnorska. Norrmän i utlandet försöker alltid att få tag på norska delikatesser – brunost, sodd, hallongelé, gryteretter på påse och – hör och häpna! – godisbiten Daim.

Myter är till för att avlivas. Sanningen är att i början av 50-talet besökte chefen för Marabou i Sverige, Lars Anderfelt, chokladtillverkare i USA för att få idéer till nya produkter. Från godisproducenten Heath lyckades han få med sig listan på ingredienser de hade i en godisbit som bestod av knäck och choklad. Väl hemma i Sverige igen fick Marabous tekniker uppdraget att få till en fungerande produktion och 1952 blev det provförsäljning i Stockholmsområdet. Försöket blev lyckat och året efter – 1953 – börjades Daim, eller Dajm som namnet var fram till 1990, säljas i hela Sverige och därefter även i Norge.

Så var den myten avlivad. Daim är en svensk produkt, inte norsk. I sanningens namn ska dock nämnas att svenska Marabou gundades 1916 av norrmannen Lars Throne Holst, som var direktör för norska Freia. Sedan dess har Marabous och Freias utveckling gått hand i hand. Idag ingår de båda i den internationella koncernen Kraft Foods.

Jag vill inte betala för Larrys cheesburger!

I år fyller en av Norges mest berömda exportprodukter 50 år. Vid sidan av Twist-påsen och Grandiosa-pizzan är Jarlsberg-osten något så ovanligt som en norsk matprodukt som slagit i utlandet – speciellt i USA där Jarlsberg är den största importosten.

När jag flyttade till Norge för några år sedan var vällagrad, lite starkare, ost något som jag fick leta länge efter. Vellagret Jarlsberg blev svaret. Men det var inte min ostsmak detta skulle handla om, utan de pågående WTO-förhandlingarna om friare handel med lantbruksprodukter. Det är nämligen så att Tine-mejerierna får 270 miljoner kronor om året i exportstöd för att sälja Jarlsberg-osten i utlandet. Tines försäljningspris vid export är till och med lägre än produktionskostnaden för osten. Ett sådant förhållande vill majoriteten av WTO-länderna förbjuda. Tine och norska mjölkbönder protesterar förstås.

Som boende i Norge bidrar jag först med att norska bönder får miljardbelopp för att de ska kunna hålla på med jordbruk. Därefter ska jag bidra ytterligare till att Tine får 270 miljoner om året (det är närmare en hundralapp per norsk skattebetalare). Och samtidigt betalar jag de högsta matpriserna i Europa. Matpriserna i Norge ligger 56% över EU-genomsnittet. Vad skillnaden är för franska importerade ostar vågar jag inte ens tänka på, eftersom jag då dessutom måste betala för höga norska skyddstullar.

Norske landbruksministern Terje Riis-Johansen delar inte mina bekymmer. Han oroar sig mest för vad som kan hända med de norska mjölkbönderna. Att han inte skäms.

Jag har idag skickat e-post till samtliga stortingspartier i Norge och frågat varför jag ska betala för amerikaners ost på hamburgaren. Återkommer med svaren här.