Tjuvlyssnad språkförbistring

Framgångsrika koncept har alltid en tendens att sprida sig. Bloggen Overheard in New York har fått sina skandinaviska motsvarigheter i svenska Tjuvlyssnat och norska Tyvlyttet. De består helt enkelt av korta konversationer från verkligheten som en tjuvlyssnare har snappat upp. Och som allt som oftast är riktigt skojiga.

De flesta svenskar tycker sig förstå norska, och omvänt. Men ibland blir det för svårt. Följande scen blev tjuvlyssnad på en bar i centrala Malmö för några år sedan:

Svensk (nykter) man 25+: Se upp för f-n! Du häller ju ut din öl på min flickvän!
Norsk (berusad) man 20+: Hæe..?!
Svensk (nykter) man 25+: Idiot! Jag blir så j-vla förbannad! Du ska ut härifrån!
Manlig vakt 30+: Är det något problem här?
Svensk (nykter) man 25+: Den här idioten hällde bärs över min tjej! Släng ut honom!
Manlig vakt 30+: Gjorde du det? Hällde du din bärs över henne?
Norsk (berusad) man 20+: (lång tystnad) ...? Det gjorde jeg slett ikke... (lång tystnad)

Om du inte alls tyckte att det här var kul, så kommer en liten svensk-norsk ordlista här:

   bärs [bærs] = øl, pils
   bajs = bæsj [bærs]

(Bilden förresten, är en travesti på de norska konserverade renköttbullarna Joika-kaker, här i Knut Nærums version från nrk.no.)

Norska ord som inte finns på svenska: Harry

Norrmän beklagar sig ibland över att deras språk är fattigt. Engelskans officiella ordbok – Oxford English Dictionary – innehåller över 170,000 uppslagsord medan den norska Bokmålsordboka bara innehåller 65,000. Men det finns norska ord som inte har någon motsvarighet i andra språk – i alla fall inte i svenskan.

Ett av de orden är harry. Ordet fick stor uppmärksamhet för ett par år sedan när den dåvarande jordbruksministern Lars Sponheim kommenterade sin avsmak för den exploderande gränshandeln. ”Det kunne ikke falle med inn; jeg synes det er harry”, sa Sponheim.

Med harry menade Sponheim att det är riktigt rejält osofistikerat att ägna en heldag för bilresa fram och tillbaka till Charlottenberg, Årjäng, Svinesund, Storlien eller någon annan metropol längs den svensk-norska gränsen. Allt bara för att handla bilen full med burkläsk, frusen kyckling, avgassystem till bilen, rulltobak, porrfilmer, smågodis och annat som är dyrt eller svårtillgängligt i Norge.

Författaren Are Kalvø beskriver i boken Absolutt Oslo ”de harry” som en av befolkningsgrupperna i Oslo:

”De möts helst på uteplatser som erbjuder norsk öl, sport på skorskärm, enorma pizzor utan vitlök men med ketchup till, och en gitarr-trubadur med hockeyfrilla, pubertala vitsar och sånger som alla tror de kan refrängen till.”

Puben The Scotsman på Karl Johan är för övrigt platsen där du kan se beskrivningen utspelas i verkligheten. Are Kalvø har dessutom skrivit en hel bok på temat och titeln Harry, som finns utgiven på norska förlaget Samlaget (ett harry fniss till det!).

Självklart har också den officiella Bokmålsordboka försökt sig på en beskrivning av harry: ”(av mannsnavnet Harry) slang: som er preget av dårlig smak; som er preget av mote som er passé – å gå i 80-tallsklær er rimelig harry”.

Tips på svenska översättningar av ordet harry emottages tacksamt!

(Bilden kommer från Kragerø- og Omegn Grilldress Forening. Ett ganska så harry gäng.)

Om att handla med andras pengar

Jag har tidigare skrivit en del om norsk jordbrukspolitik. Det fullkomligt öses pengar över norska bönder som föder upp kossor i 45 graders lutning eller odlar tomater i ett klimat där tomatplantor dör om de inte står i dyrt uppvärmda växthus. Klart att det kostar på!

Någon som slipper fundera på ekonomiska problem är ägaren till Robsrud gård utanför Oslo. Norska staten, som önskar bygga en ny distributionsterminal för Posten, har nyligen betalt 255 miljoner kronor för den 22 hektar stora egendomen. Det är ingen vågad gissning att det för den tidigare ägaren måste finnas bättre avkastning för de 255 miljonerna än att plöja ned dem i 22 hektar åkermark.

Detta är inte första gången som norska staten betalar bra för eftertraktade egendomar. I september förra året betalade norska regeringen 30 miljoner kronor för en villa med sjötomt på exklusiva Bygdøy i Oslo. Syftet var att säkra allmänheten tillgång till sextio meter strandlinje. Det blir en halv miljon per meter smutsig strand. Partiledarna för regeringspartierna var snabbt ute och hade gemensam presskonferens för att berätta att de nu genomfört sin första symbolhandling. Att ta från de rika… Säljaren, mångmiljonären Svein Erik Bakke, skrattade hela vägen till banken. ”Jag har försökt sälja villan två gånger tidigare, men fick inte de belopp jag var lovad”, kommenterade han affären till Dagbladet.

Den som hellre betalar för sin rekreation ur egen plånbok än genom skattsedeln kan i stället vända sig till exempelvis vackra Sem Gjestegård bara ”15 minuters bilväg från damm och betong i Oslo”, som de skriver på sin hemsida. De kan erbjuda förstklassig mat, bra boende, bad och naturnära upplevelser.

Ett alternativ till Sem kan vara Staur Gjestegård som är vackert belägen vid insjön Mjøsa, bara en timmes bilresa från flygplatsen Gardermoen. De kan stoltsera med en norsk mästarkock i köket och nyupprustade gästrum.

Ägare till Sem och Staur? Norska staten förstås.

(Bilden kommer från Staur.no)

Aldrig på en söndag

Jag måste erkänna att jag har vant mig vid att inte kunna handla det jag behöver på en söndag. Som jag tidigare skrivit, så är alla butiker i Norge stängda på söndagar (förutom en del skivaffärer och butiker som säljer blommor och trädgårdsredskap). Kanske är det bra för mig att tvingas ha lite framförhållning i matinköpen och kanske är det bra att jag ”slipper” göra av med pengar på söndagar. Även om jag helst hade bestämt det själv.

Men söndagsbegränsningarna i Norge slutar inte med stängda butiker. Min första bostad i Oslo var en lägenhet med tvättstuga – fellesvaskeri – i källaren. Vilken dag i veckan är det jag och de flesta med mig har mest tid för att vara hemma och ta hand om husliga göromål? –Söndagar, såklart. Och vilken dag i veckan håller fellesvaskeriet i källaren stängt? –Söndagar, såklart. När tvätthögen vuxit sig orimligt hög var den enda utvägen att installera egen tvättmaskin i lägenheten. Och så blev det.

Enligt den norska loven ”om helligdager og helligdagsfred” är det nämligen förbjudet att ”forstyrre med utilbørlig larm” på söndagar. Tvättmaskiner i källaren hör tydligen dit.

Dagbladet passade förra sommaren på att göra sina läsare uppmärksamma på vad lagen föreskriver:

- Jeg tror mange ikke er klar over hvor streng loven er, säger Kjell Hjulstad vid Oslopolisen till Dagbladet. Han berättar vidare att polisen ofta får klagomål om trädgårdsarbete på söndagar – och att de dessutom rycker ut för att hindra gräsklippning, verandasnickring och väggborrning på söndagar.

Mysteriet tätnar – trädgårdsbutiker är bland de få butiker som får ha öppet på söndagar. Det motiveras tydligen med att trädgårdsarbete är gudfruktigt. Men om de nyinköpta trädgårdsredskapen används samma dag, då tycker polisen ut.

Norska ord som inte finns på svenska: Syden

För norrmän finns det två semesterdestinationer. Inte fler. Inte färre.

Om våren åker man till Påskefjellet. Det är helt makalöst hur Oslo blir en spökstad under påskveckan, eftersom alla har dragit till detta Påskefjell. Sällan hör man en norrman säga att han ska till Gol, Hemsedal eller Rondane över påsken. Han ska till Påskefjellet. Det är inte utan att jag undrar om det inte blir väldigt trångt på det fjället, var det nu ligger?

Synonymt med Påskefjellet är också på hytta. Hytta ligger nämligen nästan alltid i närheten av det nyss nämnda fjället.

Men så här i sommartider ligger Påskefjellet tydligen öde. Jag fick precis ett mail från flygbolaget Norwegian som i stället vill flyga mig till Syden för 342 kr. Och var hamnar jag då? Alla i Norge tycks veta var Syden ligger, men det beror lite på vem man är. För en 19-åring som ska på Sydentur åker egentligen till Ibiza, Kos eller Aya Napa. Och pensionärsparet som tillbringar vintern i Syden har i själva verket sitt hus på bekvämt avstånd till golfbanan utanför Alicante.

Split eller Malaga? –Äh, spelar ingen roll. Syden som Syden, liksom.

Själv ska jag till Toscana i sommar. Till Syden vet jag däremot inte om jag vågar åka.

Finns Rostnorge?

Bloggportalen.se har lanserats i ny version och är en magnifik ingång till den svenska bloggsfären. Där hittade jag bland annat bloggen Rostsverige, som publicerar bilder och berättelser från ett Sverige som fanns. Det handlar framför allt om bostadsområden från optimismens och tillväxtens 50- och 60-tal. Om det folkhem som byggdes för dem som behövdes i industrins enorma expansion. Om de områden som sedan 10-20 år successivt har avfolkats för att idag ligga kvar som raserade minnesverk över den tid som var.

Bilden till höger (från Rostsverige) är från brukssamhället Söderfors på gränsen mellan Uppland och Gästrikland – ca 13 mil norr om Stockholm. 1970 var verksamheten på topp och Söderfors invånarantal var närmare 3000. Från 1970 till idag har antalet invånare i stort sett halverats i takt med att bruksverksamheten har effektiviserats. 1970 kryllade det av barn i bostadsområdet på bilden och lekplatserna var välfyllda. Idag är lekplatsen nedbrunnen, stigarna genom skogsområdet igenvuxna och husen frånflyttade och lämnade till sitt eget öde.

Jag funderar genast på om det finns något Rostnorge? Norska samhällen som invånarna övergav när jobben försvann? Jag kan inte komma på något. Det beror säkert på mina bristande kunskaper om distrikts-Norge, men säkert minst lika mycket på den norska distrikspolitiken som hela tiden försöker göra det möjligt för människor att leva kvar på platsen där de bor.

Mitt intryck är att jämfört med Sverige så har det i Norge inte på samma sätt accepterats att stora arbetsgivare har flyttat eller försvunnit från mindre orter. Ett exempel är när Norsk Jernverk i Mo i Rana lade ner verksamheten 1988. Staten satsade omgående stort på att flytta dit verksamheter som Statens Innkrevingssentral, Nasjonalbiblioteket och NRK:s Lisensavdelning (vars svenska motsvarighet förvisso finns i gruvsamhället Kiruna). Mo i Rana av idag sjuder förvisso inte av storstadspuls, men är inte i närheten av samhällen som Söderfors. Kanske var det enklare för arbetarna i Uppland att ta sitt pick och pack och flytta de 13 milen till Stockholm, än det var för invånarna i Mo i Rana att bryta upp från det nordnorska kustsamhället?

Men förklaringen till att jag inte hittar spår av Rostnorge kan också finnas i att norrmän är dels mer hemkära än svenskar, dels att de i många avseenden är mer kreativa. Det finns exempelvis betydligt fler småföretag per invånare i Norge än i Sverige.

Vox Populi skriver om den senaste stora industrinedläggningen i Norge – pappersbruket Union i Skien i Telemark. Nedläggningen var en av de stora frågorna i förra årets stortingsvalrörelse, och Arbeiderpartiets Jens Stoltenberg lovade att göra allt för att rädda jobben i Skien. Trots detta är det inte de statliga åtgärderna som har varit huvudorsaken till att 311 av de 359 uppsagda från Union har fått sig nya jobb. Jobben fanns där - i nya industrier, i småföretag och i tjänstesektorn.

Professor Kjell Salvenes vid Norges Handelshøyskole har undersökt vad som hänt med 40,000 norska industriarbetare som har blivit drabbade av nedläggningar eller strukturomställningar mellan 1988-98. Nästan två tredjedelar av dessa har funnit nya jobb inom industrin eller tjänstesektorn och endast 3-5% har idag jobb i offentlig sektor.

Detta visar att politiska utspel om att rädda industrier och bevara befintliga arbetsplatser sällan betyder något. Nya industrier kommer och går. Och framför allt växer det fram nya branscher med jobb inom områden som tidigare inte fanns.

Skillnaden mellan Sverige och Norge i det här avseendet stavas tydligen mobilitet. I Sverige har flera varit villiga att flytta dit jobben finns. I Norge stannar man kvar närmare sin uppväxt. På gott och på ont.

Främlingsfientlighet eller planekonomi?

Det uttrycks ofta bekymmer från norska politiker och ekonomer över att det är för få utländska investeringar i Norge. Norge är inte en intressant marknad för riskkapital. Men när utlänningar väl är villiga att satsa i Norge, så blir det högljudda protester. Några exempel:

• Orkla Media, som är en av de större medieaktörerna i Norge, är till salu. De äger ett stort antal norska lokaltidningar, veckotidningar och radio- och tv-kanaler – och dessutom det danska flaggskeppet Berlingske Tidene. Nu sägs den irländska mediagruppen Mecom vara en het spekulant. Det har tidigare diskuterats att norska LO-ägda A-pressen eller Dagbladet-gruppen skulle kunna ta över åtminstone de norska delarna av Orkla Media, men de saknar tillräckligt intresse och/eller finansiell styrka. Representanten för de anställda i Orkla går nu så långt att han ber kulturminister Trond Giske att föreslå ändringar i den norska medieloven för att förhindra utländskt ägande. Dettta skulle ske på bekostnad av medielovens huvudsyfte – att enskilda aktörer inte ska få vara alltför dominerande inom nyhetsförmedling. Hellre monopol än utländska ägare, således. Att norska mediekoncernen Schibstedt äger stora delar av svensk nyhetsmedia (inkl. Aftonbladet, Svenska Dagbladet och TV4) har däremot aldrig setts som ett problem i Norge.



• Flygbolaget SAS, som ägs av svenska, norska och danska staten, är under hårt ekonomiskt tryck. För att nå bättre resultat undersöks möjligheten att hyra in flygkapacitet från lågprisbolag på vissa sträckor samt att lägga ner dyra underhållsverkstäder i Norge och Sverige. En effekt av det, något som diskuterats kraftigt i norska media, är att SAS verkstad utanför Stavanger skulle läggas ned för att ersättas med tjänster köpta i utlandet. Det har fått bl.a. den tidigare Arbeiderparti-politikern och Telenor-chefen Tormod Hermansen att kräva att den norska staten borde köpa ut den norska delen av SAS för att säkra ”norska intressen”. Ekonomiska villkor i andra länder ska inte styra vad som sker i Norge. Staten har pengarna, menar Hermansen.



• Ledningen i försäkringsbolaget Storebrand var för några år sedan överens med finska Sampo om att finländarna skulle köpa Storebrand. När nyheten läckte ut gav regering och storting direktiv till det norska Folketrygdfondet om att utnyttja sina ägarandelar i Storebrand till att förhindra uppköpet. Dessutom utnyttjade banken DnB, med staten som största enskilda huvudägare, sin position som minoritetsägare i Storebrand till att stoppa uppköpet. Norska politiker hade visioner om en norsk finans- och försäkringskoncern och i de planerna ingick tydligen Storebrand. Och de lyckades. Finska Sampo tröttnade såklart på Norge.



• Våren 2003 önskade den politiska majoriteten i Oslo kommun att sälja sin ägarpost i energibolaget Hafslund till finska Fortum. Man menade att andra ägare kunde förvalta bolaget bättre, samt att Oslo kommun borde använda sina resurser till annat än att äga energibolag. Men efter en vinter med höga strömpriser väcktes motstånd mot försäljningen. Fremskrittspartiet, som motiverar sin roll i norsk politik som motståndare till statliga ingrepp, blev de ivrigaste motståndarna till en försäljning. De hävdade att demokratisk kontroll behövs för att säkra energipriserna i Norge.

Frågan är om norsk näringspolitik är präglad av främlingsfientlighet eller av planekonomi? Eller båda delar?

Gärna solbränd, men inte solbrent

Så har årets första helg med sol och sommarhetta i Oslo passerat. Jag känner fortfarande av den eftersom skinnet över axlarna är något för trångt, efter några timmar vid Oslofjordens strand utan solkräm.

De röda, lite ömma, axlarna påminner mig också om ett av de många orden som skiljer sig på små men avgörande sätt mellan norska och svenska. Dagens ord: solbränd / solbrent. I Sverige är det solbränd (=vackert gyllenbrun) man önskar att bli. I Norge försöker man att undvika att bli solbrent (=söndersolad, lysande röd).

Ett exempel på möjlig förväxling kan hittas på Sveriges Radios hemsida. De rapporterar från 17 maj-firandet i Oslo och poängterar ett och annat intressant:

”Det är inte alla som uppskattar dräkterna och 17 maj. Många känner en social press som handlar om att gå ut och vara en lyckad människa. Man ska vara solbränd, ha många vänner och tillhöra en kärnfamilj där de lyckade barnen spelar instrument.”

Jag undrar om norrmännen verkligen menar att det är en framgångsfaktor att vara solbränd?

(Bilden kommer från Trim.no)

Mythbusters Norway: Daim

Norge har få kända exportprodukter, som jag var inne på igår. Så få att utländska produkter försöks göras till urnorska. Norrmän i utlandet försöker alltid att få tag på norska delikatesser – brunost, sodd, hallongelé, gryteretter på påse och – hör och häpna! – godisbiten Daim.

Myter är till för att avlivas. Sanningen är att i början av 50-talet besökte chefen för Marabou i Sverige, Lars Anderfelt, chokladtillverkare i USA för att få idéer till nya produkter. Från godisproducenten Heath lyckades han få med sig listan på ingredienser de hade i en godisbit som bestod av knäck och choklad. Väl hemma i Sverige igen fick Marabous tekniker uppdraget att få till en fungerande produktion och 1952 blev det provförsäljning i Stockholmsområdet. Försöket blev lyckat och året efter – 1953 – börjades Daim, eller Dajm som namnet var fram till 1990, säljas i hela Sverige och därefter även i Norge.

Så var den myten avlivad. Daim är en svensk produkt, inte norsk. I sanningens namn ska dock nämnas att svenska Marabou gundades 1916 av norrmannen Lars Throne Holst, som var direktör för norska Freia. Sedan dess har Marabous och Freias utveckling gått hand i hand. Idag ingår de båda i den internationella koncernen Kraft Foods.

Jag vill inte betala för Larrys cheesburger!

I år fyller en av Norges mest berömda exportprodukter 50 år. Vid sidan av Twist-påsen och Grandiosa-pizzan är Jarlsberg-osten något så ovanligt som en norsk matprodukt som slagit i utlandet – speciellt i USA där Jarlsberg är den största importosten.

När jag flyttade till Norge för några år sedan var vällagrad, lite starkare, ost något som jag fick leta länge efter. Vellagret Jarlsberg blev svaret. Men det var inte min ostsmak detta skulle handla om, utan de pågående WTO-förhandlingarna om friare handel med lantbruksprodukter. Det är nämligen så att Tine-mejerierna får 270 miljoner kronor om året i exportstöd för att sälja Jarlsberg-osten i utlandet. Tines försäljningspris vid export är till och med lägre än produktionskostnaden för osten. Ett sådant förhållande vill majoriteten av WTO-länderna förbjuda. Tine och norska mjölkbönder protesterar förstås.

Som boende i Norge bidrar jag först med att norska bönder får miljardbelopp för att de ska kunna hålla på med jordbruk. Därefter ska jag bidra ytterligare till att Tine får 270 miljoner om året (det är närmare en hundralapp per norsk skattebetalare). Och samtidigt betalar jag de högsta matpriserna i Europa. Matpriserna i Norge ligger 56% över EU-genomsnittet. Vad skillnaden är för franska importerade ostar vågar jag inte ens tänka på, eftersom jag då dessutom måste betala för höga norska skyddstullar.

Norske landbruksministern Terje Riis-Johansen delar inte mina bekymmer. Han oroar sig mest för vad som kan hända med de norska mjölkbönderna. Att han inte skäms.

Jag har idag skickat e-post till samtliga stortingspartier i Norge och frågat varför jag ska betala för amerikaners ost på hamburgaren. Återkommer med svaren här.