Hänt i Norge: 1982

I serien Hänt i Norge har vi tidigare sett på åren 1980 och 1981. Här lite om det som hände under året 1982 i Norge:

• Du kan fråga en vilken som helst tysk om var han var kvällen den nionde november 1989 då Berlinmuren öppnades. Minnena sitter starkt. Precis som de flesta svenskar kan svara på frågan om var de var morgonen den första mars 1986 då Sverige vaknade upp till nyheten om att statsminister Olof Palme var mördad. Motsvarande ögonblick i Norge inträffade den 25 februari 1982. Hvor var du då Brå brakk staven, är frågan som de flesta norrmän kan svara på. Oddvar Brå var fjärdeman i det norska stafettlaget i skid-vm 1982 på Holmenkollen i Oslo. På upploppet bröt han staven, men lyckades – med en stav – spurta sig till en guldmedalj som delades med Sovjetunionen. I vissa länder minns man när en tredjedel av folket kunde kasta av sig diktaturens ok och förenas i en demokrati. I andra när chocken lamslog nationen efter ett mord på landets ledare. I Norge går minnena till en skidstafett.
  
  
• Efter en lång tid av protester godkände Norges Høyesterett (Högsta Domstolen) utbyggnad av vattenkraft i Finnmark. Sameaktivisten Niilas Somby tog saken i egna händer och fäste sprängmedel runt brofästena på bron över Tverrelv i Alta. Han blev efterlyst och flydde till Canada där han sökte politisk asyl, men utvisades därifrån tillbaka till Norge. Tjugo år senare – 2002 – ville Sametinget hedra Niilas Somby för hans insatser. Något som väckte förundring, eftersom det inte tillhör vanligheterna att parlament hedrar personer som försöker använda sprängmedel för att få sin vilja igenom. De flesta parlament brukar kalla sådana personer för terrorister.
  
  
• Alva Myrdal var en av de svenska socialdemokraternas viktigaste ideologer, som tillsammans med sin man Gunnar fördjupade idéerna om välfärdsstat och folkhem. 1982 utsåg Norska Nobelkommittén Alva Myrdal till mottagare av Nobels Fredspris. Priset fick hon för sitt engagemang i fredsrörelsen och sitt motstånd mot USA:s utplacering av medeldistansrobotar i ”fjärran länder, långt från hemlandet”. Verkligheten var den att Västeuropas demokratier tillsammans med USA var tvungna att möta Sovjets utplacering av SS20-robotar i sina totalitära lydstater i Östeuropa. Men verklighetsuppfattningen i Norska Nobelkommittén, som består av politiker utsedda av Stortinget, var en annan. Sovjet jublade.

(På bilden ser vi inte Niilas Somby, men väl det samiska gangstergänget från filmen Slipp Jimmy Fri. Filmen hade premiär tidigare i år och är den första norska 3D-animerade långfilmen.)

-Ska du köra Chevrolet nu, Kristin Halvorsen?

”Det er typisk norsk å være god”, sa dåvarande statsminister Gro Harlem Brundtland inför vinter-OS i norska Lillehammer 1994. Att vara en do-gooder – ”vi som är för allt som är bra, och mot allt som är dåligt” – har blivit något av ett norskt karaktärsdrag i internationell politik.

I ett av de senare exemplen så är det finansminister Kristin Halvorsen (Sosialistisk Venstreparti) som är ”god”. Den norska oljefonden, som investerar miljardbelopp i utlandet, har fått nya direktiv om vilka bolag de ska investera i eller inte. Vapen- och tobaksindustrin står på no-no-listan, liksom företag som lierar sig med folkrättsbrytande diktaturer.

I somras meddelade finansdepartementet att den norska staten ska avsluta sitt ägande i den amerikanska snabbköpskedjan Wal-Mart. Finansdepartementet menade att det föreligger ett ”omfattende materiale som tyder på at Wal-Mart gjennomført og systematisk opererer slik at det benytter mindreårig arbeidskraft i strid med gjeldende internasjonalt regelverk, at arbeidsforholdene hos mange av leverandørene er farlige eller helseskadelige, at arbeidere presses til å arbeide overtid uten kompensasjon”.

Frågan är vad det omfattande materialet som det hänvisas till är för något? Debatten om Wal-Mart har pågått under flera år i USA och det finns säkert många sanningar i den. Ingen rök utan eld, som man säger. Norska staten kritiserar Wal-Mart för att de är motvilliga till personal som organiserar sig i fackföreningar, och där stämmer säkert kritiken.

Men kärnan i den amerikanska debatten är att Wal-Mart har ökat andelen importerade varor från 5% 1995 till 60% 2005. Kritikerna hävdar att Wal-Mart bidrar till arbetslöshet i USA när de i stället handlar varor från länder som Kina. Framför allt sticker det i ögonen på många att Wal-Mart övergav den ”Buy American”-kampanj de drev i början av 90-talet. Den amerikanska debatten handlar främst om att Wal-Mart genom sina inköp från utvecklingsländer bidrar till att amerikanska producenter får det tuffare.

Wal-Mart-kritikerna vill ha mindre globalisering, inte mer. ”Real men don’t eat sushi”, som Chevrolet försökte möta den japanska konkurrensen med under 80-talet. Och det är i den sången som den norska staten nu gör sin röst hörd. Nästa steg är kanske att de norska statsrådslimousinerna byts ut mot Chevrolet?

Hur som helst – amerikanska protektionster har gått i taket och lanserat en rad Wal-Mart-kampanjer, som exempelvis webtjänsten walmartwatch.com. Och det är kritiken mot importerade varor som står överst på agendan. Kritik mot låga löner och tveksamt urval vid anställningar finns där, men är underordnat.

En av de kritiserade händelserna var när företaget Rubbermaid, som tillverkar plastartiklar för hemmet, tvingades lägga ned en fabrik med 1000 anställda i Ohio. Detta som en konsekvens av att Wal-Mart hade sagt upp leveransavtalet med Rubbermaid på grund av höjda priser. Motsvarande varor kunde köpas till lägre pris från Kina och kunderna får ett bättre erbjudande, resonerade Wal-Mart. Särskilt känsligt blev detta eftersom Rubbermaid var utsett till ett av de amerikanska företag som haft ”a real impact on the American way of living”. Produkter som tvåliters läskflaskor med hållare till bilen eller X-large pizzatallrikar i plast är viktigt i USA.

Sådant är tydligen viktigt också för Kristin Halvorsen. Men Kristin, blir det inte trångt med en Cheva bland kaffe latte-barerna på Grünerløkka?

(Andra som har uppmärksammat debatten om Wal-Mart är Jan Arild Snoen och Johan Norberg.)

Om att tillhöra en norsk minoritet – de som gillar kalvlever

På 90-talet bodde jag några år i Bryssel. Då väcktes mitt intresse för god mat – också att laga den själv. Allt var så enkelt – oavsett om jag gick till ett snabbköp eller utomhusmarknaden så fanns det stora utbudet där; ost, vin, kalvkött, fisk, lammkött, och grönsaker en masse. Jag fick upp ögonen för spännande saker som fänkål, kalvlever, merguez, endiver och sankt-persfisk.

Lite svårare blev det när jag flyttade tillbaka till Sverige. I Bryssel hade mitt lokala snabbköp åtminstone 20 meters köttdisk – indelad i nöt, kalv, fläsk, lamm, kyckling och charkuterier. I Stockholm var utbudet mindre, men blev med tiden allt bättre. Det här var åren efter Sveriges EU-inträde. Det ökade utbudet och de sänkta matpriserna i var kanske den mest synliga effekten av Sveriges EU-medlemskap.

Om steget från Bryssel till Stockholm medförde vissa begränsningar i mitt skafferi, så blev det betydligt mer drastiskt när jag flyttade till Oslo.

Utbudet i de norska matbutikerna är nämligen det sämsta i Europa. De nordiska konkurrensmyndigheterna presenterade förra hösten en studie över matmarknaden i Norden. Dyrt och dåligt, blev betyget för Norge.

Antal matvaror i en genomsnittlig matbutik
(Källa: Nordic Food Markets, Konkurransetilsynet 2005.)
Som diagrammet visar, finns det nästan tre gånger så många matvaror i en fransk matbutik som i en norsk. Svenska butiker ligger mitt emellan. Den norska butiksmarknaden domineras nämligen av så kallade ”lågprisbutiker” som Rema 1000, Rimi, KIWI och Spar. De satsar på ett smalt utbud och marknadsför sig i stället som nära, tillgängliga och billiga.

Men trots ”lågprisbutikerna” så är de norska matpriserna högst i Europa. Låt oss tänka ett större veckoinköp, som i Frankrike kostar 100 Euro. I Sverige skulle samma kundvagn kosta 112 Euro – 12% mer. Priset för samma kundvagn i Norge? Prislappen hamnar på 146 Euro eller 46% högre.

Norsk Gallup genomförde för en tid sedan en opinionsundersökning för att ta reda på vilka faktorer som var viktigast när norrmän väljer vilken butik de ska handla i. ”Utbud av middagsmat och färskvaror” kom längst ned på listan – efter bland annat ”bra parkeringsmöjligheter”, ”bra priser” och ”närhet till bostaden”.

”Bra kvalitet” ansågs också som en viktig faktor, men sanningen är den att norska butiker har problem med att erbjuda högkvalitativa färskvaror.

• I våras undersökte Aftenposten utbudet av färsk fisk i Oslo – endast en butik av de undersökta fick godkänt. Flera av butikerna sålde veckogammal fisk, som i vissa fall hade börjat ruttna. Och då anses Norge vara en fisknation av rang.
  
  
• För en tid sedan skakades den dominerande norska köttgrossisten Gilde av en stor skandal då det framkom att deras produkter innehöll stora mängder kolibakterier. Flera barn som hade ätit påläggskorv tvingades till intensivvårdsbehandling.
  
  
• Och häromdagen rekommenderade den norske stjärnkocken Trond Moi konsumenterna att undvika den norska nationalprodukten spekeskinke. Köp spansk serranoskinka eller italiensk parmaskinka i stället, menade Moi. Den norska spekeskinken är omogen och alltför salt – ett resultat av kostnadspress i produktionen.

Nivåerna på priser, utbud och kvalitet upprätthålls av ett fåtal norska aktörer. I producentledet är företag som Gilde (kött), Prior (ägg) och Tine (mejeri) totalt dominerande. Butiksnamnen är flera, men ägs nästan uteslutande av ett fåtal kedjor som Norgesgruppen, Rema 1000 och Coop. Butikskedjorna menar givetvis att de bara anpassat sig till vad marknaden vill ha.

-Norska konsumenter är konservativa. De kan vara nyfikna på nya märken, men går oftast snabbt tillbaka till det gamla, säger Per Roskifte som är chef Norgesgruppen.

Kanske har han rätt. Det finns några få tappra entreprenörer som försöker slå sig in med ett bredare utbud av kvalitetsprodukter. Men de har det tufft. Inte minst då de stora butikskedjorna har helt andra inköpspriser hos de dominerande producenterna, och eftersom de höga norska importtullarna på mat omöjliggör försäljning av importerade färskvaror till ett konkurrenskraftigt pris.

-Vi har en tendens till att godta monopol och ta det vi får. Det blir enklare så än att förhålla sig till stor valfrihet, säger Jan Vardøen till Aftenposten. Han driver Paradiso Import – en delikatessbutik i Oslo specialiserad på italiensk mat – i tuff konkurrens med Rema, Rimi och allt vad de heter.

Till ikväll hade jag förresten tänkt att sno ihop en kalvlever anglais, men jag tror inte att jag hinner till delikatessbutiken innan de stänger kl 17. För tro inte att kalvlever finns i annat än specialbutiker i Oslo. Dessutom har jag lärt mig att jag måste ringa först, för att höra om de har kalvlever idag – det är långt ifrån en självklarhet. Men en självklarhet är att kalvlevern är ungefär fyra gånger dyrare jämfört med hos ett snabbköp i Stockholm.

Arbeiderpartiet helt på bærtur?

Att ”gå på tur” sitter djupt rotat i den norska folksjälen. Få är de norrmän som aldrig gått på skidtur i påskefjellet eller aldrig har tatt på sig turskorna för en vandring i fjället sommartid. Och det aktiva utelivet syns också i andra sammanhang.

För en tid sedan flög jag från Amsterdam till Trondheim. Jag var lite osäker på vilken gate jag skulle till, och den närmaste informationsskärmen var ur funktion. Men lösningen var lika enkel som genial – det var bara att följa strömmen av passagerare i fotriktiga vandringsskor och ryggsäck. Att resan gick till Trondheim och inte Oslo gjorde saken ännu enklare – förutom ryggsäck var de flesta av passagerarna dessutom utrustade med mustasch, vita tubstrumpor och en lätt klädsam alkoholdoft. (Se blogposten om Harry för mer information om de rådande trenderna i Trondheim.)

Nu har turmentaliteten också nått politiken. Det norska arbeiderpartiet har en tuff tid – med svårigheter att komma överens med sina bångstyriga koalitionskamrater Sosialistisk Venstreparti och Senterpartiet. Frågor om regler för sjukersättning, utbyggnad av anläggningar för naturgas och ökade offentliga investeringar på kommunal nivå är tuffa att hantera för regeringen. Det finns de, även bland arbeiderpartiets egna medlemmar, som menar att regeringen är helt på bærtur (jfr. ute och cyklat).

För att vända den negativa trenden har Arbeiderpartiet lanserat en kampanj för medlemsvärvning – Verv fem i høst! Den som värvar fem nya medlemmar till partiet får som tack för hjälpen – tada! – en turpakke med ryggsäck, stormkök och termos!

(Tack för tipset till Veronika. Bilden kommer från Haugalandet.net. Foto: Eirik Hustvedt.)

Nä Åslaug, nu ljuger du!

För ganska precis ett år sedan var det stortingsval i Norge, och den borgerliga koalitionsregeringen avgick till förmån för en röd-grön allians. Alltså precis motsatt av det som nu händer i Sverige.

Senterpartiets partiledare Åslaug Haga var en av de första norska politikerna att kommentera det svenska valresultatet:

- Vi gratulerer Centerpartiet, vårt svenske søsterparti, med fin framgang i riksdagsvalget, säger Haga på Senterpartiets hemsida.

Detta kan framstå som något förvånande, eftersom det norska Senterpartiet ingår i den röd-gröna regeringsalliansen tillsammans med Arbeiderpartiet och Sosialistisk Venstre. Men det är kanske framför allt förvånande med tanke på de stora skillnaderna i politiskt program mellan de två partierna. Det svenska Centerpartiet har under nuvarande partiledaren Maud Olofsson utvecklats från ett litet landsbygdskramande parti, till ett brett, liberalt och företagarvänligt parti som nu också vinner starkt stöd i storstadsregionerna.

Några korta klipp från uttalanden och programtexter från de norska och svenska centerpartierna markerar skillnaderna mycket tydligt:

"EU er en udemokratisk organisasjon med for mye makt." står mot "EU-samarbetet ska fördjupas med en federal maktdelning."

"Privatskolene skal ikke være et alternativ i konkurranse med offentlig skole." står mot "Utveckla skolan genom att ge alla kommunala skolor möjlighet att bli friskolor."

"Norges helsevesen skal være under folkevalgt styring."
står mot "Låt personalen i sjukvården starta eget och öka de privata alternativen."

"Vi vil ha en nasjonal næringslivsstrategi som forkaster prinsippet om næringsnøytralitet. Vi vil bruke 20 milliarder av oljefondet til å sikre lokalt eierskap." står mot "Minskas det offentliga ägandet av företag leder det till att statens roll renodlas. Då får vi också en sundare konkurrens."

"Norge skal ha et sterkt importvern for jordbruksprodukter." står mot "Frihandel ska vara grundprincipen för handeln i världen. Bryt ner de tullmurar som håller kvar stora delar av världen i fattigdom."

"Landets behov for mer arbeidskraft bør først og fremst dekkes innenlands." står mot "Sverige ska vara ett välkomnande land, där alla som vill bidra genom arbete eller investeringar tas emot med öppna armar oavsett varifrån de kommer."

"Vi vil beholde ordningen med 100 prosent sykelønn fra første fraværsdag for lønnsmottakere." står mot "Vi vill införa en andra karensdag. Ersättningsnivåerna på 80 procent behålls för familjeförsörjare, medan nivån för övriga sänks till 70 procent."

Och så vidare...

Det måste vara så att Åslaug Haga ljuger när hon ”ønsker Centerpartiet lykke til i arbeidet med regjeringsprosjektet”?

Update 20/09/2006:
Såklart har också norska Senterpartiet upptäckt skillnaderna mellan dem och sitt svenska systerparti. Partisekreteraren Ivar Egeberg svarade några dagar före valet på frågan om han hoppades att svenska Centern skulle göra ett bra val:

-Det er et vanskelig spørsmål, svarade Egeberg i Aftenposten.

(Tack för tipset till JK.)

Hänt i Norge: 1981

I serien Hänt i Norge fortsätter vi med året 1981.

• Norges landsmoder – Gro Harlem Brundtland – tillträdde som statsminister. Men den första sejouren i regeringskansliet blev bara ett drygt halvår lång. Alla norrmän skänker fortfarande Gro en tanke varje år, på Gro-dagen. Dagen firas inte – som många norrmän tror – till minne av då Gro gick på vattnet, men väl för att hon tog initiativ till att utöka de lagstadgade fyra veckorna med semester med en ytterligare dag.
  
  
• Norsk Språkråd genomförde en rad reformer för att modernisera bokmålet (det skriftspråk som används av 90% av alla norrmän – 10% skriver nynorsk). Efter årtionden av debatt blev det korrekt norska att skriva vann (tidigare vatn), bunn (tidigare botn) och frem (tidigare frem). Men när det flera år senare kom på förslag att ord som pub, show och squash skulle stavas pøbb, sjov och skvåsj, blev det stopp för moderniseringen. Att skriva sjampanje, kløtsj (koppling – av engelskans clutch) och sørvis är dock idag korrekt norska. Dessutom ägnar sig Norsk Språkråd åt att föreslå norska alternativ till vanligt använda engelska uttryck.
  
  
• Norge slog England med 2-1 i kvalet till fotbolls-vm. Vinsten blev mest berömd för NRK-kommentatorn Bjørge Lilleliens referat:

Vi er best i verden! Vi er best i verden! Vi har slått England 2-1 i fotball!! Det er aldeles uuutrolig! Vi har slått England! England, kjempers fødeland. Lord Nelson, Lord Beaverbrook, Sir Winston Churchill, Sir Anthony Eden, Clement Attlee, Henry Cooper, Lady Diana – vi har slått dem alle sammen. Vi har slått dem alle sammen!

Maggie Thatcher can you hear me? Maggie Thatcher, jeg har et budskap til deg midt under valgkampen. Jeg har et budskap til deg: Vi har slått England ut av Verdensmesterskapet i fotball. Maggie Thatcher, som de sier på ditt språk i boksebarene rundt Madison Square Garden i New York: Your boys took a hell of a beating! Your boys took a hell of a beating!

(Bilden: Skotska tidningen The Daily Record hade inte glömt Bjørge Lilleliens 24 år gamla referat när Skottland slog Norge med 2-1 i VM-kvalet 2005).

Norska ord som inte finns på svenska: Overtidsmat

”Det innvilges overtidsmat dersom en skal arbeide mer enn 2 timer overtid. I dette tilfellet vil inntil en halv time kunne benyttes som spisepause. Også ansatte med overtid inkludert i lønnen har krav på overtidsmat. Dekning av måltid refunderes med inntil kr.120,-.” (från personalhandboken till ett större norskt företag)

Sitter på kontoret i Oslo och klockan närmar sig 17. Det är sånär som på tomt. Runt 15:30 började det springas i dörrarna och vid 16-snåret var de flesta ute. En stor skillnad mellan Sverige och Norge är vilken distinktion många gör mellan arbetstid och fritid. Kontoret stänger 16 – då går vi hem. Detsamma gäller i IT-branschen, där jag jobbar.

Faktum är att den norska arbetsveckan är 37,5 timme jämfört med den svenska 40-timmarsveckan. Detta, och att lunchpausen endast är en halvtimme, gör att norska arbetsplatser stänger redan kl 16.

Den heliga fritiden i kombination med den knappa lunchen har också lett fram till dagens norska ord som inte finns på svenska: Overtidsmat. För ibland måste det jobbas några timmar extra, och då behövs det såklart mer energi än vad som kom från lunchens två brödskivor med brunost. Och eftersom övertid går ut över fritiden måste det ju kompenseras med något extra gott – och vad tycker övertidsarbetande Oslo-bor om allra bäst? –Pizza, såklart.

När jag flyttade till Oslo förundrades jag över den stora mängd pizza-leveranser som far omkring på gatorna mellan 16-18 på eftermiddagen. Dollys, Peppes, Dominos, Pizza & Kina-expressen och allt vad det står på dem. Förklaringen är att Overtidsmat till största delen består av just pizza. Faktum är att många, särskilt ensamstående yngre män, gärna utnyttjar personalreglerna till max bara för att få sig en pizza betald av arbetsgivaren.

Och pizza i Norge är inte som pizza i andra länder. Den är tjock, äts med händerna och med ett rejält lass ketchup på toppen. Men företagen som erbjuder pizza-leveranser går så det knakar. En pizza i Oslo kostar nämligen motsvarande 160 svenska kr.

(Foto: Sveinung Uddu Ystad / Dagbladet. En bil från Peppes Pizza tog svängen lite för hårt på väg till hungriga övertidsarbetande i Oslo.)

Hänt i Norge: 1980

Det finns historiska händelser som präglar en nation, och det finns nationella särdrag som kan illustreras av historiska händelser. Här ett axplock av lite av det som hände i Norge under året 1980 – händelser som fick ingen eller liten uppmärksamhet i Sverige.

• Statens filmkontroll förbjöd Monty Python-filmen ”Life of Brian” på grund av blasfemiskt innehåll. Sommaren 2006 häpnade norrmännen över intoleransen i flera länder som förbjöd Da Vinci-koden – också på grund av blasfemiskt innehåll. Imdb.com listar andra filmer som är eller har varit förbjudna i Norge.
  
  
• Norge och 64 andra länder bojkottade sommar-OS i Moskva som en protest mot Sovjets invasion av Afghanistan. Sverige skulle såklart vara mesigt neutrala, deltog, och fick med sig några medaljer hem. Men simmarna Bengt Baron, Per Holmertz och Agneta Eriksson hade knappast vunnit medaljer om amerikanarna varit med och tävlat.
  
  
• 59% av alla norska barn i åldern 9-14 såg den tyska tv-kriminalserien ”Derrick”. Huvudrollsinnehavaren Horst ”Derrick” Tappert blev så stor i Norge han så småningom såg sig tvungen att skaffa sig sommarhus på lilla Hamarøy i Nordnorge. Mig veterligen är ”Derrick” helt okänd i Sverige. I Norge kan du fortfarande idag stöta på - nu 35-åriga - norrmän som klämmer in tyska "Derrick"-citat i var och varannan mening.

Mafiosos i lusekofte

Stridsrop som ”Skydda den norska kulturen!” och ”Värna det norska språket!” leder gärna tanken till politiska strömningar långt ut på den yttersta högerkanten. I Norge kommer de från kultureliten och förlagsbranschen i ohelig konspiration.

Ropen hördes allra starkast för ett drygt år sedan, då en ny konkurrenslagstiftning tvingade den norska bokbranschen att upphöra med den maffialiknande verksamhet som gick under namnet Bokavtalet. Avtalet var ingått mellan den norska förläggarföreningen och den norska bokhandlarföreningen i syfte att skydda deras medlemmar mot konkurrens och förändringar på marknaden. Detta upprätthölls genom att bokhandlare inte fick sälja böcker till ett lägre pris än det som bokförlaget hade bestämt. Avtalet gynnade också en så kallad abonnementsordning – dvs att en bokhandel fick riktigt bra marginaler bara om de beställde alla nya böcker som gavs ut av ett förlag. På så vis tvingades bokhandlare att också beställa exemplar av så kallade ”smala böcker” - så kallade "hyllvärmare".

Konsekvensen blev förstås att norska bokpriser steg till närmare det dubbla jämfört med ett europeiskt genomsnitt och de stora norska förlagen kammade hem rekordvinster. Särskilt eftersom de samtidigt såg till att köpa upp större delen av de norska bokhandlarkedjorna och därigenom kontrollera alla led.

Men sedan ett drygt år har Norge ett nytt, omförhandlat och ”moderniserat” bokavtal. Det är inga radikala grepp som har utförts. Den stora förändringen är att en bokhandlare får börja rea ut en bok redan i maj månad året efter den utkom i stället för i juli månad. Det finns också möjlighet till blygsamma prissänkningar av nyutgivna böcker. Skolböcker kan däremot säljas till helt fri prissättning. Det förlagen förlorat på att inte kunna styra priset på skolböcker, hämtar man igen genom en ny läroplan – det s.k. Kunnskapsløftet – som gör att alla skolor måste byta ut de flesta gamla läroböcker mot nya till läsåret 2006-07.

Det norska Konkurrensetilsynet misströstar. De har i rapport efter annan pekat på det orimliga i en särordning som tryggar de etablerade spelarna på bokmarknaden och gör konsumenterna till de stora förlorarna. De skriver bland annat i en av rapporterna:

”Den samlande ekonomiska välfärden i samhället blir som huvudregel störst då produktion och försäljning äger rum i en öppen marknad med fri konkurrens mellan många producenter och fri prissättning styrt av utbud och efterfrågan. Den principen gäller i utgångspunkt också för böcker.”

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv, men tyvärr delas inte Konkurrensetilsynets och vi konsumenters uppfattning av bokbranschen. Men de senare har nu fått nya vänner i den nya röd-gröna regeringen som gärna hjälper redan rika att bli ännu rikare genom dra tillbaka delar av de ändringar i bokavtalet som den tidigare borgerliga regeringen tvingade fram.

Landets studenter kunde i våras glädja sig åt att de från och med höstterminen 2006 skulle kunna köpa billigare kurslitteratur, eftersom bokhandeln själv skulle få möjlighet att bestämma priserna och på så vis konkurrera med varandra – till nytta för fattiga studenter som gärna beställer billiga böcker på Internet i stället för att köpa dyrt i bokhandeln. Men icke – den förändringen drog regeringen tillbaka med motiveringen – just det! – att värna det norska språket.

Regering och kulturelit fortsätter att diskutera hur gammal en bok måste vara för att kunna ”drabbas” av fri prissättning. Det är en nonsensdiskussion. Jag säger som den brittiske 1800-talsförfattaren Samuel Butler:

”De äldsta böcker är fortfarande helt nyutkomna för dem som inte läst dem.”

Tro inte att du är något, lille vän

Norge gör sig gärna till hemland för Jantelagen (”Du ska inte tro att du är något, du ska inte tro att någon bryr sig om dig, etc...”). Det var den dansk-norske författaren Aksel Sandemose som formulerade lagen som många norrmän känner igen sig i.

I den inhemska politiska debatten märks ofta Jantelagens inverkan. Ett exempel är när Dagbladet den 6 augusti på ledarplats skriver om ”Friskolenes fristelse” – om ”problemet” med att allt fler unga önskar att gå till en friskola:

”Tidas ånd er dessverre slik at vi i stigende grad vil være vår egen lykkes smed. Dugnadstanken, solidariteten og fellesskapsverdiene er på vikende front. De unge vil opp og frem, hver for seg. /.../ Vi ser mørkt på en slik utvikling.”

Och som internationell politisk aktör följer Norge nästan alltid Jantelagen. Norge intar sällan kontroversiella politiska ståndpunkter, utan söker sig till majoritetens mittfåra. Det finaste en norrman kan bli är internationell konfliktmedlare, och det märks på många sätt. Nästan varje gång det rapporteras i Norge om konflikten mellan Israel och Palestina så nämns också Osloavtalet, trots att det är få som numera egentligen tror på det. När förre statsministern Kjell Magne Bondevik avgick, valde han att bli chef för det nystartade ”Oslocentret för fred och mänskliga rättigheter” (dock oklart vad centret egentligen är, mer än ett kontor för Bondeviks personliga memoarskrivande). Norska Nobelkommittén har nästan uteslutande utsett okontroversiella och ofta harmlösa och småmesiga mottagare av Nobels Fredspris (undantaget är möjligen Mikhail Gorbatjov, som samma år som han mottog priset skickade stridsvagnar till Baltikum för att kväva frihetskampen).

Men det finns ett område där Jantelagen inte gäller – valfångst. Sedan Island slutade fånga val i slutet av 90-talet och Japan endast fångat val i forskningssyfte har Norge varit det enda landet i världen som har bedrivit kommersiell valfångst. Den internationella kritiken har varit skarp, men Norge har stått på sig. Efter år av försök att få till stånd en ändring av den internationella valfångstkonventionen (som Norge har brutit mot), ser det nu ut som om Norge, Japan och Island kommer att lyckas med att upphäva förbudet mot valfångst.

Det hade varit intressant om valfångstdebatten kunde tjäna som föredöme och göra att Norge skakar av sig Jantelagen också på andra områden.

PS// Och nej - jag har inga principiella invändningar mot valfångst så länge valbeståndet hålls på en acceptabel nivå. Valbiff med lök och smörstekta champinjoner är för övrigt fantastiskt gott! //

(Bilden kommer från den svenska filmen Hets från 1944.)