Hälsningar från Bjurträsk

Lilla byn Bjurträsk i Norsjö kommun i norra Sverige hör vi sällan något om. Men det är där Norge ligger – i alla fall om vi frågar Google Earth...

(Tipstack: Expressen)

UPDATE: Såklart finns det en förklaring också på detta. När du söker efter ett land i Google Earth, så hamnar du på landets geografiska mittpunkt. Och "Mitt i Norge" ligger faktiskt - tro det eller ej - i svenska Bjurträsk.

(Förklaringen kom från Stefan)

HydroStat - på uppdrag av staten

Igår presenterades nyheten att norska oljeföretagen Statoil och Norsk Hydro går samman. I norsk media beskrivs detta som att det nya företaget blir en världsgigant, vilket är en sanning med modifikation. Statoil är idag ett av världens 15 största oljebolag. Tillsammans med Norsk Hydro kommer ”HydroStat” (det nya företaget ska få ett nytt namn – vilket är inte klart) bli nummer nio i världen. Jättarna i ”The Supermajor six” (ExxonMobil, Shell, BP, Total, Chevron och ConocoPhilips) är mer än dubbelt så stora.

Däremot är det säkert så att det är rätt och riktigt att slå ihop företagen. Det borde ha gjorts för flera år sedan. Den norska oljebranschens framtida tillväxt handlar allt mindre om Nordsjön och allt mer om andra världsdelar. Då är det en styrka att vara stor. Ett exempel är den förhandlingarna om utbyggnaden av det ryska gasfältet Stohkman, där Statoil och Hydro har uppträtt förvirrande. Ibland som konkurrenter, ibland som samarbetspartners.

Men det är inte att undvika att dra till minnes en del kommentarer runt det planerade samgåendet mellan Telia och Telenor i 1999. Det slutade i politisk catfight – något vi redan ser embryon till i ”HydroStat”. Den främsta orsaken till det havererade samgåendet mellan Telia och Telenor var den politiska inblandningen. Den återfinns så det räcker och blir över i ”HydroStat”.

• Statsminister Jens Stoltenberg annonserar att norska staten kommer att köpa sig upp från 62% ägande till minst två tredjedelar i ”HydroStat”. ”Dette er en langsiktig målsetning. Den norske staten er rik.”
  
  
• Arbeiderpartiet och LO är starkt kritiska till att företagen har kommit överens om att Norsk Hydros VD Erlend Reiten ska bli styrelseordförande i ”Hydrostat”. Det är en fråga för ägarna, dvs. staten, dvs. Arbeiderpartiet och LO, menar de.
  
  
• Näringsminister Dag Terje Andersens första kommentar handlade inte om de nya möjligheterna för ”HydroStat”, utan om att Statoil-VD:n Helge Lund, som blir ny VD för ”HydroStat”, inte ska få höjd lön. Senterpartiets finanspolitiska talesman Per Olaf Lundteigen kontrar med att Lund borde få sänkt lön.
  
  
• Statoil har sitt huvudkontor och de flesta anställda i Stavanger. Norsk Hydro i Oslo. ”HydroStat” kommer ha huvudkontorets postadress i Stavanger, men i den nya ledningen bor sex av nio i Oslo. Här kommer den distrikspolitiska aspekten in.
  
  
• Den politiska enigheten är stor – från vänster till höger. Den tidigare Høyreledaren Kåre Willoch kommenterar samgåendet med att: ”Bare staten kan sikre at det nye store energiselskapet forblir på norske hender.”

Lycka till, som vi säger.

(Bilden – dåvarande statsministern Kjell Magne Bondevik "Til krig mot Sverige" i samband med det planerade samgåendet Telia – Telenor. Tonerna av politisk inblandning i näringslivet går igen...)

Best i verden 2006

Jag skrev häromdagen om att Dagsavisen kårade debutalbumet från norska 120 Days till ”det beste albumet i verden 2006”. Så nu kan jag inte hålla mig när jag ser inflytelserika amerikanska indie-magasinet Pitchforks 100-bästalista för 2006. Tre av de tio bästa spåren är svenska. Inget norskt så långt ögat kan se.

Det är gamle punkbasisten Christian Falk med sin favoritsångerska Robyn, det är södermalmsgänget Peter Bjorn and John och slutligen Göteborgssyskonen Karin och Olof Dreijer i The Knife på en hedrande andraplats!

Och The Knife firar med att spela in Christmas Raindeer som julklapp till oss alla. Spåret kan laddas ner här. (OBS! De flesta av låtarna på senaste skivan Silent Shout är bättre än julsången – särskilt då spåret Marble House med Jay Jay Johanson på sång!)

Tipstack: Nunstedt

UPDATE 20/12: Nu har Pitchfork också listat 2006 års bästa album. Vilka som kom på första plats? The Knife och Silent Shout, såklart! Fortfarande inget norskt att se på listan, men kulturminister Trond Giske kontrade igår med att staten ska ge ytterligare en miljon av våra skattepengar till norsk musikexport. Då ordnar ju sig allt till slut.

Partipolitiskt kungahus

Författaren Ari Behn, gift med norska prinsessan Märtha Louise, orsakade stor uppmärksamhet häromveckan när han gick ut offentligt med att han alltid har röstat på Arbeiderpartiet: ”Azzå. Jeg har en fri rolle. Jeg er forfatter, azzå. Og jeg kommer fra Moss og har lisens for å kjøre truck. Og jeg er bestevenn med kulturminister Trond Giske. Azzå.”

Oppositionen är helt ifrån sig och internt inom arbetarrörelsen ifrågasätts kulturministern för sitt blåblodiga umgänge. Det var nämligen på ministerns 40-årskalas som Behn kom med sitt avslöjande.

Men det hålls tyst om episoden från slutet av 80-talet då två kostymklädda herrar från slottet kom på besök till Høyres Hus på Stortingsgata i centrala Oslo. Det kom för att vänligt men bestämt lämna tillbaka det medlemskort som kronprins Haakon Magnus hade fått efter att ha erlagt medlemsavgiften i Oslo Unge Høyre. Ett par av kronprinsens politiskt engagerade klasskompisar på Kristelig Gymnasium fick se sig blåsta på den nyvärvningen.

(Bilden är från 2003 då Ari Behns och Prinsessan Märtha Louises dotter Maud Angelica döptes. Längst upp till vänster står för övrigt nyss nämnde ap-ministern Trond Giske. Han var dopfadder. Och längst upp till höger; han som har rekordet i kortast medlemskap i Unge Høyre.)

Mythbusters Norway: Kortreist mat er miljøvennlig mat

Norska staten ägnar stora resurser åt att propagera för lokal norsk mat. De finansierar kokböcker för norsk mat, driver ett otal ”opplysningskontorer” för kött, fisk och fågel och utlyser tävlingar för skolbarn under temat ”Kortreist mat er miljøvennlig mat”.

Det handlar såklart om att få oss norska konsumenter att sluta upp bakom den norska jordbrukspolitiken. Om du inte har fått med dig det tidigare, så går den ut på att skölja skattepengar över bönder som föder upp kossor i fyrtiofem graders lutning samtidigt som importerad mat stängs ute från den norska markanden genom höga skyddstullar.

Senaste numret av The Economist ägnar stort utrymme åt hur vi konsumenter kan påverka miljö och välfärd genom vad vi handlar för mat. Tillsammans med ledande forskare slår de faktiskt hål på myten om att lokal mat alltid är miljövänlig mat.

• Enligt DEFRA (UK Department for Environment, Food and Rural Affairs) är det bättre för miljön att importera spanska tomater än att odla dem i Storbritannien. Energin som behövs för att odla tomater i växthus förorsakar mer miljöpåverkan än lastbilstransporter från Spanien.
  
  
• En annan undersökning visar att det går åt mindre energi till att producera mejeriprodukter, kött och grönskaker på Nya Zealand och transportera maten till Storbritannien än genom att producera samma mat lokalt.
  
  
• ”Det går en röd tråd av protektionism och anti-globalisering genom lokal mat-argumentationen”, säger Gareth Edward-Jones vid University of Wales till The Economist. ”Lokal mat ger lokal mat-lobbyisterna möjlighet att propagera mot import under en miljövänlig förklädnad.”

The Economist kritiserar att diskussionerna om mattransporter bara handlar om avståndet mellan producent och förädlare. Ta bara bondeägda köttproducenten Gilde i Norge som exempel. De har specialiserade produktionsanläggningar i stora delar av Norge. Salami produceras på en plats, spekeskinke på en annan plats och wienerkorv på en tredje. Köttet ska först transporteras genom halva Norge från bonden till produktionsanläggningen och därefter tillbaka till butikshyllan i bondens närområde. Men då har vi ändå bara tagit med den ena halvan av miljöeffekten av mattransporterna. Den andra halvan står nämligen transporten mellan butiken och hemmet för.

Detta med kortreist mat är som The Economist skriver mest fagra ord från den lokala bondelobbyn. Det är något som också den norska staten har förstått.

Norge exporterar nämligen färsk lax för över 10 miljarder kronor per år. Exportörerna får god hjälp av den norska staten för att komma in på de kinesiska och japanska marknaderna. Där är priserna på färsk lax bättre än i Europa.

Norsk färsk lax som flygs till Japan? Knappast kortreist mat. Men gott, som japanen sa.

Ska vi spela tärning?

Det började med att studenttidningen Under Dusken vid NTNU i Trondheim undersökte hur lokaltidningen Adresseavisen recenserade skivor utgivna av lokala artister från Trøndelag. Av 38 skivsläpp hade 24 fått betyget fem eller sex (av sex – i Norge är det kutym att recensera skivor och filmer med ”terningkast”). Adresseavisen tog till sig av kritiken. ”Vi kan ikke ha det sånn at alle trøndere får en ekstra prikk på terningen”, menade tidningens kulturredaktör Sigrun Berge Engen.

Debatten växte sig vidare på nationellt plan. Det visar sig nämligen att de största tidningarna (VG, Aftenposten, Dagbladet) genomgående ger högre betyg till norska artister än utländska – i genomsnitt 4,2 för norska artister och 4,0 för utländska. Detta trots att allt – och då menar jag allt – av norska skivsläpp recenseras. Tutt-modellen Aylar och Cowboy-Laila (tänk lika delar Kikki Danielsson och Hipp Hipp-Tiffany) är inga undantag. Medan de utländska skivor som kommer till Norge har först framgångar på en eller flera marknader bakom sig.

”Er det noen av dere der ute som hører noe særlig på utenlandsk musikk for tiden? Norsk musikk er for tiden faktisk mye bedre enn det aller meste som kommer fra utlandet”, frågade sig musikredaktören Stein Østbø i VG tidigare i år.

Bakgrunden till Østbøs uttalande var att norska topplistan – VG-lista – samma vecka till 40% bestod av norska artister. Vad han inte hade fått med sig var att samma vecka låg det ungefär 40% svenska artister på den svenska försäljningslistan och 40% danska på bland de toppsäljarna i Danmark.

Men, men. Låt istället se på tre av de norska skivsläpp som faktiskt har gjort 2006 till ett gladare år.

The Whitest Boy Alive – Dreams. Erlend Øye är ett av de senare årens mest produktiva och intressanta musikfenomen. Tillsammans med Eirik Glambek Bøe har han levererat smäktande Simon and Garfunkel-pop med Kings of Convenience. Soloplattan Sudden Rush från 2003 har några av de bästa partyspåren som går att uppbringa. Tillsammans med Phonique släppte han häromåret den härligt pulserande For The Time Being. De senaste två åren har han bott i Berlin, och det är där han har spelat in Dreams under namnet The Whitest Boy Alive.

120 Days – 120 Days. Dagsavisen utsåg 120 Days till årets bästa internationella skivsläpp! Det kan i och för sig ifrågasättas, men 120 Days kommer med massor av referenser till musik jag gillar. Introt på första låten Come Out, Come Down, Fade Out, Be Gone för tankarna till Kraftwerk's epos Autobahn från 1974. Den pumpande basen på Lazy Eyes skulle kunna vara spelad av Joy Division/New Order-basisten Peter Hook.

Marit Larsen – Under The Surface. Det är så sött. Så vackert. Och så bra. Marit Larsen slog igenom tillsammans med Marion Ravn (nu aktuell som Meatloaf's sidekick Marion Raven på Bat Out Of Hell III) i fjortisgruppen M2M. Med Under The Surface har Marit Larsen tagit sjumilakliv bort från tonåringsstämplen. Det här är en vacker skiva som gör mig glad.

Efter detta återstår bara årets julskiva. Och den är inte norsk. Det är Nils Landgren som har samlat delar av den svenska jazzeliten till Christmas With My Friends. Men med finns också norske Bugge Wesseltoft som lirar loss på pianot till Det Kimer Nå Til Julefest. I år ska det vara röd trombon till glöggen!

Ironi eller på allvar?

”Norsk filmproduksjon og visning er basert på statlig finansieringsstøtte og kommunal kinodrift”. Nej det är inget jag har hittat på eller formulerat själv. Citatet kommer från hemsidan till Norska Ambassaden i Stockholm.

I de flesta länder är underhållningsindustrin en vinstgivande tillväxtbransch. I Norge är biograferna ägda av kommunerna, filmproduktionen i huvudsak finansierad av statliga medel och ända fram till de senare åren har Statens Filmtilsyn varit väldigt aktiv med censursaxen. Exempelvis blev Monty Pythons Life of Brian totalförbjuden i Norge när den kom 1980. Det ska såklart inte vara tillåtet att skämta om gud och religion, och sånt.

I går presenterade den statliga Einarssonutredningen sina förslag för att ”utvikle en helhetlig norsk filmpolitikk”. Omslaget pryds av en retuscherad variant av affischen till den norska filmen Gymnaslærer Pedersen. Filmen handlar om en lärare som är politisk aktiv inom bokstavsvänstern (AKP m-l, mm).

Frågan är om bilden är menad som ironi eller om den är på största allvar? De flesta aktiva tyckare inom den norska kulturdebatten verkar nämligen ha samma bakgrund som nyss nämnde gymnasielärare.

Tanken på att privata aktörer skulle kunna driva biografer med vinst – precis som i de flesta andra delar av världen – existerar inte i Norge. Här går de flesta kommunala biograferna med förlust och måste finansieras av redan ansträngda kommunala budgetar. För tänk vad som kunde hända om privata aktörer bestämde vilka filmer som skulle visas?

Norsk filmexport har inte varit särskilt lyckad. Filmerna om Elling är väl det enda undantaget under senare år. Trots detta satsar norska staten miljonbelopp varje år på att marknadsföra norsk film i utlandet.

NRK och TV2 är dessutom hårt styrda av staten med hur stor del av programinnehållet som måste vara norskspråkig film eller kulturproduktion. Men framgångarna för norsk film ser vi inte mycket till.

Trots det drar sig inte den nyss nämnda Einarssonutredningen för att presentera nya fina förslag till statliga åtgärder och ingripanden för att främja norsk film.

Favoritförslaget är såklart det att lagstifta om att minst 40 % av alla norska filmer ska ha en kvinnlig huvudrollsinnehavare.

Gosplan revisited.

Super Price Me

Tidskriften The Economist började redan på 80-talet med sitt geniala Big Mac-index. Tanken är att en Big Mac är precis samma sak oavsett om du köper en i New York, Rio de Janeiro eller i Oslo. Därför är priset på en Big Mac i olika länder en bra indikator på hur dyra olika länder är jämfört med varandra.

Vid den senaste uppdateringen, från maj i år, kostade en Big Mac 3,10 $ i USA. Samma burgare kostade 33 svenska kronor i Sverige och 43 norska kronor i Norge. Med maj månads valutakurser betyder det att en Big Mac kostar 127% mer i Norge än i USA och 56% mer än i Sverige.

Eller som på bilden till höger. För lika mycket pengar får du en mer än dubbelt så stor burgare i USA som i Norge.

Super Price Me.

Förlåt, Trondheim

Jag var lite elak mot trøndere häromveckan. Ville bara säga att allt är förlåtet efter den här fantastiska vyn från Gamle Bybro över Nidelven en lördagsmorgon i december.

Tre saker du inte får missa i Trondheim:

• Dromdedar Kaffebar. Inte långt ifrån där bilden är tagen ligger kaffebaren Dromedar - den bästa i Norge? Charmig miljö, trevlig personal och stort kaffekunnande i härlig kombination. Ligger i Trondheims charmigaste stadsdel Bakklandet, där du också kan uppleva cykelhissen Trampe.
  
  
• Egon. Lite av restaurangernas Dressman. Dyrt och dåligt, men så populärt att deras 200-kronorspizzor tvingar mer ambitiösa restauranger att ta ner skylten.
  
  
• Nidarosdomen. Förvisso inte Nordens största katedral (den finns i Uppsala), men väl den pampigaste. När Kungen Olav Haraldsson (mer känd som Olav den Helige) dog, la man honom i en hög i utkanten av Nidaros (nuvarande Trondheim). Enligt skalden Snorre Sturlasson skulle en härlig doft ha strömmat ut från den döde kungens kropp. Kanske var doften inte så härlig som Snorre vill ha det till, eftersom man snabbt skyndade sig att bygga en stor stenkyrka över graven.

Efraim Långstrump, Byrådirektör Region Syd

Den genom tiderna internationellt mest välkända svenskan är just nu föremål för stor debatt i Norge. Nej, det handlar inte om Greta Garbo, Drottning Kristina eller Annika Sörenstam. Debatten handlar om Pippi Långstrump, och hur hennes pappa ska benämnas i NRK:s Barnetimen.

I Astrid Lindgrens böcker om Pippi – som alla gavs ut på 40-talet både i Sverige och i Norge – presenteras Pippis pappa Efraim Långstrump som sjökapten och negerkung på en söderhavsö. Hans skepp hade sjunkit, men Efraim ”flöt i land på fläsket”, som han uttryckte det.

I Norge har det under hösten debatteras huruvida ordet neger är nedvärderande eller inte. Politiskt korrekta NRK har således valt att byta titel på Pippis pappa från negerkung till söderhavskung.

När den tysk-kanadensiska tecknade filmen om Pippi hade premiär i slutet av 90-talet hade de svenska översättarna redan tänkt på den infekterade negerfrågan. Efraim Långstrump presenterades helt enkelt som ”Kung på Kurre-Kurre-Dutt-ön”. Om ordet neger anses nedvärderande, vad säger då ”Kurre-Kurre-Dutt” om den svenska synen på mörkhyade söderhavsbor?

Och vad blir nästa politiskt korrekta titel? Byrådirektör, Region Syd?

Slutligen – medan det är tillåtet – kan vi passa på och sjunga Thorbjørn Egners* barnsång om Lille Hoa:

Det var en liten negergutt som hette Vesle Hoa
Han hadde fjær på hodet sitt og ring på tommeltoa
Han hadde bare bukse på, og buksa den var gjort av strå
Men Hoa likte buksa godt, for han var en ekte hottentott

(* Thorbjørn Egner har också skrivit berättelserna om Karius och Baktus, Klas Klättermus och Folk och Rövare i Kamomilla stad.)

Fuglesang finner Overflodens kilde!

Visst är det lite fånigt. All respekt till rymdforskaren och astronauten Christer Fuglesang som i helgen fick sitt livs dröm uppfylld. Han har lagt upp hela sitt liv och sin karriär för att tillhöra den exklusiva kretsen av världens bäst betalda mekaniker. Nu ska de tydligen skruva fast lite nya delar på rymdstationen ISS. All respekt för det, som sagt.

Men fånig är den nationalism som präglar media. Dagens Nyheter har en ny sektion under namnet ”Det svenska rymdäventyret”. Vadå svenskt? Fuglesang är förvisso svensk och har doktorerat i experimentell partikelfysik vid Stockholms universitet. Men där upphör det svenska. Sedan 1992, när Fuglesang utsågs till en av European Space Agency’s astronauter, har han bott i utlandet. I Moskva, Genève och Houston.

Och norrmännen är såklart inte sämre. Tidningen Fædrelandsvennen toppar med ”Første ’nordmann’ i verdensrommet!”. Christers pappa Steinar flyttade nämligen från Norge till Stockholm för över 50 år sedan.

Så nu väntar vi bara på nyheten om att ”Fuglesang finner Overflodens kilde!” Det närmaste Norge har kommit några rymdäventyr är rimligtvis Brødrene Dahls expeditioner i kanoten Elvegris längs Overfloden. Bland annat fick ju brodern Roms ritningar på en tidsmaskin från några märkliga figurer i ett rymdskepp.

Brødrene Dal är välkända i Sverige. Serierna har visats i flera omgångar. Mindre känt är att varken Gaus, Roms och Brumund är några vanliga förnamn i Norge. Enligt Statistisk Sentralbyrå är det färre än tre som heter något liknande, så namnen finns inte ens med i statistiken.

Gaus Dal – som egentligen skulle varit med på Amundsens sydpolsexpedition 1911, men kom inte med eftersom han inte var född – delar namn med Gausdalen i Oppland.

Brumund Dal – lillbrodern som tillsammans med Fantomen delar världsrekordet i att hålla andan i badkaret – har såklart sitt namn efter Brumunddal i Hedmark.

Roms Dal – den begåvade brodern som talar många språk, bl.a. flytande salmiak – är uppkallad efter fjordlandskapet Romsdal på norska västkusten.