Rött kort för røde pølser

Jag har skrivit om det förut (här, här och här), jag skriver om det nu och jag kommer att göra det igen. Norsk jordbrukspolitik är så galen att jag måste pröva om och om igen för att finna ord för det.

Idag skriver Aftenposten om det norska företaget Taga Foods. De köper, slaktar och styckar norskt kött i Norge. I ett samarbete med danska Tulip, skickar de därefter köttet till Danmark för bearbetning till salami och leverpastej. Produkterna återvänder till den norska marknaden och köttet är ju så att säga fortfarande norskt. De slaktade norska djuren blev ju knappast danska i salamifabriken.

Den dominerande norska köttproducenten Gilde vill såklart stoppa möjligheterna för en potentiell konkurrent som Tulip att komma in på den norska marknaden. Sin vana trogen har Gilde vänt sig till regeringen, som nu gör allt för att stoppa Tulip och Taga Foods.

Norskt kött ska bearbetas i Norge, menar regeringen, och ser på möjligheterna att förändra lagstiftningen. Men med några undantag; Gilde skickar nämligen också norskt kött till Danmark, som senare återkommer mellan brödskivor på norska McDonalds-restauranger. Men det är okej, eftersom Gilde ju redan har så stor produktion i Norge, resonerar regeringen.

Regeringen föreslår nu alltså att norskt kött, som bearbetas i utlandet, ska beläggas med importtullar som kan vara upp emot 500% när det tas tillbaka in i Norge. Exakt vilka tullar och kvoter som ska gälla fastställs av regeringen, men till sin hjälp har de Importrådet for Landbruksvarer. De ska ”overvåke beskyttelsebehovet og gi råd til regjeringen med hennsyn til tilpassinger i tollvernet”.

Vilka som ingår i importrådet? Jo! Förutom representanter för ett antal departement och myndigheter finns där bland andra Norsk Bondelag, LO och något som heter Norsk Kjøttsamvirke. De senare är mer kända just under namnet – tada! – Gilde.

Kan det bli värre? Ja det kan det.

Regeringens ansvarige, landbruksminister Terje Riis-Johansen, är inte bara statsråd utan också köttbonde. Hans kött levereras till - hepp! - Gilde och som medlem i Norsk Landbrukssamvirke får Riis-Johansen extra betalt för sitt kött om Gilde går med överskott. Gilde tillämpar nämligen en form av vinstdelning som går tillbaka till köttbönderna i landbrukssamvirket. Så - ju mer Gilde går med vinst, desto mer pengar i Riis-Johansens egen plånbok.

(Bilden: Gosplan revisited. Statens Landbruksforvaltning meddelade häromdagen att 2007 års isbergssallad är fördelad. Nej, det är inget jag har hittat på. Läs mer här.)

Geten raskar över isen

Höst betyder att ishockeysäsongen drar igång både i Sverige och i Norge. Men det finns skillnader i kvalitet och intresse. Efter OS-vinsten i våras toppar Sverige ishockeyns världsranking, medan Norge finns på plats 15. Efter storheter som Danmark och Kazakstan.

Under förra säsongen fanns det 42 svenska spelare i den nordamerikanska ishockeyligan NHL. Men bara en norrman – som inte lyckades göra något poäng på de fem matcher han spelade. Men till årets NHL-säsong har antalet norrmän i NHL fördubblats – till två.

Lite märkligt är det ändå. Förutsättningarna för ishockey borde inte vara sämre i vinteridrottsnationen Norge, än vad de är i Sverige eller Finland. Men varför ska norsk ishockey förnedra sig själva? Jag tänker givetvis på det nya namnet på den Norska Hockeyligan – Get-ligan!

Jo, jag vet att GET är det nya namnet på en stor norsk kabel tv-operatör och jag vet att en norsk get kallas för en geit. Men ändå...

Svorsken lagar mat: Fårikål

Fårikål – Får-i-kål – är något av det norskaste norska. På 70-talet utsågs rätten till Norges nationalrätt i radioprogrammet Nitimen på NRK. Det finns flera anledningar varför.

Till att börja med handlar det om utbudet på färskt lammkött om hösten. Norges lantbruk bedrivs som bekant till stor del på fjällsidor med 45 graders lutning – något som passar utmärkt för lamm men mindre bra för kossor. För Norges fårbönder, eller sauebønder som det heter i Norge, handlar huvuddelen av jobbet om att hålla tackorna mätta och på gott humör under vintern och inte minst se till att de får besök av baggen. Om våren föds lammen, och ganska så snart släpps fåren och lammen ut på fjället där de får vandra fritt till september-oktober. Då tas de in igen, nästa års mammor väljs ut och de andra får åka bil till Gilde.

Men framför allt handlar det om att Fårikål är både lättlagat och gott. Här är min variant på Fårikål som till stora delar följer receptet från Opplysningskontoret för kjøtt:

Svorskens Fårikål – 4-6 portioner:

• 2 stora vitkålshuvuden (ca 2 kilo tillsammans)
  
• 2 kilo lammkött, gärna färsk skivad lammbog med ben (undvik de färdiga förpackningarna med ”Fårikål-kjøtt” som ofta är dyrt och dåligt)
  
• 2 tsk. smör
  
• 3 tsk. vetemjöl
  
• hel kryddpeppar (allehånde på norska)
  
• salt
  
• vatten

1. Dela vitkålen i ganska stora båtar.

2. Smält lite smör i botten av grytan, lägg lager på lager med vitkål och kött. Strö lite salt, hel kryddpeppar och vetemjöl över varje lager med kött. Det ska vara vitkål i botten och på toppen.

3. Häll på några deciliter vatten. Tänk på att vitkålen släpper ut mycket vätska när den blir varm, så det kan vara bättre att börja försiktigt med vattnet. Låt sjuda eller koka försiktigt i 2-3 timmar.

4. Smaka av och salta eventuellt mer. Servera med nykokt potatis och morötter.

(Bilden kommer från matprat.no.)

Hänt i Norge: 1983

I Sverige var 1983 de stora avskedens år. Björn Borg la racketen på hyllan, Ebba Grön upplöstes, Hylands Hörna sändes för sista gången och Sten Broman gick bort. Kulturen stod också högt på agendan i Norge under 1983:

• Sedan ett par år hade Magne Furuholmen och Pål Waaktaar spelat tillsammans under namnet ”Bridges”. De ägnade en del tid i London på jakt efter det stora skivkontraktet, men intresset var svalt. Hemma igen - i stadsdelen Manglerud i Oslo - bestämde de sig för att förstärka bandet med sångaren Morten Harket. Trion tog färjan över till England ännu en gång, och hos Warner fick de träff. Demo-tapen som de spelade för skivbolagen under hösten 1983 hette Take On Me. Två år och oändliga ommixningar senare skulle den låten göra killarna från Manglerud världsberömda under namnet a-Ha.
  
  
• En mängd lokala föreningar utnyttjade i början av 80-talet möjligheten att starta lokala radiosändingar - närradio. Nu fanns det alternativ till NRK’s enda (!) radiokanal. Säkert fanns det en hel del att säga om kvaliteten på de lokala sändingarna, och många av kanalerna spelade mest musik – exempelvis årets stora norska hit ”Sunday People” med The Monroes. Men NRK’s monopolställning var hotad, och de fick efter hård debatt med sig kulturpolitkerna i Storting och regering på att starta en andra rikstäckande radiokanal – NRK P2. I grannlandet Sverige fanns det tre rikstäckande radiokanaler sedan 1964.
  
  
• Fast besluten om att förbättra sitt resultat från 1978, då Jahn Teigen var den förste som fick noll poäng i den europeiska finalen av Melodi Grand Prix, ställde han 1983 upp på nytt. Den här gången med låten Do-Re-Mi. Kanske han var han förlåten, eftersom landsmannen Finn Kalvik hade tangerat (det gick ju inte att slå det!) Teigens nollpoängsrekord två år tidigare med låten Aldri I Livet. Med den fantastiskt fantasilösa texten ”Do-Re-Mi-Fa-So-La-Ti-Do, Do-Re-Mi-Fa-So…” lyckades Jahn Teigen nå Norges bästa placering på tio år – en niondeplats. På tredje plats kom förresten en 16-årig tjej från Hägersten som hette Carola Häggkvist.

(På bilden ser vi Jahn Teigen från finalen i Melodi Grand Prix i München.)

Norska ord som inte finns på svenska: Pornosladd

Under min första tid i Oslo hade företaget jag arbetar för kontor i de skumlere delarna av Oslo centrum. Området runt Bankplassen går under namnet horestrøket på grund av den höga andelen personer som är prostituerade, narkomaner eller – som oftast – bägge delar. Men några av oss var varken eller.

På väg till jobbet tittade jag ibland in till en av kioskerna i gatan för att köpa lunch. Jag och den pakistanske kioskinnehavaren fick med tiden en god relation, hejade hjärtligt på varandra och växlade alltid några om väder och ditt och datt. Oss invandrare emellan, så att säga. En dag frågade han mig: -Skal du ikke kikke litt på bladene mine? Han pekade på de hyllmeter med porrtidningar han hade till försäljning. Jag var inte särskilt intresserad, men hade redan tidigare noterat den imponerande målgruppsanpassningen med tanke på det övriga utbudet i grannskapet.

Jag hade också noterat något annat – nämligen att framsidorna på porrblaskorna var täckta av små svarta klisterlappar över bröstvårtor och andra känsliga delar av de glänsande fotografierna. Det var den beryktade pornosladden. Enligt bokmålsordboka är sladden en ”svart remse på sensurert film el. tekst (som markerer det som er klippet vekk)”.

Norsk lag förbjuder nämligen publicering av ”kjønnslige skildringer som virker støtende eller virker menneskelig nedverdigende eller forrående”. Och norsk praxis har varit att anse pornografi som just ”menneskelig nedverdigende eller forrående”. Lagstiftningen har förvisso liberaliserats något på senare tid. Tidigare gick gränsdragningen för de ”forrående” bilderna vid ”kjønnsorganer i bevegelse”, men det har nu mildrats till bilder på ”slimhinnekontakt”. Pornosladden lever alltså vidare.

Men några frågor står fortfarande obesvarade:

• Pornosladden skapar rimligen en stor mängd arbetstillfällen, med tanke på alla de som måste ägna hela arbetsdagen åt att klistra svarta lappar i porrtidningar. Men varför omnämns aldrig de som en utsatt grupp i nyhetsbevakningen? De utsätts ju dagligen, på arbetstid, för allt det som staten vill skydda oss andra från.
  
  
• De som köper porrtidingar – pillar de bort klisterlapparna samtidigt som de läser tidningen? Blir inte det lite mycket att pilla med på en gång?
  
  
• Varför sänder de norska kabel tv-kanalerna porrfilmer, när de måste fylla hela skärmen med en svart ruta? Finns det många norrmän som går igång på att lyssna på stön och stånk till hissmusik?

(Bilden visar exempel på en pornosladdet bild från tidingen Cupido.)

Gosplan revisited

Norges röd-gröna regering har idag presenterat sin första helt egna budget. Det finns mycket att säga om ökade offentliga utgifter till redan alltför kostbara system för socialförsäkringar och regionalpolitik. Men när jag ögnade igenom nyheterna stannade jag till vid den här formuleringen från kulturminister Trond Giske:

”det skal produseres minst 20 langfilmer i året og minst 25 prosent av kinobesøket skal gjelde norske filmer”

Tankarna flyger snabbt tillbaka 30 år i tiden med sovjetiska femårsplaner för hur många bilar som ska produceras under perioden (tyvärr var det inte synkat med hur mycket gummi som skulle importeras, så det fanns inga däck till bilarna, men…). Gosplan revisited.

(Till höger ser vi överst byggnaden för Gosplan i Moskva där detaljerade femårsplaner för all sovjetisk produktion utarbetades. Nedanför ser vi Regeringskansliet i Oslo. Eller om det var tvärt om? Eller…)

Konjakkmysteriet

Någon tid efter att jag flyttat till Norge träffade jag en bekant för en öl efter jobbet. Stämningen var god och efter två eller kanske tre pils fick jag höra:

- Nå Svorsken, nå skal vi ha en skikkelig konkakk!

Cognac har för mig varit förknippat med något som avnjuts efter en stor och god middag. Lite efter det att knappen i byxlinningen knäppts upp för att ge magen lite extra utrymme. Och alltid ackompanjerat av en kopp gott start kaffe.

Tre stora öl på fastande mage och sedan rätt på en cognac?! Det var för mig helt obegripligt, men jag har med tiden lärt mig att cognac har en särställning i det norska folkets hjärtan. I Sverige dricks det en dryg halvdeciliter cognac per år och invånare. I Norge dricks det sex gånger så mycket – en tredjedels liter per person och år. Längst norrut – i Finnmark och Troms - är konsumtionen som allra högst – närmare en liter cognac per person och år!

Jag blir givetvis nyfiken på hur det kommer sig att de dyra dropparna från Frankrike konsumeras i sådana volymer just i Norge. Särskilt då Norge är bland de länder i västvärlden där det konsumeras allra minst alkohol per invånare.

För att hitta svaret måste vi bege oss tillbaka till slutet av 1800-talet. Det var en tid av utflyttning från Norge. De flesta utvandrare begav sig till Amerika, men några hamnade i Frankrike. Bland dem som slog sig ned i Cognac-regionen fanns personer som Sverre Braastad, Thomas Bache Gabrielsen och Jens Reidar Larsen. De gifte sig med franska flickor, lierade sig med lokala druvbönder och började i försiktig skala att producera de ädla bruna dropparna. Eftersom den lokala konkurrensen var hård, använde de sina kontakter i det gamla hemlandet för att hitta kunder. Snart blev utvandrarnas efternamn kända varumärken i Norge – Braastad, Bache Gabrielsen och Larsen.

Till en början var exporten trevande, men tydligen lönande. De ”norska” cognacshusen växte, men fick det tufft när Norge 1916 införde förbud mot brännvin. Starksprit var bara tillåtet som läkemedel. Den tidigare så lönande cognacsexporten till gamlelandet upphörde.

Räddningen för Braastad, Bache Gabrielsen och Larsen kom 1922. Brännvin var fortfarande förbjudet i Norge, men den franska staten krävde att Norge skulle köpa vin från Frankrike som byte för de enorma volymer torkad torsk – klippfisk – som Norge exporterade till Frankrike. Den norska regeringen tvekade – de ville inte att stora volymer vin och sprit skulle komma de törstiga norrmännen till godo. Fortfarande var brännvin förbjudet. Men fransmännen var obevekliga: ”Ta emot våra varor, eller låt fisken ruttna”, var budskapet från Paris. Och det gick ju inte att låta fisken ruttna.

Således blev Vinmonopolet upprättat för att ta hand om de farliga franska flaskorna. Och när gemene norrman besökte Vinmonopolet för att köpa sin ranson var det givetvis enklare att be om en flaska Larsen, än att vricka tungan i försök att uttala långa namn som inte sällan startade med Sjatå eller något liknande.

Populariteten har bestått och fortfarande idag är de norska cognacsnamnen storsäljare hos Vinmonopolet.

(Bilden, förresten, kommer från boken Brown Cheese, Please av australiensiskan Jenny K. Blake. I boken har hon samlat en rad märkligheter om Norge och norrmän.)

Stakkars Kong Harald

Idag har både det norska Stortinget och den svenska riksdagen öppnat för säsongen. Som sig bör, öppningstalade Kong Harald i Oslo och Kung Carl Gustaf i Stockholm. Så långt allt lika, men sedan skiljer sig traditionerna.

Kung Carl Gustaf läser upp ett egenförfattat tal, vilket sällan bjuder på några överraskningar. Mest formuleringar som ”Vi har i år kunnat glädja oss åt en osedvanligt varm och vacker sensommar” eller ”Efter öppna diskussioner kan vi nå fram till lösningar på olika samhällsproblem”. Jaså?!

Visst kan det tyckas synd om Carl Gustaf, som inte får tala fritt ur hjärtat, men det är antagligen lika bra det.

Mer synd är det antagligen om Kong Harald. Han läser nämligen upp ett tal som är författat av Statsministerns kontor, och han blir på det sättet något av en gisslan för regeringspartiernas politik. Några utdrag:

• ”Det vil bli lagt frem en stortingsmelding om eierskapspolitikk. Gjennom et aktivt eierskap skal staten bidra til at selskapene forvaltes og utvikles på en måte som samfunnet er tjent med.” (Läs: Med Sosialistisk Venstreparti i regeringen så ska staten äga och styra väsentliga delar av näringslivet.)
  
  
• ”Regjeringen ønsker å sikre utøverne i landbruket inntektsutvikling på linje med andre grupper, og vil arbeide for et sterkt importvern for innenlandsk landbruksproduksjon.” (Läs: Med Senterpartiet i regeringen blir det ingen billigare mat.)
  
  
• ”Regjeringen arbeider for å styrke den offentlige fellesskolen, og vil våren 2007 legge frem et forslag om endringer i friskoleloven.” (Läs: Med Arbeiderpartiet i regeringen så blir det svårare för friskolorna.)

Men slutet är ändå bäst: ”Jeg ber Gud velsigne Stortingets gjerning!”

(Bilden kommer från Nettavisens artikel om att flera personer svimmade under kungens tal. Foto: Paul Weaver / Nettavisen.)

Hänt i Norge: 1982

I serien Hänt i Norge har vi tidigare sett på åren 1980 och 1981. Här lite om det som hände under året 1982 i Norge:

• Du kan fråga en vilken som helst tysk om var han var kvällen den nionde november 1989 då Berlinmuren öppnades. Minnena sitter starkt. Precis som de flesta svenskar kan svara på frågan om var de var morgonen den första mars 1986 då Sverige vaknade upp till nyheten om att statsminister Olof Palme var mördad. Motsvarande ögonblick i Norge inträffade den 25 februari 1982. Hvor var du då Brå brakk staven, är frågan som de flesta norrmän kan svara på. Oddvar Brå var fjärdeman i det norska stafettlaget i skid-vm 1982 på Holmenkollen i Oslo. På upploppet bröt han staven, men lyckades – med en stav – spurta sig till en guldmedalj som delades med Sovjetunionen. I vissa länder minns man när en tredjedel av folket kunde kasta av sig diktaturens ok och förenas i en demokrati. I andra när chocken lamslog nationen efter ett mord på landets ledare. I Norge går minnena till en skidstafett.
  
  
• Efter en lång tid av protester godkände Norges Høyesterett (Högsta Domstolen) utbyggnad av vattenkraft i Finnmark. Sameaktivisten Niilas Somby tog saken i egna händer och fäste sprängmedel runt brofästena på bron över Tverrelv i Alta. Han blev efterlyst och flydde till Canada där han sökte politisk asyl, men utvisades därifrån tillbaka till Norge. Tjugo år senare – 2002 – ville Sametinget hedra Niilas Somby för hans insatser. Något som väckte förundring, eftersom det inte tillhör vanligheterna att parlament hedrar personer som försöker använda sprängmedel för att få sin vilja igenom. De flesta parlament brukar kalla sådana personer för terrorister.
  
  
• Alva Myrdal var en av de svenska socialdemokraternas viktigaste ideologer, som tillsammans med sin man Gunnar fördjupade idéerna om välfärdsstat och folkhem. 1982 utsåg Norska Nobelkommittén Alva Myrdal till mottagare av Nobels Fredspris. Priset fick hon för sitt engagemang i fredsrörelsen och sitt motstånd mot USA:s utplacering av medeldistansrobotar i ”fjärran länder, långt från hemlandet”. Verkligheten var den att Västeuropas demokratier tillsammans med USA var tvungna att möta Sovjets utplacering av SS20-robotar i sina totalitära lydstater i Östeuropa. Men verklighetsuppfattningen i Norska Nobelkommittén, som består av politiker utsedda av Stortinget, var en annan. Sovjet jublade.

(På bilden ser vi inte Niilas Somby, men väl det samiska gangstergänget från filmen Slipp Jimmy Fri. Filmen hade premiär tidigare i år och är den första norska 3D-animerade långfilmen.)

-Ska du köra Chevrolet nu, Kristin Halvorsen?

”Det er typisk norsk å være god”, sa dåvarande statsminister Gro Harlem Brundtland inför vinter-OS i norska Lillehammer 1994. Att vara en do-gooder – ”vi som är för allt som är bra, och mot allt som är dåligt” – har blivit något av ett norskt karaktärsdrag i internationell politik.

I ett av de senare exemplen så är det finansminister Kristin Halvorsen (Sosialistisk Venstreparti) som är ”god”. Den norska oljefonden, som investerar miljardbelopp i utlandet, har fått nya direktiv om vilka bolag de ska investera i eller inte. Vapen- och tobaksindustrin står på no-no-listan, liksom företag som lierar sig med folkrättsbrytande diktaturer.

I somras meddelade finansdepartementet att den norska staten ska avsluta sitt ägande i den amerikanska snabbköpskedjan Wal-Mart. Finansdepartementet menade att det föreligger ett ”omfattende materiale som tyder på at Wal-Mart gjennomført og systematisk opererer slik at det benytter mindreårig arbeidskraft i strid med gjeldende internasjonalt regelverk, at arbeidsforholdene hos mange av leverandørene er farlige eller helseskadelige, at arbeidere presses til å arbeide overtid uten kompensasjon”.

Frågan är vad det omfattande materialet som det hänvisas till är för något? Debatten om Wal-Mart har pågått under flera år i USA och det finns säkert många sanningar i den. Ingen rök utan eld, som man säger. Norska staten kritiserar Wal-Mart för att de är motvilliga till personal som organiserar sig i fackföreningar, och där stämmer säkert kritiken.

Men kärnan i den amerikanska debatten är att Wal-Mart har ökat andelen importerade varor från 5% 1995 till 60% 2005. Kritikerna hävdar att Wal-Mart bidrar till arbetslöshet i USA när de i stället handlar varor från länder som Kina. Framför allt sticker det i ögonen på många att Wal-Mart övergav den ”Buy American”-kampanj de drev i början av 90-talet. Den amerikanska debatten handlar främst om att Wal-Mart genom sina inköp från utvecklingsländer bidrar till att amerikanska producenter får det tuffare.

Wal-Mart-kritikerna vill ha mindre globalisering, inte mer. ”Real men don’t eat sushi”, som Chevrolet försökte möta den japanska konkurrensen med under 80-talet. Och det är i den sången som den norska staten nu gör sin röst hörd. Nästa steg är kanske att de norska statsrådslimousinerna byts ut mot Chevrolet?

Hur som helst – amerikanska protektionster har gått i taket och lanserat en rad Wal-Mart-kampanjer, som exempelvis webtjänsten walmartwatch.com. Och det är kritiken mot importerade varor som står överst på agendan. Kritik mot låga löner och tveksamt urval vid anställningar finns där, men är underordnat.

En av de kritiserade händelserna var när företaget Rubbermaid, som tillverkar plastartiklar för hemmet, tvingades lägga ned en fabrik med 1000 anställda i Ohio. Detta som en konsekvens av att Wal-Mart hade sagt upp leveransavtalet med Rubbermaid på grund av höjda priser. Motsvarande varor kunde köpas till lägre pris från Kina och kunderna får ett bättre erbjudande, resonerade Wal-Mart. Särskilt känsligt blev detta eftersom Rubbermaid var utsett till ett av de amerikanska företag som haft ”a real impact on the American way of living”. Produkter som tvåliters läskflaskor med hållare till bilen eller X-large pizzatallrikar i plast är viktigt i USA.

Sådant är tydligen viktigt också för Kristin Halvorsen. Men Kristin, blir det inte trångt med en Cheva bland kaffe latte-barerna på Grünerløkka?

(Andra som har uppmärksammat debatten om Wal-Mart är Jan Arild Snoen och Johan Norberg.)