Norska ord som inte finns på svenska: Boplikt

Att ha någonstans att bo kan tyckas vara en viktig och riktig social rättighet. I Norge kan det också vara en skyldighet – en boplikt. 76 norska kommuner har nämligen infört krav om boplikt vid försäljning av privatbostäder. Efter en försäljning måste köparen folkbokföra sig (och således bo) i det nya huset. Syftet är att upprätthålla andelen fastboende på attraktiva platser längs kusten.

Men nu kan det vara slut på boplikten. EG-domstolen publicerade häromdagen en dom som upphäver regler om boplikt i Danmark. I det aktuella fallet hade en tysk köpt en mindre bondgård i Danmark. Enligt danska regler om boplikt blev nu tysken tvungen att antingen bosätta sig på bondgården eller sälja den. Detta menar EG-domstolen dels strider mot EU:s grundprincip om fri rörlighet för kapital, men också mot Europakonventionens skydd för rätten att själv välja plats för sitt boende. Den stackars tysken blev ju så att säga tvingad att flytta till ett annat land på grund av sitt köp.

Om detta får konsekvenser också för den norska boplikten är för tidigt att säga, men det finns hur som helst goda argument för att sluta upp med den här typen av politisk klåfingrighet.

Undersökningar har nämligen visat att boplikten motverkar sina syften – framför allt i kommuner med vikande invånarantal. Där är fastighetsmarknaden osäker och personer som funderar på att flytta till kommunen tänker sig både en och två gånger om innan de köper hus. Om huset dessutom är belagt med boplikt är det osäkert om det kommer att gå att sälja till ett fördelaktigt pris. Boplikten leder alltså till att personer låter bli att flytta till en kommun som infört boplikt just för att minska avflyttningen.

Det är som om kommunpolitikerna tror att det kommer att bo människor i husen bara de finns. Men verkligheten ser som bekant annorlunda ut.

De största förlorarna på boplikten är för övrigt inte de rika Oslobor som inte får lov att köpa drømmehytten. Det är de familjer som ägt ett kustnära hus sedan generationer tillbaka och nu inte kan sälja det till marknadsmässigt pris.

(Bilden: 1997 köpte Toril Halmrast det här huset i attraktiva Tjøme för 2,5 miljoner kronor. 2005 blev boplikten för huset upphävd med en rösts övervikt i Plan- och miljönämnden i Tjøme. Politisk godtycklighet gjorde att Halmrast kunde sälja huset för hela 19 miljoner kronor.)

Beating Beate

”Ett lågtryck med centrum utanför brittiska öarna”.

Det är frasen i väderrapporten som får svenskar att ta på sig en extra tröja och fundera på att ställa in helgens utomhusplaner. Dåligt väder i Sverige kommer nästan alltid från väst.

Men innan det dåliga vädret kommer till Sverige, så passerar det Norge. Där har Meteorologisk Institutt sedan 1995 haft ansvar för att upptäcka och ge namn till inkommande extremväder.

Så var det med stormen Gudrun i januari 2005 och med årets vinterstorm Per. Norska namn så det förslår. Nästa storm ska få ett namn på R. Roaring Roar?

Något för Oslo taxi?

"Please pay exactly the amount shown on the taxi meter, do not pay in case the taxameter off, the driver smoking, having chewing gum or not in uniform."
(Taxiregler i Saigon, Vietnam)

Säga vad man vill om diktaturen i Vietnam, men det är ordning och reda. Ett stabilt land, som Göran Persson skulle ha sagt. Men frågan är om Oslo taxi, med sina rullings-rökande chaufförer skulle lyckas så bra i Saigon?

Från andra sidan klotet

Jag är i Vietnam ett par veckor och bloggandet blir lite sporadiskt. Via en knagglig, och som det verkar delvis censurerad, internetförbindelse ser jag att NA24 och krönikören Are Slettan också har fått upp ögonen för det märkliga med norsk förbudsiver. Givetvis hänvisar krönikan till den här bloggen.

Läs mer: Jeg forbyr, altså er jeg

Norska ord som inte finns på svenska: Gullrekka

Äntligen är det dags! Efter några veckors uppehåll över jul och nyår återkommer fredagskvällen på NRK1 som vi känner den.

Tro det eller ej, men sedan 1999 har prime time på NRKs fredagkvällar sett likadan ut och går under namnet Gullrekka. TV-tablån från september 1999 är helt identisk med tablån från januari 2007:

19:30 Norge rundt. Förra året var det 30-årsjubileum för denna orgie i skolrevyer, hundutställningar och protester mot dåliga vägar. NRKs distriktsnyheter summerar det bästa av veckans nyheter i en kavalkad.

19:55 Beat for beat. Det enda programmet i Gullrekka som NRK har försökt att byta ut mot andra underhållningsprogram. Men nu är motsvarigheten till Sveriges Televisions Så ska det låta tillbaka där det hör hemma.

20:55 Nytt på nytt. Jon Almaas, Anne-Kath. Hærland och Knut Nærum är rappa i käften när de kommenterar aktuella nyheter tillsammans med gäster. Men det känns som om rappheten börjar gå på rutin.

21:25 Først & sist. Fredrik Skavlan – i Sverige mest känd för att ha norpat Maria Bonnevie från Mikael Persbrandt – är NRKs oomstridde talkshowkung. Gäster, som misstänkt ofta har egen en nyutgiven bok att göra reklam för, har samtalat med Skavlan sedan hösten 1998.

22:15 Detektimen. Krim – deckare – är stort i Norge. Inte en påsk kan gå utan en följetong – årets påskekrim. Och inte en fredagskväll utan Detektimen. Oftast visas billigt inköpta tyska eller australiensiska polisserier.

Detta är Gullrekka som vi känner den. Vi tackar public service! Och vi gläder oss för att våra 3,5 miljarder i licenspengar till NRK bidrar till det nyskapande och smala utbud som de andra profithungrande TV-kanalerna aldrig vill visa.

Att Norge är ett litet land märks för övrigt på att den ansvarige för Gullrekka - NRKs underhållsningschef Charlo Halvorsen - är gift med finansminister Kristin Halvorsen. Bröd och skådespel till folket från en och samma familj!

(Bilden: Programledarna för Gullrekka hösten 1999. Och våren 2007 för den delen. Från vänster: Fredrik Skavlan, Knut Nærum, Anne-Kath. Hærland, Ivar Dyrhaug och Jon Almaas.)

1000 miljarder: Deilige jordbær

Hur beskriver du välsmakande mat? Det undrade i alla fall norska Landbruks- och matdepartementet, som har låtit undersökningsföretaget Synovate MMI fråga 1000 personer "Hvis du skulle beskrive smaken på mat som du synes smaker godt, hvilke ord bruker du da?” Resultatet?

  30% säger ”smakte godt” eller ”godt mat”
  21% säger ”deiligt”
  17% säger ”nydelig”
  16% säger ”kjempegodt” eller ”veldig godt”

Ett annat resultat av undersökningen är att 89% menar att smaken är en mycket eller ganska viktig orsak till att folk köper jordgubbar. Medan bara 65% tror att det är lika viktigt när vi handlar potatis. Nähä?

Och sådana undersökningar går det skattepengar till?! Det är i alla fall inte för mig helt självklart att förstå vad min vän landbruksministern har för nytta av den här informationen.

1000 miljarder
Stat och kommuner i Norge får varje år in över 1000 miljarder kronor via skatter (80%), olja (10%) och räntor från kassakistan (10%). 1,000,000,000 kronor. Det blir 230,000 per norrman och år. Tänk vad man kan göra med så mycket pengar!

Det mesta av pengarna går såklart till att ta hand om sjuka och gamla, till skolor och utbildning, och till polis, försvar och brandkår. En hel del går till hjälp till fattiga i andra delar av världen. Och till norska bönder. Men det finns fortfarande pengar över. Och det finns ingen hejd på fantasin när det handlar om att använda andras pengar.

Saker du inte ska säga högt

"Jag har varit här en gång tidigare. 1940. Det var zo schön när vi kom in med båtarna..."

Sagt av tidigare biskopen för Stockholms Katolska Stift, Hubertus Brandenburg, under ett besök i på Fløyen i Bergen vid ett nordiskt katolskt biskopsmöte på 80-talet. Det blev visst en lite tryckt stämning under den efterföljande lunchen.

Brandenburg var tysk marinofficer under andra världskriget.

Ringdrotten

Sju fekk dvergdrottane
i salar av stein,

Menn som er saka
til dauden fekk ni,

Men drotten for myrkret
ein einaste ein,

i landet Mordor
der skuggane rår.


Jag har aldrig riktigt förstått mig på det här med nynorsk. För den som inte vet det, så har Norge två officiella skriftspråk – bokmål och nynorsk. Det är därför det står ”Norge – Noreg” på skylten när du kör in i Norge. Bokmål är det som de flesta skulle kalla för ”riksnorska”, medan nynorsk har en mer dialektal prägel.

Men jag måste också erkänna att jag rymmer en viss fascination den levande norska språkdebatten. För om det inte skulle räcka med striden mellan nynorsk och bokmål, så finns det en hel rad med dialektala avvikelser. Riksnormen – moderat bokmål – är den som anges i officiella ordböcker och som används av de större tidningarna. Men de flesta norrmän blandar mer eller mindre in så kallat radikalt bokmål, åtminstone i sitt talade språk.

I de finare stadsdelarna i Oslos innerstad används i huvudsak moderat bokmål. Låt oss ta uttrycket ”Öppna fönstren!” som exempel. På Oslos finaste vestkant säger de ”Åpne vinduene!” (moderat), medan det i de östra stadsdelarna blir ”Åpne vindua!” (radikalt). Men det är helt korrekt att i skriftligt bokmål att använda vilket som av alternativen.

I uttalet finns än starkare sociala markörer än i skriftspråket. I det mer arbetarpräglade östra Oslo äter man bannan. Inte banán, som i västra Oslo. I östra Oslo jobbar man som sjåffør. I västra Oslo har man egen chauffør.

För någon månad sedan lanserades boken ”Ringdrotten”. Det är inget mindre än en nynorsk översättning av Tolkiens ”Lord of the Rings”-trilogi. Översättningen är gjord av språkforskaren Eilev Groven Myhren, som har ägnat mycken möda åt att låta de olika folkslagen i berättelsen få sin prägel av olika norska dialekter.

Hoberna pratar till exempel en bonnig dialekt från Hallingdal, medan Orcherna pratar ett blandspråk starkt influerat av gamla tiders hamnsjåare på ölkaféer i Oslo. Alverna däremot, pratar en klingande ren nynorsk.

Hober: "Husbond, husbond!" ropa Sam. "Alvadn vilde sannele ha gjort ei vise um detta, um dei ei gong fingo vita um det!"

Orcher: "Det får så værra", sa ein annan. "Men koffor ikkje drepa dei snøgt, drepa dei no? De er ei fordømd plage, og vi har lita tid."

Alver: "Ynskjer du å sjå no, Frodo?" sa fruva Galadriel.

Helt plötsligt står det klart för mig vilken rikedom som kommer med dialektala språkskillnader. I Sverige har vi också dialekter, men de märks sällan om någonsin i skriftspråket. I Norge är debatten om skriftspråkets olika utvecklingsriktningar i hög grad levande. Eiliv Groven Myhren visar detta på ett lysande sätt med ”Ringdrotten”.

Om nynorsk
Nynorsk är en nationalistisk skrivbordsprodukt påhittad av Ivar Aasen i mitten av 1800-talet. Språkforskaren Aasen, som var präglad av 1800-talets nationalromantik, ville tillbaka till rötterna och finna den norska som inte var förorenad av alltför mycket danska. Danmark styrde ju Norge från 1397 (genom Kalmarunionen) till 1814. Alla officiella dokument, lagar och böcker gavs ut på danska eller åtminstone en mycket danskpräglad norska.

Ivar Aasen reste runt i Norge och blandade dialektala uttryck till ett språk som han presenterade som landsnorsk – senare nynorsk. Så nynorsk är snarare en utvecklad urnorsk, mer än en ny norsk. ”Nynorsken byggjer på dei norske målføra som står i ubroten samanheng med gammalnorsk”, skriver Norsk Mållag.

Det är också många som hävdar att nynorsken och svenskan har fler beröringspunkter än vad bokmålet och svenskan har, eftersom bokmålet är så starkt präglat av danskan.

Trots att bara knappt 10% av befolkningen i Norge använder nynorsk som huvudsaklig målform, så är skyddet för nynorsken starkt. En stor del av sändningarna till statliga radio- och tv-bolaget NRK ska vara på nynorsk. Även de elever som har bokmål som skriftspråk har obligatoriskt sidemål – dvs undervisning i nynorsk – i skolan. 25% av alla officiella dokument från regering och storting ska vara skrivna på nynorsk. I Oslo spelar Nationaltheateret pjäser på bokmål, medan Det Norske Teateret sätter upp stycken på nynorsk.

1000 miljarder: Norsk teater i Egypten

2006 var det 100 år sedan författaren Henrik Ibsen drog fingrarna genom polisongerna för sista gången. Jag upplevde det själv (inte det med polisongerna, men väl jubiléet) genom att besöka årets uppsättning av Peer Gynt på den fantastiska utomhusscenen i Gålå i Gudbrandsdalen. Biljetterna kostade 400 kronor per person. Det var det definitivt värt!

Men 100-årsjubiléum är det ju bara en gång. Då måste det till något mer spektakulärt än sommarföreställningar på norska landsbygden och temautställningar på stadsdelsbibliotek. Arrangörerna för Ibsenåret siktade mot stjärnorna och skrev ett brev till dåvarande statsministern Kjell Magne Bondevik. I brevet framförde de att Ibsenåret borde krönas med en föreställning av Peer Gynt framför Sfinxen i Egypten. Sfinxen spelar nämligen en viktig roll i det kända Ibsen-dramat. Åtta miljoner skulle de behöva.

Mycket riktigt. Bondevik svarade i juni 2005: ”Jeg viser til brev av 17. juni d.å., og vår telefonsamtale 26. juni, og kan hermed bekrefte at de omsøkte 8 millioner kroner blir lagt inn i Regjeringens forslag til statsbudsjett for 2006.”

Hösten 2005 var det val och Bondevik var inte längre statsminister. Men arrangörerna för Ibsen-året ville tacka för hjälpen och bjöd på Bondeviks resa till föreställningen i Egypten. Nuvarande kulturministern Trond Giske var också där på biljetter betalade av Ibsenåret – eftersom han hade ökat bidragen till föreställningen med en miljon till 9 miljoner kronor. Giske passade dessutom på att ta med sig barn och exfru och stoppade till vid dykparadiset Sharm el Sheik på hemvägen.

Bondevik njöt. Giske njöt. Det är bara att hoppas att de därvarande hundratalet egyptierna också njöt av berättelsen om norskt landsbygdsliv runt sekelskiftet. Allt givetvis uppfört med norska skådespelare och på norska.

(På bilden från Egypten ser vi till vänster Kjell Magne Bondevik och till höger Trond Giske. Mellan dem egyptiska potentater och Dronning Sonja.)

1000 miljarder
Stat och kommuner i Norge får varje år in över 1000 miljarder kronor via skatter (80%), olja (10%) och räntor från kassakistan (10%). 1,000,000,000 kronor. Det blir 230,000 per norrman och år. Tänk vad man kan göra med så mycket pengar!

Det mesta av pengarna går såklart till att ta hand om sjuka och gamla, till skolor och utbildning, och till polis, försvar och brandkår. En hel del går till hjälp till fattiga i andra delar av världen. Och till norska bönder. Men det finns fortfarande pengar över. Och det finns ingen hejd på fantasin när det handlar om att använda andras pengar.

1000 miljarder: 1200 miljarder i Sverige

Idén till att skriva lite om hur det offentliga Norge använder delar av sina 1000 årliga miljarder på galenskaper har jag fått från Martin Borgs. Han har gjort den lysande filmen ”1200 miljarder” där han i bästa Michael Moore-stil har rest runt i Sverige och besökt offentligt finansierade slöjdföreningar, bowlinghallar och hattmuseum.

Se filmen här.

Eller besök Martin Borgs blog.

1000 miljarder: Tre städer söker Vinter-OS 2018

Just nu tävlar tre städer om att få bli Norges kandidat för Vinter-OS 2018. De tävlande är Tromsø, Trondheim och Oslo. Staten har sagt sig villig att ställa sig bakom en av kandidaterna med förlustgarantier och allt vad det innebär. Men först måste de tävla med varandra och i mars bestämmer Idrettsstyret vilken av städerna som vinner. Första pris är alltså att få skicka in en ansökan till Internationella Olympiska Kommittén.

De tre städerna har såklart sina egna påkostade projekt, som var och ett beräknas att kosta 10-15 miljoner kronor. Bara en mindre del kommer från privata sponsorer. Mest bidrar Oslo kommun med sina 6 miljoner kronor. Minst lilla Leksvik kommune utanför Trondheim med 5,000 kronor. Till detta kommer kostnader för lokaler och personal som sökarkommunerna gladeligen ställer upp med. För att inte tala om kostnaderna för alla de resor som kommunalråd och andra potentater gör för att uppvakta idrottspampar och statsråd.

Totalt handlar det om ca 25 miljoner kronor av offentliga medel för att bestämma vem som ska få skicka in en ansökan. Och det är bara början.

Den stora räkningen kommer först om IOC bestämmer att OS ska arrangeras i Norge. 2018 har det gått 24 år sedan Vinter-OS i Lillehammer. Den gången fick staten gå in och täcka förluster på närmare 10 miljarder kronor.

(Bilden: Lillehammer kommun, som står som medarrangör till Oslos OS-ansökan, skänkte en enorm julgran till London, som arrangerar OS 2012. Vad granen kostade vet jag inte, men skattebetalarna i Lillehammer betalade för både träd och transport.)

1000 miljarder
Stat och kommuner i Norge får varje år in över 1000 miljarder kronor via skatter (80%), olja (10%) och räntor från kassakistan (10%). 1,000,000,000 kronor. Det blir 230,000 per norrman och år. Tänk vad man kan göra med så mycket pengar!

Det mesta av pengarna går såklart till att ta hand om sjuka och gamla, till skolor och utbildning, och till polis, försvar och brandkår. En hel del går till hjälp till fattiga i andra delar av världen. Och till norska bönder. Men det finns fortfarande pengar över. Och det finns ingen hejd på fantasin när det handlar om att använda andras pengar.

1000 miljarder: Bunad- og folkedraktrådet

I Norge är det viktigt med folkdräkter. Vid varje större kalas åker den klassiska festdräkten – bunaden – fram. Det är viktigt att ha en bunad från sin egen region, och mönster och tillbehör till bunaden är ofta ett föremål för upphetsad debatt.

Därför har staten instiftat Bunad- og Folkedraktrådet. Det är en statlig myndighet under Kulturdepartmentet med egen direktör och allt. De sju anställda använder de 3,1 miljoner kronor de får från staten varje år till att dokumentera mönster i norska bunader. Så att vi vet hur det ska se ut och därmed slipper uppslitande diskussioner med släktingar som hävdar att knätofsarna ska vara fem centimeter i stället för sju. All rådgivning som Bunad- och Folkedraktrådet erbjuder är såklart kostnadsfri.

1000 miljarder
Stat och kommuner i Norge får varje år in över 1000 miljarder kronor via skatter (80%), olja (10%) och räntor från kassakistan (10%). 1,000,000,000 kronor. Det blir 230,000 per norrman och år. Tänk vad man kan göra med så mycket pengar!

Det mesta av pengarna går såklart till att ta hand om sjuka och gamla, till skolor och utbildning, och till polis, försvar och brandkår. En hel del går till hjälp till fattiga i andra delar av världen. Och till norska bönder. Men det finns fortfarande pengar över. Och det finns ingen hejd på fantasin när det handlar om att använda andras pengar.

Og hvordan kunne det vært?

En av mina favoriter i den norska regeringen, landbruksminister Terje Riis-Johansen, är mycket nöjd med sitt första år som statsråd och summerar det på följande sätt till tidningen Nationen:

”Vi har bare på ett år har fått til noe som er annerledes enn det kunne vært.”

Ja minsann, tror jag det. För det nya året hoppas jag att Riis-Johansen och hans departement ska fortsätta att leverera idéer för mig att skriva om. Som jag bland annat har gjort här, här, här och här.

(Bilden: Landbruksminister Terje Riis-Johansen. Till höger, tror jag.)

Utrikesminister Bildt bloggar vidare

Carl Bildt var tidigt ute med sina veckobrev på e-post och sedan några år har han bloggat aktivt bildt.blogspot.com. Sedan han blev utnämnd till utrikesminister i höstas har det varit stiltje på bloggen, men nu är han igång igen. Han inleder sin återkomst i blogvärlden med att reflektera över svårigheterna med att kombinera sitt uppdrag med frispråkighet på bloggen.

Det kan därför vara intressant att klicka sig tillbaka i arkivet, och läsa vad Carl Bildt skrev i sin roll som oberoende debattör. Exempelvis hans kommentarer i samband med ett besök i Norge mitt under pågående valkampanj inför Stortingsvalet 2005.

The Last Rich Soviet State
With Jens Stoltenberg - likely next Prime Minister - smiling at you from a leaflet, they start out by saying that they will "build but not sell" the country. Well, what that means is explained by saying that the government should own power-, energy- and other natural reserve resources and that mail, telecommunications and railway should remain firmly in state hands.

"We want to use our strong capital base to build long-term national ownership of the strategic industries for the country."

Once upon a time, there was a somewhat careless Swedish minister who happened to say that Norwaty was "the last Soviet state."

It was and remains an exaggeration. But when reading the election promises of the Labour Party, it is difficult not to notice the similarities in philosophy to some of the things we are now hearing coming out of Putin's Russia in these respects.

State capital. State control. State ownership.

This is certainly not the wave of the future. It's rather the words from those that can afford to ignore the future.

At least for some time.

Kommentaren äger minst sagt aktualitet också idag med tanke på det förestående samgåendet mellan Statoil och Norsk Hydro.

Utrikesdebattören Bildt fick norsk media att ta fram de stora typsnitten för rubriker som “Sammanligner Stoltenberg med Putin”. Vi ser fram emot vilka rubriker utrikesministern Bildt ska skapa med sina kommentarer.

Europabevegelsen, vennligst vent...

Årets nyårsfirande i Rumänien och Bulgarien blev lite mer festligt än vanligt. Orsaken är att de båda länderna nu är medlemmar av EU. Norge blir alltmer ensamt som landet utanför.

Norges mest misslyckade organisation måste vara Europabevegelsen. De kämpar för att Norge ska bli medlemmar av EU. Resultatet av deras insatser är inte direkt lysande. 1972 och 1994 blev det nej-majoritet i folkomröstningar. I den senaste opinionsundersökningen leder ”nei-siden” med 51 % mot ”ja-sidens” 38 %.

Ja-generalerna Svein Roald Hansen och Grete Berget, båda tidigare toppolitiker i Arbeiderpartiet, suckar uppgivet. Hansen skyller i en intervju med tidningen Nationen på att det är så svårt att diskutera EU, eftersom regeringen kan spricka om medlemskapsfrågan aktualiseras. Vänta och se, blir Ja-sidens taktik.

Hansen nämner debatten om tjänstedirektivet som främsta orsak till att Ja-siden backar i den senaste mätningen. Tjänstedirektivet? Gå ut på gatan och fråga folk om vad de har för åsikter om det - nio av tio gir blaffen som det heter på godt norsk.

Att Ja-siden själva skulle vara usla opinionsbildare föresvävar dem tydligen inte som alternativ.

Tidningen Nationen frågar slutligen Ja-sidens ordförande Svein Roald Hansen om han har något nyårslöfte.

- De må være å fortsette kunnskapsbyggingen. Det er vanskelig å få til en diskusjon. Derfor bruker vi tiden på kunnskapsbygging.

Hallå där! Kursverksamhet för redan frälsta? Gamla avdankade politiker som möts på konferenshotell för att hålla föredrag för varandra vinner ingen opinion! Lägg ner. Sluta.

Ja-siden får i stället sätta sin tillit till att Høyre, som är det enda partiet i norsk politik som är för ett norskt EU-medlemskap, ska lyckas föra upp frågan på agendan.

För i partipolitiken är det tveksamheten som dominerar. Tre småpartier, Senterpartiet, Sosialistisk Venstreparti och Kristelig Folkeparti, kämpar för att Norge ska stå kvar utanför. Resten av partierna – som samlar två tredjedelar av Stortingets ledamöter – har ingen uppfattning i frågan.

Arbeiderpartiet gick förra året till val på att ”en eventuell søknad om medlemskap vil være gjenstand for ny landsmøtebehandling i Arbeiderpartiet”. Bra med klara besked till väljarna!

Orsaken till att partierna inte vill ta ställning är såklart splittring i de egna leden. Och i Arbeiderpartiets fall relationen med regeringskamraterna i Senterpartiet och Sosialistisk Venstreparti.

EU-frågan har varit en av de viktigaste vattendelarna i norsk politik under de senaste årtiondena. Då är det minst sagt uppseendeväckande att en klar majoritet av Stortingets ledamöter fegar ur när det gäller att ta ställning till ett norskt EU-medlemskap.

Debatten om Norges roll i Europa förtjänar något bättre än politiska partier som inte vågar ta ställning. Och EU-vännerna behöver något annat än en inkompetent ”kampanjorganisation” som tycker det är pinsamt att tala om vad de tycker.