En makalös manick

Erling Røed Larsen, seniorforskare vid Statistisk Sentralbyrå och författare till den utmärkta boken Økonomi på trikken, hade i går en träffsäker krönika i Aftenposten (Håp om handel, del 3, sidan 8 – inte på nätet).

Ta et eksempel. Si en entreprenør i landet Nordstein startet opp en vidunderfabrikk som omgjorde stein og olje til mat. Folk ville synes det var uforståeløig, men siden biffen smakte godt ville de nok akseptere mirakelet. Fabrikken ville senke prisene på mat, og småbarnsfamilier og pensjonister ville få mye bedre råd. Bønder ville imidlertid bli utkonkurrert og klage.

Men folk ville trolig si: "Intet fremskritt uten endring. Teknologi kan ingen stoppe." Men anta så at en undersøkende journalist avdekket at fabrikken ikke var høyteknologisk, men en havn. Fabrikken eksporterte stein og olje med skip og importerte mat. Da ville det nok bli ramaskrik. For fabrikken var kun fordekt handel. Demonstranter ville kreve havneblokade og nedleggelse. Men hvorfor? Handel er råsmart teknologi, fordi den kan veksle gråstein om til ananas og forvandle fisk til fly.

Att Norsk Bondelag "stiller spørsmålstegn ved Erling Røed Larsens seriøsitet som forsker" får i det här sammanhanget ses som ett tecken på kvalitet.

Dagens Jeopardy!

Fråga: Vad är 119 kronor per kilo?

Svar: Importavgiften på import av biffkött till Norge. 119 kronor per kilo är mer än fem gånger så mycket som exportpriset på brasiliansk biff (ca 3700 USD per ton). Eller en införselavgift på över 500%. Något som gör det omöjligt för den utmärkta brasilianska entrecôten att konkurrera med sega norska fjällkossor.

(Källa: Tolltariffen)

Trenger din hjelp - spisesteder i Stavanger

Om några veckor ska jag och min bättre halvdel tillbringa en helg i Stavanger. Jag har varit där på affärsresor ett par gånger tidigare, men aldrig haft tid att riktigt uppleva staden.

Och redan nu börjar det vattnas i munnen. Stavanger har nämligen ett stort utbud av bra restauranger – men vilka ska vi välja?

Eller som Aftenposten skriver: "Stavanger er blitt det som Lyon er i Frankrike, lillebrorbyen som er hovedstad når det gjelder matopplevelser."

Även om det stora antalet restauranger har kommit efter det att oljeindustrin har pumpat upp vågor med pengar över kajkanterna, så har Stavanger mattraditioner. Jæren-distriktet har sedan urminnes tider varit ett utpräglat lantbruksområde.

Redan Stavangers store son, författaren Alexander Kielland, var förtjust i god mat. Han var starkt överviktig redan från 30-årsålden och i ett resebrev från Paris 1904 beskriver han sin förtjusning över hur en höna kan tillagas:

"Thi i saadanne smaa Hoteller i Omegnen af Paris bliver en Agerhøne behandlet med behørig Andagt. Det er ikke som Hjemme, naar den moderne Husmoder lægger Kramsfugl i den tørre Gryde. Her bliver en fin Fugl stellet som et lidet Barn. Først bliver den omvundet og indtullet i et friskt Vinblad, og dernæst faar den et snehvidt Svøb af Flesk, som er skaaret saa tyndt som Pap, og saa blir den stegt længe og kjærligt i Smør med finhakkede Urter og Trøfler."

I dag finns här Gastronomisk Institutt och Norsk Hotellhøgskole (där den svenske gourmetpionjären Carl Jan Granquist är professor). Och här finns slaktarbutiken A. Idsøe, som har både kalvlever och kalvfärs i sitt ordinarie sortiment (något som jag ständigt är på jakt efter, men aldrig har funnit i Oslo).

Klart att det sätter sina spår i restaurangutbudet!

Men, som sagt, var ska vi äta någonstans? Några idéer nedanför, men jag tar tacksamt emot tips och kommentarer!

• Jans mat og vinhus (fransk/norsk)
  
  
• Straen Fiskerestaurant (fisk och skaldjur)
  
  
• Restaurant Nero (italiensk)
  
  
• Tango Bar og kjøkken (internationell / italiensk)
  
  
• NB Sørensen 2. etage (internationell / fransk)
  
  
• Soleado (internationell / spansk)

Det som skjer på tur, blir på tur

Ett uttryck som brukar användas efter fuktiga gutteturer till utlandet. Att Ole var dritings och somnade på en strippeklubb i Tyskland, är inget vi behöver prata om när vi är tillbaka i hemlandet.

Det som skjer på tur, blir på tur.

Det är en regel som också den norska staten lever efter.

I Norge har statliga Posten Norge monopol på att dela ut brev till privatpersoner. "Posten Norge AS har enerett til å formidle innenriks brevpost", som det står i Postforskriften. Men det är hemma det. På tur i utlandet är det annorlunda. Som i Sverige, där svenska Posten har sin största konkurrent i CityMail, som råkar vara ägt av Posten Norge AS, som i sin tur ägs av den norska staten.

Detsamma gäller järnvägstrafik. Bland löftena från den nuvarande regeringen finns bland annat att "ikke sette flere persontrafikk-strekninger innen jernbane ut på anbud" och att "gå i dialog med fylkeskommunene om å avvente videre anbudsutsettelse". Men det är hemma i Norge det. På tur i utlandet är det annorlunda.

För idag går fristen ut för att lämna anbud på drift av tunnelbanan i Stockholm. Ett av anbuden kommer från Tågkompaniet, som sedan tidigare driver regional tågtrafik på flera platser i Sverige. Tågkompaniet ägs till 100% av NSB, Norske Statsbaner, som i sin tur har den norska staten som enda ägare.

Och när får utländska företag möjlighet att konkurrera med norska staten i Norge?

Vel, det som skjer på tur, blir på tur.

Videocover

Musikvideo med leksakspiano, handhållen kamera och street-miljö. Det är vad som gäller för sjungande tjejer som skriver sina egna låtar.

I vintras var det svenska Lykke Li som testade.

Och nu gör norska Marit Larsen likadant.

Ungefär som med Depeche Modes 18 år gamla Enjoy The Silence-video. För nu har Coldplay gjort en videocover. Alltså en ny låt (Viva La Vida) men där det är Chris Martin och inte Dave Gahan som går omkring i kungamantel och ser förvirrad ut.

(Apropå Depeche Mode, så är det ett alltmer envist rykte som säger att de är i studion igen. All I ever wanted!)

Här kommer förresten först Leksakspiano 1 (Lykke Li) med Little Bit. Därefter Leksakspiano 2 (Marit Larsen) med nya singeln If A Song Could Get Me You.

Plagiat eller inspiration?

En viktig film

19 december går ridån upp för årets norska storfilm Max Manus.

Max Manus var en central gestalt i den norska motståndsrörelsen under den tyska ockupationen 1940-45. På bilden till höger ser vi när han eskorterar Prins Olav (blivande Kong Olav) vid återkomsten till Norge den 13 maj 1945.

Det här är en film om en viktig del av norsk historia. En historia som fortfarande idag sätter sin prägel på Norge. Jag hoppas att filmen om Max Manus också får utrymme på svenska biografer. Vi svenskar är alltför okunniga om vad det innebär att kämpa mot förtryck.

Obegriplig nyhetsvärdering av Dagbladet

I Sverige pågår just nu en rättegång där en tysk 32-årig kvinna står åtalad för mord på två små barn samt mordförsök på barnens 24-åriga mamma. Av mediarapporteringen att döma tycks det vara ett svartsjukedrama som har urartat till tragedi.

Jag följer regelbundet min gamla hemtidning Vestmanlands Läns Tidning – VLT – på nätet. Särskilt efter att chefredaktören Elisabeth Bäck börjat komplettera nyheterna med en utmärkt blogg, där hon beskriver nyhetsvärdering och publicistiska principer.

Nu råkar också Arboga, där de mördade barnen bodde, ligga i VLT:s spridningsområde och tidningen står för Sveriges kanske mest detaljerade bevakning av rättegången. Via Elisabeth Bäcks blogg kan vi läsa om varför de har valt att benämna den misstänkta 32-åringen som "tyskan". Att publicera namn på en misstänkt har aldrig varit aktuellt. Bäck berättar också varför de – i samråd med de anhöriga – valde att publicera namnen på de mördade barnen. Avvägningarna är inte alltid enkla.

Att blogga om denna typ av "bakom kulisserna"-arbete stärker läsarnas förtroende för tidningen och dess journalister. Ett exempel som flera redaktioner borde ta efter.

I Norge har däremot kvällstidningen Dagbladet valt att publicera både namn och bild på den mordmisstänkta kvinnan. Jag kan inte på något sätt förstå varför det skulle vara viktigt för norska läsare att få snaska i sig den informationen. För snask är var det handlar om. Inte ett dugg bättre än den kolorerade veckopressens paparazzibilder på smygkyssande kändisar.

För vad om tyskan inte blir dömd? Om hon är oskyldig?

I våras publicerade Dagbladet av samma obegripliga anledning namn och bild på de stackars österrikiska barn som vuxit upp inlåsta i en källare tillhörande den man som var både deras far och morfar.

Nu har jag köpt Dagbladet för sista gången.

(Bilden: Faksimil från dagbladet.no - skuggad av mig)

Norska ord som inte finns på svenska: Snurring

Många gånger har jag gått runt i den norska matbutiken och letat efter idéer till middagsmat. Nästan lika många gånger har jag tittat på den lilla konservburken med det underliga namnet Snurring. Enligt omslagstexten på burken används den "Til lekre småretter – som middag, pålegg og turmat". Och innehåller "grovmalt kjøtt, flesk, erter, ris og krydder".

Utbudet är inte det största i matbutikerna här i Norge, men några burkar Snurring finns det alltid. Förra året var det förresten det 60:e året med Snurring-burkar på norska butikshyllor. Något av en norsk mattradition. Varje år säljs det nästan en halv miljon burkar.

Och igår föll jag till föga. Det var dags för min Snurring-debut.

Förväntansfullt öppnade jag burken (bäst före 2013) – utan någon riktigt klar idé av vad jag skulle förvänta mig. Svaret var brunt. En brun seg gegga där det gick att urskilja ris och gula ärtor. Men ingenting av de utlovade 37 procenten kött.

Ned i pannan för en snabb uppvärmning och därefter på tallriken tillsammans med två brödskivor med brunost. Voilà!

Och smaken då? Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, för det smakade just ingenting. Lite salt, men annars ingenting. Ingen aning om vad jag gjorde för fel, men att den bruna geggan används "til lekre småretter" framstod som alltmer obegripligt.

Och mitt i all smaklöshet fick jag en känsla av deja-vu. Jag har ätit något liknande tidigare. Svenska försvarsmaktens fältportioner! Snurring påminner starkt om försvarets konserverade risotto i guldgul plåtburk. Och det är inte ett tecken på kvalitet, ifall någon skulle missuppfatta.

För 60 år sedan serverades det i huvudsak kokta fjolårsmorötter och vattnig soppa på norska bord. Snurring var säkert en välkommen omväxling. Mitt inte alltför vågade tips är att produkten knappast håller i 60 år till.

(Foto överst: Terina, tillagning: jag själv, nederst: Försvarsmaktens bildbyrå)