Jeg skåret 100%

Norsk Språkråd är en besynnerlig institution. De är bland annat den watchdog, unnskyld... vaktbikkje, som ska säkra att det inte smyger sig in för mycket engelska ord och uttryck i det norska språket.

På sitt nettsted tillhandahåller Språkrådet också ett par övningar i svensk – norsk översättning. Jag hade alla rätt!

...men vad ser jag? Är inte orden skår (från engelskans score) och sjekk (från engelskans check) lite väl fantasilösa?

(Till saken hör förstås att det engelska ordet score faktiskt kommer från det nordiska ordet skåra. För varje poäng ristades en skåra – score - in i bordskanten eller i en trästav.)

Åsikter och åtgärder!

Hur uppfattar norrmännen egentligen oss svenskar? Det norska tv-programmet Uti vår hage ger oss en fingervisning.

Godkända paraplyer

Mitt första år i Oslo firade jag 17. mai som så många andra. Jag klädde mig fint och gick till paradgatan Karl Johan för att se på barnetoget och Kongen.

Men vädrets makter var inte med oss. Det var småkallt och snart kom regnet. Förutseende som jag var, hade jag med mig ett paraply.

Snart började det komma fram folk till mig. –Slutt opp med det der! –Dette er Norges dag! –Ta vekk den der! Stämningen var ganska aggressiv.

Jag insåg att det var mitt paraply som var i fokus för upprördheten. Jag hade såklart inte en tanke på att paraplyet jag fått med mig hemifrån råkade vara blått med gula stjärnor – en souvenir från min tid som boende i Bryssel. Detta var uppenbarligen fel dag för ett EU-paraply. Och det blev en blöt 17. mai. Utan paraply.

Som jag skrev häromdagen är det något spänt och ansträngt över det norska förhållandet till firandet av nationaldagen.

Nu har debattprogram på tv och helsidor i tidningarna ägnat sig åt frågan om vilka flaggor som ska vara tillåtna och förbjudna att vifta med på nationaldagen. Oslos 17. mai-kommitté vill ha ett totalförbud mot utländska flaggor. Oslos borgmästare vill det inte. Fremskrittspartiets representant i kommittén avgår. Och så vidare.

Ena dagen protesteras det mot bristande yttrandefrihet i muslimska länder när den norska flaggan bränns i protest mot publicering av Profeten i bombturban. Andra dagen krävs det förbud mot somaliska flaggor i 17. mai-tåget.

Hyckleri, någon?

(Bilden visar förresten var jag borde haft för paraply, den där regniga majdagen för sju år sedan. Men jag väntar fortfarande på politiska direktiv om vilka paraplyer som är tillåtna på 17. mai och vilka som inte är det. Och hur är det med bunadsburka?)

Festival of the Nations

Det är något spänt över norrmäns förhållande till nationaldagen 17e mai. Det märktes inte minst när Norsk Innvandrerforum nyligen föreslog att de skolbarn som ville också skulle kunna vifta med utländska flaggor, vid sidan av den norska. Som ett sätt att visa upp att Norge av idag är ett flerkulturellt samhälle och att invandring uppfattas som en berikelse av landet.

Det låter ju som ett rimligt och politiskt korrekt initiativ, men tjong i medaljongen, vilka reaktioner det har blivit. Och på Norsk Innvandrerforums hemsida utnyttjar den norska begåvningsreserven sin grundlagsskyddade yttrandefrihet (17e mai är ju mycket riktigt ett firande av Norges grundlag). Här några exempel:

"Ta meg ikke for noen rasist - jeg spiser kebab minst en gang i uka, og en av mine beste venner har både mor og far fra Ungarn, men..."

"Dere burde ikke hatt talsrett etter ett slik utsagn. Dere skulle settes i isolat og aldri mer få si ett eneste ord!"

"Hvis vi hadde kommet med vår religion og våre flagg til fleste av deres land hadde vi blitt steinet og drept på andre måter. Noen ganger ønsker jeg vi gjorde det samme."

"Hvis det er så fælt her, dra hjem igjen! Still med utenlands flagg i et 17.-maitog, så får dere også ta konsekvensene av dette..."

"Dette er ikke rasistisk ment, men nå synes jeg dere burde ta dere sammen her. Etter min mening så burde egentlig ikke innvandrere gå i toget i det hele tatt!!!!!"

Som tur är har kommunpolitikerna i Oslo utsett en 17e mai-kommitté, som ansvarar för planeringen av den stora högtidsdagen. På grund av uppståndelsen har kommitténs ordförande, Høyres Aamir Sheikh, meddelat att skolorna i Oslo är ansvariga att ta ifrån eleverna eventuella utländska flaggor på 17e mai.

"Det er forbudt å vifte med andre lands flagg i barnetoget. Det er kun lov til å bruke det norske, det samiske og FN-flagget", enligt VG.

Men detta är inte första gången som 17e mai drabbas av förbud. Redan 1828 förbjöd unionskungen Karl XIV Johan firandet, eftersom han såg det som en hyllning till den danske kungen Christian Fredrik.

Det följande året fanns en ung student i Oslo vid namn Henrik Wergeland. Han och många studenter med honom samlades vid kajen i Bjørvika på eftermiddagen den 17e mai 1829. Det var nämligen så att en av Norges två första ångbåtar skulle angöra kajen kl 18. En händelse som verkade som en tanke var att båten hette Constitutionen. Så när båten kom in ropade studenterna "Leve Constituionen!" och stämde upp i sången For Norge, Kæmpers Fødeland.

Polis och militär inkallades och de ansvariga blev arresterade. Däribland den blivande nationalskalden Wergeland, som under förhöret blev ombedd att uppge sin ålder. Han sägs ha svarat: "Jeg er seks år eldre enn Norges konstitusjon. Jeg håper de tilstedeværende husker når den ble skrevet."

I dag firas Henrik Wergeland som en av nationens stora frihetskämpar. Varje år på 17e mai blir en krans nedlagd och det hålls tal vid hans grav på Vår Frelsers Gravlund i Oslo.

1905 var Norge fortfarande i union med Sverige, men över hela landet sköljde en flodvåg av iver efter självständighet. Den svenska ledningen försökte på olika sätt begränsa folksamlingar och patriotiska symboler. 17e mai firades större och tydligare än kanske någonsin.

Under första halvan av 40-talet var det dags igen. Den tyska ockupationsmakten förbjud den norska flaggan. Det blev till och med förbjudet att bära de norska färgerna. All eftersom tyskarna hittade på nya förbud, började norrmännen använda sig av symboler som röda toppluvor och gem på kavajslaget. Allt för att visa motstånd och samhörighet.

17e mai handlar alltså om att fira de friheter som skyddas av den norska grundlagen. Som att:

"Ingen kan holdes retslig ansvarlig for at have meddelt eller modtaget Oplysninger, Ideer eller Budskab."

"Frimodige Ytringer om Statsstyrelsen og hvilkensomhelst anden Gjenstand ere Enhver tilladte."

Men 2008 önskar myndigheterna att förbjuda viftande med andra flaggor än den norska. Frågan är vem som blir årets frihetshjälte?

Eller som Anders Heger skriver i Dagsavisen: "Vær klar over dette, barn: Henrik Wergeland ville ha vært den første som bar pakistansk flagg opp Karl Johan. Og han ville gjort det i kjærlighet til Norge."
-----

(Rubriken, Festival of the Nations, syftar på ett annat välregisserat och flaggviftande firande. Nämligen Olympiaden i Berlin 1936, som skildras i Leni Riefenstahls propagandafilm Fest der Völker / Festival of the Nations. Det står var och en fritt att göra sina egna jämförelser.

Valfritt flaggviftande är för övrigt tillåtet och välkommet i andra norska städer, exempelvis Bergen, Trondheim och Tromsø. Också på 17e mai.)

Ut på tur - aldri sur

Det är Norges kanske mest berömda nyhetsfotografi. Kong Olav på trikken 1974.

På grund av den internationella oljekrisen, med oljebojkott och skyhöga oljepriser, blev det infört bilförbud i Norge under helgerna. Nu var det lördag, och Nordmarka lockade med fina skidförhållanden. Skikongen Olav tog trikken upp till Holmenkollen - reglementsenligt klädd i anorak, knickers och stickade knästrumpor. Det var första och enda gången kungen åkte kollektivt, om vi räknar bort invigningarna av t-banelinjerna till Bergrystallen och Grorud.

Holmenkollbanen har blivit en viktig symbol för Oslo. T-bana från centrum direkt upp till skidspåren. Problemet är att det inte är så många som vill åka med den. Det är den minst trafikerade t-banesträckan i Oslo. De flesta boende på Holmenkollen sitter hellre i bilkö i sina feta stadsjeepar än blandar sig med kreti och pleti på trikken.

Men nu ställs det hela på sin spets. 2011 arrangerar Oslo skid-VM. 370,000 åskådare väntas till Holmenkollen under de elva tävlingsdagarna. Trikken kan med nuvarande standard ta 1,000 passagerare i timmen. Tågen är över 30 år gamla och när det snöar kan de inte köra. Det håller inte.

Övriga t-banenätet i Oslo uppgraderas till en standard som kan transportera 9,000 passagerare per timme. Det är vad som behövs för att få skidpubliken fram och tillbaka till tävlingsarenan. Det menar i alla fall trafikkommunalrådet Peter Myhre.

Är det inte något väldigt norskt över att det måste ett VM på skidor till för att det ska investeras i Oslos kollektivtrafik?

Kanske inte så nostalgisk

I nostalgiska ordalag skrev jag om hur jag för 18 år sedan fick Depeche Modes LP Violator från Jays Records i Västerås några dagar före utgivningsdagen.

Sebastian Hallén uppmärksammar mig på att andrasingeln från Violator - Enjoy the Silence - nyligen klättrade upp från 60:e till 52:a plats på den svenska Digilistan (försäljning av nedladdningsbar musik).

Antingen är vi många nostalgiker, eller så är det SonyEricssons reklamfilm som har fått folk att köpa annat än mobiltelefoner.



(Och nu till helgen har VH1 Depeche Mode Weekend. Hrm. Har nyligen sagt upp Favorittpakken från GET kabel-TV och med den VH1.)

It’s time to learn Gulebøy-norsk

Norska flygbolaget Norwegian har köpt det svenska låprisbolaget Fly Nordic. Nu är det dags för namnändring. Svenskarna ska lära sig att flyga norskt. It’s time to learn Norwegian, utropar reklamkampanjen. Filmen spelar på hur svenskar tror att norska låter.

I fellesferien - da vil alle gå på tur, slik allehånde! Galdhøpiggen og La det svinge! Vi har skikkelig kringkasting, kjempetorsk og Hardangerfjorden!



En inte alltför vågad gissning är att de flesta svenskar faktiskt tror att ord som gulebøy, kjempetorsk och tallefjant är riktiga norska ord. Om du är en av dem, måste jag dessvärre göra dig besviken. Det heter banan, hai och ekorn.

Allehånde är förresten norska för kryddpeppar.

Kalla mig gärna nostalgisk, men...

Antagligen har det aldrig varit enklare än nu att få tag på spännande musikupplevelser. Via bloggar och diskussionsforum går det att snappa upp tips om intressanta artister du hittills inte hört. Och du kan lyssna på musiken innan du bestämmer dig för att köpa den.

Jag gillar verkligen att köpa musik, och utan Internet hade CD-hyllan varit smalare. De senaste tillskotten, svenska Elenette och etiopiske Mahmoud Ahmed (ja, de står på hyllor ganska långt ifrån varandra), hade jag aldrig betalat för om jag inte lyssnat på dem innan.

Svårare, men minst lika spännande, var det när jag växte upp i Västerås i slutet av 80-talet. Den tillgängliga informationen var begränsad till vad som skrevs i tidningar och spelades i radio, vad kompisar pratade om och – inte minst viktigt – vad som fanns i de lokala skivbutikerna.

Inte långt från Rudbeckianska gymnasiet, en bit upp på Vasagatan, fanns en liten källarlokal där Jays Records höll till. Det var min port till musikvärlden. Jag kommer fortfarande ihåg lukten – en blandning av källarmögel, svett och omslagsplast.

Det var där en samlare ställde ut sina trehundra Depeche Mode-skivor (varav 28 var olika utgåvor av maxisingeln till Strangelove). Jag var mycket imponerad, men noterade att samlingen inte innehöll min tyska utgåva (köpt på familjeresa med Kielfärjan från Göteborg) av Shake the Disease på gråspräcklig vinyl. Det var där jag för första gången hörde P Machinery med Propaganda, efter tips från butiksägaren Adonis Jalamudis. Det han inte hade i butiken beställde han. Ibland mot en deposition på en tia eller två, ibland utan. Den första skivan jag beställde av Adonis tror jag var Brothers med DAF. Och Depeche Modes Violator, fick jag redan på lunchrasten två dagar före releasedatum eftersom jag hade förhandsbokat den.

När jag bodde i Bryssel i slutet av 90-talet tillhörde skivaffärerna på Rue du Midi till de obligatoriska stoppen på lördagspromenaden. En av butikerna tog in det mesta från det lilla skivbolaget Energy Rekords i Älmhult. Där - i en liten butik i Bryssel - blev jag bekant med obskyra svenska band som Kiethevez och Statemachine.

I somras var jag tillbaka i Västerås under några dagar. Jays Records har flyttat från källarlokalen på Vasagatan och finns nu på Hantverkargatan. Vi hade pratat om soundtracket till filmen American Beauty under bilresan, och gick in.

Samme Adonis som fick mig att köpa alltför många Depeche Mode-releaser under min gymnasietid stod bakom kassan som om tiden hade stått stilla. Möjligen något gråare hår. Om han hade American Beauty-soundtracket? "Kolla i tredje facket från vänster på hyllan där borta!" Såklart den fanns där.

Jag frågade också om en skiva med danska jazzsångerskan Cæcilie Nordby. Den hade han haft, men skivan var såld. Ett snabbt telefonsamtal, och visst: "Du har den imorgon. Den kommer in före lunch."

Några veckor tidigare hade jag letat efter en samling med franska Desireless (Voyage Voyage-tjejen) utan att lyckas. "Hon med håret?" frågade Adonis för att försäkra sig om att vi pratade om samma artist. Mot 50 kronor i deposition erbjöd han sig att leta lite. Pengarna tillbaka om resultatet uteblev. Men vi skulle bara vara kvar i Västerås någon dag.

Nästa morgon, när jag gick förbi för att hämta Cæcilie Nordby, visade det sig att Adonis hade kollat läget. "Desireless är slutsåld från alla skivbolag, men jag har en kontakt i Tyskland som har några exemplar. Du kan få den på måndag." Tyvärr skulle vi resa vidare samma dag.

När jag flyttade till Oslo fanns en utmärkt skivaffär på Aker Brygge – Christer Falcks Bennis. I takt med att Free Record Shop och Platekompaniet tog över marknaden med sina strömlinjeformade butiker gick den inte att driva vidare. Christer Falck fick lägre återförsäljarrabatter än de stora kedjorna och hade inte en chans i konkurrensen. Synd.

Idag finns trevliga Bare Jazz på Grensen som har lyckats kombinera ett stort utbud med jazzmusik, ett café och kunnig personal i samma lokaler. För den som gillar smutsig rock erbjuder Tiger bakom Youngstorget samma sak.

Nu visar det sig att inte heller de stora kedjorna klarar konkurrensen från Internet. Free Record Shop lägger ned samtliga sina 49 norska butiker. Platekompaniet, som startade med ambitionen om att vara en butik för musikentusiaster, blir kvar som ensam dominant.

Jag kommer inte att sakna Free Record Shop. Men jag saknar Jays Records.

Tyvärr, du har kommit till fel sida

Upptäcker att jag har fått namnkonkurrens i den norska bloggosfären. På sidan javielsker.no (att jämföra med min adress javielsker.blogspot.com) går det att läsa om sådant som intresserar norrmän flest. Porr och snusk, alltså. Som att trekanter ökar prestationerna på jobbet och att det "svir i pungen til Hugh Hefner".

Bakom sidan står Stange-företaget Hedmarken Informationsteknologi. De driver också den upplysande webtjänsten alkohol.no som sprider information om privatimport av sprit och om öppettider på det svenska Systembolaget.

Det här leder till två frågor:

1. Norge har västvärldens kanske hårdaste lagstiftning mot pornografi och alkohol. Norge är landet som uppfann pornosladden. Det ligger som ett fult, smutsigt och förbjudet täcke över allt detta. Porrtidningar (utan klisterlappar över de intressanta delarna – se bilden) köps bakom disk i dammiga butiker i Oslos mer skumma kvarter. Sprit inhandlas på bilutflykter till gudsförgätna platser som Svinesund och Charlottenberg. Måste det vara så här?
   
   
2. Kommer jag få fler läsare nu? Har noterat en stark uppgång i Google-sök på "Ja, vi elsker" + "blog".

Brunskjortorna

Är norska division 2-klubben Mjøndalen IF världens bästa fotbollslag i bruna dräkter? Och varför är det inga andra lag som har brunt som klubbfärg? Det är ju, faktiskt, både snyggt och praktiskt.

Å andra sidan kanske det inte är så skojigt att gå under smeknamnet "bruntrøyene"...

Engelska Coventry hade bruna borta-tröjor under några år i slutet av 70-talet, och nigerianska Stationary Stores Lagos sägs också ha bruna tröjor. Några fler?

(Foto: Digitalsport/VIF Fotball)

Hänt i Norge: 1989

Vad hände i Norge under året som Berlinmuren föll?

• Odd Lindberg, inspektör vid Fiskeridepartementet, upprör sig över den norska sälfångsten. Han spelar in en dokumentärfilm som mest liknar en splatterfilm med blodiga sälungar. Det skulle han inte ha gjort. När den visas på NRK inleds en hets utan motsvarighet. I media får Lindberg tillnamnet Sel-Judas. Utrikesminister Thorvald Stoltenberg beordrar NRK att censurera de delar av Lindbergs film som ska distribueras till utlandet. Än värre blir det när svenske kung Carl Gustaf kommenterar det hela med att "Om statsminister Gro Harlem Brundtland inte klarar att hantera det norska sälfångstproblemet, så undrar jag hur hon ska kunna styra det norska folket".
  
  
• Under 80-talets sista år lyckas inte en enda norsk låt klättra över fjärde plats på den norska singellistan. Det här året är det bland andra Kaoma (Lambada) och Roxette (The Look) som regerar listorna. Dum Dum Boys (Splitter Pine) och Jahn Teigen (Optimist), som var årets norska musikhopp, räcker inte riktigt till.
  
  
• Arbeiderpartiet förlorar valet och Norge får en borgerlig koalitionsregering under ledning av Høyres Jan P. Syse. Bara ett år senare faller den borgerliga regeringen på grund av oenighet om Norges ansökan om medlemskap i EU, och Moder Gro kallas tillbaka till regeringskansliet.

(Bilden är från Odd Lindbergs film.)

Birdie nam nam

Vad är det som gör att vi alltid skrattar åt män i fågeldräkt?



Först Bård Tufte Johansen som Kyllingmannen. Ett stycke norsk TV-historia. Partiledaren för Arbeiderpartiet Thorbjørn Jagland var pressad av media. Opinionssiffrorna föll och mitt i allt råkade han kalla Gabons president för "Bongo fra Kongo". Såklart Jagland svimmade av överbelastning och hamnade på sjukhus. Kyllingmannen tyckte att journaliserna hycklade – ena dagen starkt kritiska för att andra dagen oja sig utanför rikshospitalet. "Først er vi slemme, så er vi snille."



Därefter Robert Gustafsson som Allan i Dalen. Robert Gustafsson och Bård Tufte Johansen hade förresten ett framgångsrikt samarbete i det norska TV-programmet Åpen Post. Gustafsson iklädde sig rollen som den svenske SVT-korrespondenten Classe Ekman och gjorde bland annat en lysande intervju med dåvarande kulturministern Valgerd Svarstad Haugland.

Birdie nam nam.

På modet

Utmärkta bloggen $vensson har (tillfälligt?) övergått till att bli modeblogg. Ja, varför inte?

Själv ska jag ut på Oslos gator för att köpa mig en ny kostym, men tänker inte blogga vidare om saken. Hur som helst är det tur att det mest är svenskar som jobbar i klädbutikerna i Oslo. Annars hade det varit svårt att hålla tungan rätt i mun.

Liten norsk-svensk ordbok
 kostyme (no) – utklädnadsdräkt (sv)
 dress (no) – kostym (sv)
 klenning (no) – kaka från Bergen (sv)
 kjole (no) – klänning (sv)
 kjole og hvitt (no) – frack (sv)
 frakk (no) – ytterrock (sv)

DDR-Norge

Det duggar tätt mellan presentationerna av storaffärer från det svenska Näringsdepartementet. Igår såldes Vin&Sprit till franska Perdod Ricard. Idag annonseras att Posten Sverige kommer att bilda ett gemensamt bolag tillsammans med Post Danmark. Målet är börsnotering inom några år och syftet är att kunna möta konkurrensen både inom och utanför de egna landsgränserna.

Och det är ingen slump att affären görs tillsammans med Post Danmark och inte med Posten Norge. För att få bakgrunden till det behöver vi resa tillbaka i tiden.

Då, i början av 90-talet, var DDR-Sverige som starkast. Sveriges Television, Sveriges Television, Televerket, SJ och SAS var statliga monopol. Bara staten fick sända radio och tv. Ingen annan fick sälja telekommunikationstjänster eller el. Och bara staten fick transportera resenärer med tåg eller flyg.

Det finns idag många stora och framgångsrika företag som hade varit förbjudna i Sverige för bara drygt 15 år sedan.

Med historiens ljus i backspegeln är det inte svårt att bli deterministisk. Att mena att monopolens fall var oundvikliga och ödesbestämda. Men så enkelt är det inte. De svenska monopolen hade inte avreglerats utan initiativ från privatpersoner med idéer som skrek efter att bli förverkligade.

En sådan person är Bror Anders Månsson. 1991 – under rådande postmonopol – bildade han företaget Citymail som började förmedla brevpost i Stockholms innerstad. Statliga Posten protesterade högljutt och krävde att Citymail skulle fällas för monopolintrång.

Monopolet avskaffades av regeringen 1993 (förresten av kommunikationsminister Mats Odell – han som igår presenterade försäljningen av Vin & Sprit) och Citymail klarade sig undan den rättsliga prövningen. Statliga Posten blev därför tvunget att pröva andra metoder. De köpte helt enkelt 75% av Citymail och samma år försattes företaget i konkurs.

Men företaget levde vidare. Bror Anders Månsson samlade nya krafter och förvärvade tillbaka Citymail från konkursförvaltaren. Företaget började växa och startade verksamheter i Göteborg, Malmö och på Gotland.

2002 köpte – häpp! – Posten Norge huvuddelen av Citymail. 2006 köpte de ut de övriga delägarna, inklusive monopolbrytaren Bror Anders Månsson. Samtidigt köpte norska Posten upp svenska logistikföretag som Frigoscandia och Box Delivery. Planen är att samla alla Posten Norge-bolag under ett varumärke och fördubbla omsättningen till 2011.

Det är bakgrunden till varför Posten Sverige och Post Danmark går samman. Posten Norge kan däremot tryggt njuta sin monopolsituation på hemmaplan och samtidigt plocka russinen ur kakan i sina grannländer. Den norska regeringen har nämligen beslutat att statsägda Posten Norge är den enda aktör som har tillstånd att förmedla brev i Norge fram till 2011.