Først, sist og alltid

Vi vet att sommaren är slut, för på fredag är det dags för Gullrekka igen.

Det handlar alltså om NRK’s fredagskvällar. Detta är tionde året i rad som programmet för prime-time på fredagsvällen ser likadant ut.

19:00 Dagsrevyen. Nyheter.

19:30 Norge rundt. Landsbygdspornografi med innslag om ølbrikkemuseet i Steinkjer och liknande.

19:55 Beat for beat. Motsvarigheten till svenska Så ska det låta. Det enda program i Gullrekka som NRK har försökt byta ut, men protesterna blev vilda.

20:55 Nytt på nytt. Skoj om nyheter i ett format som skriker efter förnyelse.

21:25 Først & sist. Fredrik Skavlan gjorde succé som talkshowvärd både i Norge och i Sverige. Nu med den lite stelare Anne Grosvold.

22:10 Detektimen. Någon billigt importerad brittisk, austaliensisk eller tysk polisfilm.

Apropå Først & sist. Nu ryktas det (Via Älskade Dumburk) om att Fredrik Skavlan (också känd som han som snodde Maria Bonnevie från Mikael Persbrandt) ska sätta upp en ny talkshow. På svensk TV och producerad av Sveriges Television. Programmet ska ha premiär i januari och gå på bästa sändningstid – fredagar kl 21.

Rätta mig om jag har fel, men inte sedan 70-talet, då Jon Skolmen gjorde barnprogrammen Persiennen och Jon på en Stol, har en norsk programledare fått göra ett eget program på svensk TV.

Norvegism?

Norska Posten byter logotyp och namn. Den utländska verksamheten, som bland annat omfattar svenska CityMail, samlas under namnet Bring.

Detta uppmärksammas av Dagens Medias redaktion. För i marknadsföringen, som i en banner från DI.se, skiner det norska ursprunget igenom. "Nu blir CityMail till Bring CityMail". Låter det inte konstigt? På norska går det alldeles utmärkt att säga "Nå blir CityMail til Bring CityMail" men på svenska havererar det. Korrekt svenska skulle vara "CityMail blir Bring CityMail" eller något liknande.

Till svenskan importerade engelska uttryck kallas för anglosismer ("Ha en trevlig dag", "Låt mig säga dig", etc). Vad är då detta? En norvegism? Eller bara klantigt?

Uppdatering: Lektor-Ingunn tipsar om att ordet faktiskt finns. Norvagism, ska det vara.

Forsendelse av sæd

De tänker verkligen på allt. De norska politiker som hittar på regler och stödformer som gör att det ska vara möjlighet att bo i hela landet.

Ett brev kostar lika mycket att skicka till Karasjok i bortre Finnmark som tvärs över gatan i Oslo. Små hålor längs med kusten har broförbindelser och egna flygplatser. NRK sänder glesbygdspropaganda i "Der ingen skulle tru at nokon kunne bu". Och så vidare…

Men den här regeln hade fram till idag gått mig förbi.

Forskrift om tilskudd til utjevning av kostnadene ved forsendelse av sæd og inseminering av storfe og svin

§ 1. Formål. Formålet med ordningen er å medvirke til at kostnadene med forsendelse av sæd og inseminering av storfe og svin kan holdes på samme nivå i hele landet.

§ 2. Virkeområde. Denne forskriften gjelder tilskudd til utjevning av pris på semintjenester på storfe og svin mellom husdyrbrukere med ulik geografisk lokalisering.

(Tipstack: Blåblogg)

Benny Guldfot

Det finns ingenting som går upp mot en klassisk Buster-berättelse. Buster var serietidningen med hjälteberättelser från sportens värld. Där kunde vi följa hur Jorma och Edvard kämpade sig genom motgång till framgång med Åshöjdens BK. Hockeylegenden Börje Salming blev en seriefigur hämtad från verkligheten. Och så fanns Benny Guldfot.

Jag kom att tänka på Buster och Benny Guldfot när jag såg referatet från söndagens match i Tippeligaen mellan Oslo/Lyn och Tromsø. Laget med de små resurserna, Tromsø IL, har vittring på toppen i Tippeligaen men för att hålla drömmen vid liv krävdes poäng i Oslo.

Efter 90 minuter ledde Oslo-laget med 3-2 och Tromsø har fått en spelare utvisad. Då kommer Benny Guldfot in i bilden. För med en spelare som heter Morten Målskred som dunkar in 3-3 i matchens sista sekund, så är Buster-liknelsen nästan komplett.

Og på overtid av overtid var Morten Moldskred der - helt ut av ingenting sikret han ett poeng for bortelaget!

Tromsø ligger tvåa i tabellen. Nu väntar vi på att Benny, förlåt Morten, ordnar nya spektakulära poäng i Bodø på lördag.

En makalös manick

Erling Røed Larsen, seniorforskare vid Statistisk Sentralbyrå och författare till den utmärkta boken Økonomi på trikken, hade i går en träffsäker krönika i Aftenposten (Håp om handel, del 3, sidan 8 – inte på nätet).

Ta et eksempel. Si en entreprenør i landet Nordstein startet opp en vidunderfabrikk som omgjorde stein og olje til mat. Folk ville synes det var uforståeløig, men siden biffen smakte godt ville de nok akseptere mirakelet. Fabrikken ville senke prisene på mat, og småbarnsfamilier og pensjonister ville få mye bedre råd. Bønder ville imidlertid bli utkonkurrert og klage.

Men folk ville trolig si: "Intet fremskritt uten endring. Teknologi kan ingen stoppe." Men anta så at en undersøkende journalist avdekket at fabrikken ikke var høyteknologisk, men en havn. Fabrikken eksporterte stein og olje med skip og importerte mat. Da ville det nok bli ramaskrik. For fabrikken var kun fordekt handel. Demonstranter ville kreve havneblokade og nedleggelse. Men hvorfor? Handel er råsmart teknologi, fordi den kan veksle gråstein om til ananas og forvandle fisk til fly.

Att Norsk Bondelag "stiller spørsmålstegn ved Erling Røed Larsens seriøsitet som forsker" får i det här sammanhanget ses som ett tecken på kvalitet.

Dagens Jeopardy!

Fråga: Vad är 119 kronor per kilo?

Svar: Importavgiften på import av biffkött till Norge. 119 kronor per kilo är mer än fem gånger så mycket som exportpriset på brasiliansk biff (ca 3700 USD per ton). Eller en införselavgift på över 500%. Något som gör det omöjligt för den utmärkta brasilianska entrecôten att konkurrera med sega norska fjällkossor.

(Källa: Tolltariffen)

Trenger din hjelp - spisesteder i Stavanger

Om några veckor ska jag och min bättre halvdel tillbringa en helg i Stavanger. Jag har varit där på affärsresor ett par gånger tidigare, men aldrig haft tid att riktigt uppleva staden.

Och redan nu börjar det vattnas i munnen. Stavanger har nämligen ett stort utbud av bra restauranger – men vilka ska vi välja?

Eller som Aftenposten skriver: "Stavanger er blitt det som Lyon er i Frankrike, lillebrorbyen som er hovedstad når det gjelder matopplevelser."

Även om det stora antalet restauranger har kommit efter det att oljeindustrin har pumpat upp vågor med pengar över kajkanterna, så har Stavanger mattraditioner. Jæren-distriktet har sedan urminnes tider varit ett utpräglat lantbruksområde.

Redan Stavangers store son, författaren Alexander Kielland, var förtjust i god mat. Han var starkt överviktig redan från 30-årsålden och i ett resebrev från Paris 1904 beskriver han sin förtjusning över hur en höna kan tillagas:

"Thi i saadanne smaa Hoteller i Omegnen af Paris bliver en Agerhøne behandlet med behørig Andagt. Det er ikke som Hjemme, naar den moderne Husmoder lægger Kramsfugl i den tørre Gryde. Her bliver en fin Fugl stellet som et lidet Barn. Først bliver den omvundet og indtullet i et friskt Vinblad, og dernæst faar den et snehvidt Svøb af Flesk, som er skaaret saa tyndt som Pap, og saa blir den stegt længe og kjærligt i Smør med finhakkede Urter og Trøfler."

I dag finns här Gastronomisk Institutt och Norsk Hotellhøgskole (där den svenske gourmetpionjären Carl Jan Granquist är professor). Och här finns slaktarbutiken A. Idsøe, som har både kalvlever och kalvfärs i sitt ordinarie sortiment (något som jag ständigt är på jakt efter, men aldrig har funnit i Oslo).

Klart att det sätter sina spår i restaurangutbudet!

Men, som sagt, var ska vi äta någonstans? Några idéer nedanför, men jag tar tacksamt emot tips och kommentarer!

• Jans mat og vinhus (fransk/norsk)
  
  
• Straen Fiskerestaurant (fisk och skaldjur)
  
  
• Restaurant Nero (italiensk)
  
  
• Tango Bar og kjøkken (internationell / italiensk)
  
  
• NB Sørensen 2. etage (internationell / fransk)
  
  
• Soleado (internationell / spansk)

Det som skjer på tur, blir på tur

Ett uttryck som brukar användas efter fuktiga gutteturer till utlandet. Att Ole var dritings och somnade på en strippeklubb i Tyskland, är inget vi behöver prata om när vi är tillbaka i hemlandet.

Det som skjer på tur, blir på tur.

Det är en regel som också den norska staten lever efter.

I Norge har statliga Posten Norge monopol på att dela ut brev till privatpersoner. "Posten Norge AS har enerett til å formidle innenriks brevpost", som det står i Postforskriften. Men det är hemma det. På tur i utlandet är det annorlunda. Som i Sverige, där svenska Posten har sin största konkurrent i CityMail, som råkar vara ägt av Posten Norge AS, som i sin tur ägs av den norska staten.

Detsamma gäller järnvägstrafik. Bland löftena från den nuvarande regeringen finns bland annat att "ikke sette flere persontrafikk-strekninger innen jernbane ut på anbud" och att "gå i dialog med fylkeskommunene om å avvente videre anbudsutsettelse". Men det är hemma i Norge det. På tur i utlandet är det annorlunda.

För idag går fristen ut för att lämna anbud på drift av tunnelbanan i Stockholm. Ett av anbuden kommer från Tågkompaniet, som sedan tidigare driver regional tågtrafik på flera platser i Sverige. Tågkompaniet ägs till 100% av NSB, Norske Statsbaner, som i sin tur har den norska staten som enda ägare.

Och när får utländska företag möjlighet att konkurrera med norska staten i Norge?

Vel, det som skjer på tur, blir på tur.

Videocover

Musikvideo med leksakspiano, handhållen kamera och street-miljö. Det är vad som gäller för sjungande tjejer som skriver sina egna låtar.

I vintras var det svenska Lykke Li som testade.

Och nu gör norska Marit Larsen likadant.

Ungefär som med Depeche Modes 18 år gamla Enjoy The Silence-video. För nu har Coldplay gjort en videocover. Alltså en ny låt (Viva La Vida) men där det är Chris Martin och inte Dave Gahan som går omkring i kungamantel och ser förvirrad ut.

(Apropå Depeche Mode, så är det ett alltmer envist rykte som säger att de är i studion igen. All I ever wanted!)

Här kommer förresten först Leksakspiano 1 (Lykke Li) med Little Bit. Därefter Leksakspiano 2 (Marit Larsen) med nya singeln If A Song Could Get Me You.

Plagiat eller inspiration?

En viktig film

19 december går ridån upp för årets norska storfilm Max Manus.

Max Manus var en central gestalt i den norska motståndsrörelsen under den tyska ockupationen 1940-45. På bilden till höger ser vi när han eskorterar Prins Olav (blivande Kong Olav) vid återkomsten till Norge den 13 maj 1945.

Det här är en film om en viktig del av norsk historia. En historia som fortfarande idag sätter sin prägel på Norge. Jag hoppas att filmen om Max Manus också får utrymme på svenska biografer. Vi svenskar är alltför okunniga om vad det innebär att kämpa mot förtryck.