Nå lanserer vi 8-tummers floppy disk

Tänk 70-tal
Tänk IT
ErgoGroup – IT-drift sedan 1973

Så lyder marknadsföringen från den norska IT-driftsleverantören ErgoGroup som satsar stort på den svenska marknaden. Och marknadsför sig med 70-talet.

Kanske inte så konstigt, eftersom föregångaren till ErgoGroup hette Statens Driftssentral for administrativ databehandling och såg dagens ljus i början av 70-talet. 1995 köptes verksamheten av norska Posten och bytte namn till Posten SDS. SDS stod för Statens Datasentral. Den dag idag är det den norska staten som äger ErgoGroup (genom Posten Norge).

Men till huvudfrågan: Vad vill ErgoGroup signalera med sin 70-talsmarknadsföring?

"Önskar du grånade män i fotriktiga sandaler och sliten ullkofta som kan berätta allt om stansning av hålkort? Kom till oss!". Eller vad?

Tack till 1 STA och STB på Sandvika VGS

Efter snart 200 texter om Norge, norrmän och det norska ur ett svenskt perspektiv har bloggen fått ett nytt utseende.

Det började med att två klasser (1 STA och 1 STB) på Sandvika Videregående Skole häromveckan fick i hemuppgift av sina norsklärare att analysera några bloggar. Bland annat Ja, vi elsker.

Lars skriver exempelvis: "Mulig min favoritt av de tre er Ja, vi elsker...-bloggen. Skrevet av en svenske som antagelig bor i Norge gir den et nøytralt perspektiv av Norge og forholdet mellom det norske og det svenske hverdagslivet. Innleggene er ikke argumenterende og gir leseren mulighet til å gjøre opp sin egen mening. God oversikt og gode blogginnlegg som appellerer til nordmenn og svensker med interesse for Norge og forhold mellom de to landene."

Medan Kristine är mer kritisk: "Den første bloggen, Ja, vi elsker, er utrolig kjedelig ved første blikk. Jeg blir truffet av denne mørkeblå bakgrunnen med en utrolig kjedelig og tett tekst. Min tanke er: skal jeg lese alt dette??"

Så ett stort tack till alla elever som har tittat förbi och kommit med utmärkta förslag till förbättringar av innehåll och utseende. Det senare är enkelt att fixa till, och nu har alltså Ja, vi elsker... fått en ansiktslyftning. Vad gäller innehållet så är det svårare – jag tänker fortsätta skriva om sådant som jag (och ibland kanske bara jag) är intresserad av, och det blir nog på svenska också fortsättningsvis.

Det är positivt att se att norsklärare använder bloggen som en del av undervisningen. Här har elever fått blogga om bloggar. Gamla tiders uppsatser tenderade som oftast att bli lästa bara av eleven och läraren. Med bloggens format är det enkelt att utveckla språket genom att skriva för en större grupp läsare. Läs mer om detta i Aftenpostens intervju med en av lärarna.

Slutligen – kommentarer och förslag till ytterligare förändringar på bloggens utseende och innehåll tas tacksamt emot! Från elever på Sandvika VGS och från andra.

Hänt i Norge: 1988

Jag har tidigare skrivit om vad som hände i Norge under olika år. Varför inte fortsätta med exempelvis 1988? Ett år som i Sverige handlade om säldöd och Ebbe Carlsson-affären.

• Det norska oljeäventyret tar ordentlig fart. Stora investeringar görs på Nordsjöns oljerika sockel. Norge får en ny valuta – en MONG, som motsvarar åtta miljarder kronor. Det är lika mycket som budgeten överskreds med vid utbyggnaden av oljeraffinaderiet i Mongstad. Samma år upprättas statens oljefond. Genom den och andra fonder har till idag den norska staten lagt upp ett sparkapital på runt 250 MONG.
  
  
• Astrid Bjellebø Bayegan blir den första kvinnliga prästen i Norska kyrkan. I Sverige har kvinnor prästvigts sedan 1960. Fel av mig! Astrid Bjellebø var den førsta PROSTEN (motsv. kyrkoherde) i Norska kyrkan. Redan 1961 blev Ingrid Bjerkås utnämnd till Norges första kvinnliga PRÄST. Men två tredjedelar av det dåvarande biskopskollegiet var minst sagt kritiska, och kom med följande uttalande: "Vi finner det umulig å forene kvinnelig prestetjeneste med Det nye testamentes grunnholdning og med dets direkte utsagn. Det avviser kvinnens adgang til hyrde- og læreembetet og begrunner dette prinsipielt med å henvise både til Guds skaperordning og til Herrens eget bud."
  
  
• För första gången i den olympiska historien får Norge inte en enda guldmedalj vid vinterspelen i Calgary. Sverige tog fyra - Gunde Svan vann femmiljen, herrarnas stafettlag vann skidstafetten och skridskolöparen Tomas Gustafson (bilden) tog de två klassiska guldmedaljerna på 5,000 och 10,000 meter.

För att trösta norrmänen, utses Lillhammer till arrangör av Vinter-OS 1994. Kommunalrådet i Åre, John Bruno Jakobsson, som konkurrerade mot Lillehammer, gör sig rikskänd i Norge med orden "Jag är inte besviken. Jag är förbannad".

Schlagerblandning. Full tank, tack.

Ikväll drar den svenska uttagningen till Melodifestivalen igång. I Sverige är detta så stort, att vinsten i den svenska uttagningen är större än möjligheten att få uppträda på den internationella finalen.

Detta är något om det norska bensinbolaget Statoil har tagit fasta på, som nu lanserar Schlagerblandning i sina bensinpumpar under den tid som uttagningen pågår. På bensinpumparna finns då även en schlagerknapp. Den som väljer att trycka på knappen får en stunds musikunderhållning samtidigt som bilen tankas.

Vad får de allt ifrån?

I Norge har NRK under de senaste åren försökt höja intresset för sin uttagning, men det lyfter liksom inte. Kanske det har att göra med de tidigare norska framgångarna? För vad visar listan nedanför?

Norge: 10 (4)
Finland: 8 (3)
Belgien: 8 (2)

Jo, den visar de länder som kommit sist i Melodifestivalen / Melodi Grand Prix flest gånger (antal noll-poängare inom parantes).

Mycket talar för att Norge i år kommer att dryga ut ledningen. I alla fall om King of Trolls (bilden) vinner kvällens norska final.

(Om däremot mina favoriter Zuma hade gått till final hade Norge med stor sannolikhet tagit hem hela konkarongen. Trollbilden kommer förresten från NRK.)

UPDATE
Trollet vann inte. Det finns hopp för en framtid i Norge.

Pogo Pedagog presenterar

Mer bloggande svensklärare! Denna gång Magister Nyman som har grävt fram några av Pogo Pedagogs ljudbildband (när såg du det ordet senast?) ur skolans förråd. Ping!

I samlingarna på skolan hittar jag bland annat ljudbildserierna Vem äger Sverige och Multinationella företag, båda från 1975.

Det förstnämnda börjar med att berätta hur självklart det är att samhällelig service skall vara gemensamt ägd, för att sedan komma in på hur några familjer äger större delen av näringslivet i Sverige. Men lyckligtvis har "under den långa tid som socialdemokratin regerat i Sverige har kapitalets makt över näringslivet minskats... De anställdas inflytande över sina arbetsplatser ökar också. Det pågår en maktförskjutning i svenskt näringsliv från kapital till arbete."

Det andra bildbandet, Multinationella företag är en riktig skräckrulle. Här berättas om de otäcka, oftast amerikanska stora bolagen som flyttar arbetsplatser, vinster och annat undan strejkande arbetare och besvärliga regeringar. Eller till och med bidrar till att störta regeringar. Men "Alla multinationella företag ägnar sig inte åt att störta regeringar. Men ändå är det inte säkert att deras verksamhet är till nytta för folket. De är när allt kommer omkring inte till för att ge folk vad de behöver, utan för att ge sina ägare vinst".

Men det är faktiskt inte nödvändigt att resa tillbaka till mitten av 70-talet för att få sig till livs liknande idéer. Res till Norge, med det norska regeringspartiet Sosialistisk Venstreparti och deras gällande principprogram:

De store og tunge bank- og kredittinstitusjonene skal være i offentlig eie… Stat, fylker og kommuner kan eie og drive nøkkelbedrifter dersom disse er av spesiell samfunnsmessig interesse... Virksomheter som er "fristilt" eller privatisert kan føres tilbake til offentlig eierskap.

Når privat virksomhet er en del av den totale økonomien, vil noen stadig kunne ha større inntekter og makt enn andre. Kampen mot ulike former for overklasse og eliter - kampen for å spre makt og dele inntekt, vil derfor fortsette også under nye samfunnsforhold.

Sosialistisk Venstrepartis partiledare heter Kristin Halvorsen och är Norges finansminister. Lever hon som hon lär?

Glädjelös norsk litteratur?

Svenskläraren Martin Sandberg funderar på Svensklärarföreningens blog över gemensamma nämnare för böcker från samma land. Går det att se och ta på folksjälen genom ett lands litteratur?

Som exempel nämner Sandberg de galna och excentriska finnarna, som det finns fullt av både i kulturlivet och i litteraturen. Som exempel nämner han bland annat Arto Paasilinnas burleska historier (jag har bara läst den om prästen, som går i ide tillsammans med en björn), och jämför detta med Leningrad Cowboys, Lordi och andra tokstollar.

Sedan kommer han till Norge:

Med norrmän är det annorlunda. Den bild vi har av våra västligaste grannar är ju snarast det motsatta. Glada, klämkäcka, flaggviftande friskusar alltid på väg till Holmenkollen med trikken; och kanske lite storögt naiva kanske kanske de är. Men snälla. Och glada.

Det är här något blir fel när vi läser norska romaner. För när vi kommit in några sidor är det en helt annan bild av Norge och norrmän som slår emot oss. Norge är ett riktigt riktigt dystert land, och norrmän är så sorgsna. Över alla norska böcker jag läst de senaste åren vilar något glädjelöst tröstlöst, all glädje är kortvarig, männen är grubblande alkoholister med havererade äktenskap, kvinnorna undandragna tysta skuggor. Över allting en känsla av nästan förlamande sorg och modlöshet. Inget kan bli bättre.

Är det så? Andas norsk litteratur av det glädjelösa tröstlösa?

(På bilden ser vi de dystra huvudkaraktärerna i NRK:s filmatisering av de senaste årens norska bästsäljare Berlinerpoplene och Eremittkrepsene av Anne B. Ragde. I dessa blandas uppgivenheten ändå med komiska underfundigheter, även om de senare framkom dåligt i filmatiseringen.)

Polska sardiner och svensk makrill

Det första som slår en utländsk besökare i en norsk matbutik är de höga priserna. De är faktiskt hela 46% högre än i Sverige. Därefter det begränsade utbudet. Norska butiker har i genomsnitt bara en tredjedel så många varor som en fransk butik. Svenska butiker ligger någonstans mitt emellan.

Som alltid finns det ett undantag. I det här fallet smörgåspålägg. Jo, just det. Smörgåspålägg.

Alla norska barn har varje dag med sig brödskivor till skola och daghem, och två tredjedelar av alla förvärvsarbetande norrmän tar med sig sin egen matpakke till jobbet. Påläggskorv, leverpastej, räksallad och allt vad det kan vara tillhör såklart storsäljarna för norska matbutiker. Och därför är majonnäs (!) en av de få matvaror som är billigare i Norge än i Sverige.

Men nu mullras det bland befolkningen. Två norska nationalprodukter – Stabburets Makrell i tomat och King Oscars sardiner – är inte längre norsktillverkade.

Sedan årsskiftet har Stabburets ägare Orkla flyttat makrillproduktionen till Abbas konservfabrik i bohusländska Kungshamn. Och om några månader stänger den ärevördiga sardinfabriken på Askøy utanför Bergen. Sedan 1902 har de tillverkat King Oscars sardiner. Det var då den svensk-norska kungen Oscar II gav sin tillåtelse till att använda hans namn som varumärke. Från i vår kommer de kungliga sardinerna att tillverkas i Polen.

Hur mycket ska den norska nationalsjälen tåla?

Och telefonnumret är?

Häromveckan studsade jag till över en skylt på Oslos flygplats Gardermoen. Jag har alltid vetat om att tomten reser med flygande renar, men jag var tills nyligen ovetande om att renarna brukar landa på Gardermoen. Varför skulle de annars utrusta flygplatsen med tomtetelefoner?

(Jag hade ingen kamera med mig när jag såg skylten, men det hade Lars Kristian Flem, som lagt en upp bild på Flickr. Det är den jag har lånat. För övrigt tror jag inte på tomten, och jag har ingen som helst aning om vad en tomtetelefon används till.)

Norske oppfinnelser

Det är flera som har hört av sig efter min text om att bindersen (gemet) inte är en norsk uppfinning. "Da står vi igjen med ostehøvelen og janteloven", lyder en av de lite ledsna kommentarerna.

För att muntra upp stämningen har jag letat fram fem riktigt urnorska stora som små uppfinningar. Varsågoda!

Returflaskeautomaten
På 50- och 60-talet arbetade Petter Planke med att sälja prismärkningssystem till dagligvaruhandeln i Oslo. Det var förresten han som introducerade de självhäftande prislapparna i Norge. En dag beklagade sig en av Plankes kunder, handlaren Åge Fremstad, över arbetet med alla inlämnade returflaskor. Det tog tid och många flaskor gick sönder under hanteringen.

Petter Planke kontaktade sin bror Tore som var civilingenjör. Tillsammans med några handlare utvecklade de en flaskautomat med optisk igenkänning av olika typer av flaskor. Petter och Tore bestämde sig för att starta ett företag om de lyckades sälja 15 maskiner. På två veckor hade de sålt 17.

De grundade företaget Petter Planke AS, men bytte snabbt namn till Tomra. Idag är Tomra världens ledande producent av returautomater.

Ostehøvelen
Lillehammer-snickaren Thor Bjørklund hade problem med skära sig så tunna ostskivor som han önskade. Inspirerad av sina snickarhyvlar, började han experimentera med en liknande lösning för att hyvla ost. 1925 fick han patent på osthyveln och firma Thor Bjørklund & Sønner producerar osthyvlar den dag idag.

Sprayboksen
Den norske matematikern Erik Rotheim uppfann sprayburken 1925. Den testades på Alf Bjerckes färgfabrik, men de fick problem med att färgen torkade och fastnade i burkens öppning. Patentet såldes till ett amerikanskt företag, där sprayburken fick sitt kommersiella genombrott på 40-talet. Det fick Rotheim aldrig uppleva. Han avled 1938.

Den sammenleggbare rockeringen
Synnøve Engeset utbildade sig till skådespelare i London och arbetade bland annat som dansare på Moulin Rouge i Paris. Efter barnafödslar fick Engeset viktproblem. Hon testade alla möjliga och omöjliga bantningskurer utan resultat. Det var först när hon kombinerade träning med sina erfarenheter från showdans, som resultaten började komma. Med hjälp av en rockring kunde hon utföra många olika träningsmoment och kilona började rasa.

Eftersom det är svårt att resa med en stor rockring, utvecklade Engeset en hopfällbar variant. Den säljs idag på apotek som bantningshjälpmedel. Som säkert är både nyttigare och skojigare än olika mirakelkurer.

Autosock
Uppfinnaren Bård Løtveit hade snappat upp att Henry Fords fru, Clara Jane Bryant, hade tipsat sin man biltillverkaren om att använda textil för att minska friktionen mellan bildäck och vägbana. Idén hade aldrig blivit verklighet utan att Løtveit på 90-talet utvecklade det hela till en strumpa som träs över bildäcket.

Løtveit reste med sin sokk till Väg- och transportforskningsinstitutet i Linköping för att testa den på deras spegelblanka isbana. Bilen blev till en okontrollerbar skridsko. Totalt fiasko. Løtveit vara nära att ge upp när han i desperation testade ett 100-tal olika textiltyper hemma i Askers ishall. Som ett sista försök drog han av sig bomullsskjortan och band den runt däcket. Resultatet var perfekt.

Efter hjälp från Olympiatoppens glidprojekt, som hjälper skidlandslaget med valla, lyckades Løtveit att framställa ett slitstarkt material med bomullens friktionsegenskaper. Till idag har det sålts hundratusentals exemplar av Autosock.

Mythbusters Norway: Binders er en norsk oppfinnelse

Listan på välkända svenska uppfinningar är lång. Dynamiten, tändstickan, skiftnyckeln, blixtlåset, kullagret och skeppspropellern är alla svenska uppfinningar som den dag idag används och produceras i stor skala världen över.

Be en norrman att nämna ett par kända norska uppfinningar, och de flesta vill svara "ostehøvelen og bindersen". En norsk binders är för övrigt samma sak som ett svenskt gem – klämman som vi använder för att hålla ihop en mindre bunt med papper.

Men hur kom det sig att den lilla geniala pappersklämman blev norsk? Det är faktiskt en amerikansk uppfinning.

För i 1867 fick amerikanen Erlman Wright godkänt sin patentansökan för en pappersklämma. Wrights pappersklämma liknade den vi använder idag, och den började massproduceras på 1890-talet. Senare började Mustad fabrikker i Oslo att producera samma typ, i konkurrens med importerade varianter.

Det var först på 1920-talet som överingenjör Halvard Foss vid Patentstyret i Oslo hittade ett bortglömt patent från 1899 i tyska patentarkiv. Det var ett patent på en pappersklämma som var ställt till norrmannen Johan Vaaler. Men Vaalers klämma var mindre funktionell än de varianter som fanns i produktion vid sekelskiftet, och patentet förblev outnyttjat. Patentet var dessutom 23 år äldre än amerikanen Wrights uppfinning.

Under andra världskriget blev däremot bindersen en norsk nationalsymbol. För att visa sitt motstånd mot tyskarna började många att sätta en binders på kavajslaget – som en kavajnål. Det skulle symbolisera sammanhållning – "å holde sammen", precis som en binders.

Efter kriget blomstrade den norska patriotismen och i uppslagsverk från 1950-talet och framåt beskrivs Johan Vaaler som upphovsmannen till bindersen.

1999 uppmärksammade den norska Posten 100-årsminnet av Johan Vaalers patent med ett minnesfrimärke. En liten detalj i sammanhanget är att frimärket visar ett gem som vi känner det idag – med två rundade byglar. Johan Vaalers uppfinning hade bara en och var därför helt oanvändbar.

Men detta hindrade inte det norska Kunnskapsforlaget att så sent som i 2005 beskriva Johan Vaaler som uppfinnaren av bindersen i Norsk Biografisk Leksikon.

(På den översta bilden ser vi det som enligt Guinness rekordbok är världens största binders – utanför det tidigare BI-bygget utanför Oslo. Statyn, eller vad vi ska kalla det, togs ned för några år sedan. På bilden nedanför ser vi Johan Vaalers pappersklämma – en inte särskilt funktionell variant. Bilder: Wikimedia Commons.)