Charter till Moltustranda?

Vad är det, egentligen, som skiljer den lilla fiskebyn Moltustranda i Møre og Romsdal från en grekisk turisort? Varför är det ingen som förlägger familjesemestern till Moltustranda?

Are Kalvø lär oss mer om ett norskt ord som inte finns på svenska; Syden.



Mer om begreppet Syden, kan du läsa här.

Polis, polis, potatisgris

Det är inte kul att vara norsk polis för tiden.

Förra helgen fick en polisman i det lilla samhället Flisa en yxa i huvudet. En present från ett av bygdens problembarn. Polismannen har nu sagt upp sig från sin tjänst, eftersom gärningsmannen omedelbart blev släppt på fri fot.

Och norska poliser tvingas att patrullera obeväpnade. Detta medan de svenska kollegorna hela tiden har tjänstepistolen på sig.

Men allra värst är det för poliserna i nordnorska Finnmark. De måste finna sig i att bli kallade för kuk. Det slog tingsrätten i Finnmark fast tidigare i år, efter att en 47-åring från Lakselv tilltalat den lokala polismannen med: "Du er en kuk!"

Tingsrätten menar att "slike utsagn er vanlige i Finnmark, og ligger innenfor det en polititjenestemann må tåle".

Att finnmarkingarna har ett grovt språkbruk har också de anställda på Veimeldingssentralen fått uppleva. Det är inte ovanligt att uppretade och insnöade personer från Norges nordligaste fylke ringer in och kommer med försynta förfrågningar som: "Nå må du for i helvete se å få ut den forbanna brøytesjåføren. Han kan ikke ligge og daske på kjerringa hele dagen!"

Så nu har Veimeldingssentralen skickat sina anställda på kurs, där de ska lära sig att hantera den ymniga nordnorska språkfloran.

(Foto: Flickr/MrJorgen)

Göran och ananasbrusen

Carlsberg/Ringnes och Coca-Cola dominerar den norska läskmarknaden, eller brusmarkedet som det heter. De har alla storsäljarna som Coca-Cola, Pepsi, Fanta, Solo, Sprite och 7Up.

Men det finns små bryggerier som förtjänar att uppmärksammas, även om det är svårt att finna dem i de slimmade norska butikshyllorna. En av dem är Molde-baserade Oskar Sylte Mineralvannfabrikk (som förvisso är delvis ägt av Ringnes).

För några år sedan fick Oskar Sylte Mineralvannfabrikk sina "fifteen minutes of fame". Det var tidigare statsministern Kjell Magne Bondevik som hade bjudit in till nordiskt statsministermöte i sin hemstad Molde. Avholdsman som han är serverades inga starka drycker till maten, men väl Oskar Syltes Brus med ananassmak. Svenske statsministern Göran Persson blev mer än förtjust:

NRK-reporter: -Hva har gjort sterkest inntrykk på deg så langt her i Molde?

Göran Persson: -Det är faktisk den alldeles lysande ananasbrusen som produceras här i Molde och som vi har fått dricka i riklig mängd. Serverad av Kjell Magne. Det tycker jag har varit trevligt.

NRK-reporter: -Da får sikkert Gøran Persson med seg et glass gjem?

Göran Persson: -Jag hoppas verkligen det!

Ryktet säger att han fick med sig en hel back hem.

Att verka men inte synas

Få personer har bidragit så mycket till utvecklingen av den svenska bloggosfären som Johan Larsson. Trots sin ovilja att själv figurera i media, så är 29-åringen som står bakom bloggportaler som knuff.se, nyligen.se och bloggtips.se en av den svenska medievärldens viktigaste personer.

Men hans bidrag har inte varit okontroversiellt. För ett år sedan skrev Andreas Ekström, kulturjournalist på Sydsvenskan, en krönika på temat "Dags att avslöja hemligaste mediekillen":

"Det har funnits ögonblick då de cyniska sidorna i min personlighet har fått fritt spelrum: finns Johan Larsson? Eller är han bara ett alias för en större verksamhet som i hemlighet ägs och drivs av Schibsted, Bonnier eller MTG, som på det här viset vill testa att köra något ”underground”, utan att stöta bort de renlärighetskänsliga bloggentusiasterna?"

"Titta bara lite på tekniken bakom hans sajter. Titta på i vilket tempo han har byggt upp dem, titta på hur de syndikerar databasernas innehåll till olika användningsområden. Johan Larsson lyckas, helt ensam, göra sådant som tjugomannakommittéer på Aftonbladet och i Bonniersfären inte klarar."

Johan Larsson svarade:

"Mycket kunde ha varit annorlunda. Till exempel kunde min första riktiga intervju i oktober 2005 inte spätt på min uppfattning om att journalister bland annat tolkar fakta så att det passar deras ursprungliga tes. Då kanske jag hade tackat ja till alla andra intervjuer som skulle handla om mig som person. Men den artikeln, skriven av just Andreas Ekström, fick mig att inse det som jag tycker är det bland det bästa med bloggar. Det jag försöker skriva här blir inte tolkat, sammanfattat eller analyserat av en journalist innan det når er."

Och äntligen (läser jag hos Vox Populi) har Johan Larsson lanserat en tjänst som indexerar den norska bloggosfären och visar hur nyheter och bloggar driver varandra. Längst ned på högerspalten på min blogg, har jag exempelvis länkar till vad svenska bloggar nyligen har skrivit om Norge (via Johan Larssons knuff.se).

Den efterlängtade norska tjänsten finns på adressen http://bloggurat.net.

Vi får inte allt

28,6 miljarder kronor i statlig garanti blev för mycket. Tromsø kan sluta drömma om att arrangera Vinter-OS 2018.

Men varför inte glädjas åt de arrangemang som trots allt genomförs i Norge? På adressen http://www.vm2008.no rapporteras om ett nu pågående världsmästerskap. I fårklippning. 29 länder deltar i grenen maskinklippning, medan bara 13 länder tävlar i handklippning.

Bedre en sau i fjøset enn ti på skauen, som de säger i den västnorska arrangörkommunen Bjerkreim.

Norska Mysterier

Fler märkligheter finns här, här, här och här.

• Norge är – i jämförelse med Sverige – ett land där religionen sätter stor prägel på samhället. Förbud mot söndagsöppna butiker, kristendom som obligatoriskt ämne i skolan och enighet om att statskyrka är det bästa är några exempel. Är det därför som Norge har blivit världens ledande Black Metal-nation med band som Satyricon och Dumme Birger?
  
  
• Varför tror de flesta norrmän att matpakken – några brödskivor med brunost eller søtpålegg – är sund norsk traditionsmat? Kolhydrater med fett är inte sunt. Och matpakken lanserades av en skolläkare i Oslo först på 30-talet.
  
  
• Det är dyrt att äga bil i Norge. Nästan dubbelt så dyrt som i Sverige. Hur kommer det sig då att det finns få andra länder i världen som har så hög andel av dyra tyska bilmärken som BMW, Audi och Mercedes i bilparken?

(Bilden kommer från boken True Norwegain Black Metal av Peter Beste.)

En länk betyder så mycket

För fem år sedan infördes det i Norge avdragsrätt för gåvor till välgörande organisationer. Det innebär att om jag skänker 200 kronor i månaden till Röda Korset, så får jag räkna bort det från min beskattningsbara inkomst i deklarationen. Förra året skänkte vi julklappspengarna till arbete med HIV-smittade barn i Etiopien, och som tack för hjälpen fick vi ett intyg att bifoga deklarationen.

I Sverige var denna typ av avdrag ett av vallöftena från den borgerliga alliansen. Men än så länge har inget hänt.

Medan vi väntar går det bra att länka till World Childhood Foundation. För varje länk skänker Vattenfall 20 kr.

Først, sist og alltid

Vi vet att sommaren är slut, för på fredag är det dags för Gullrekka igen.

Det handlar alltså om NRK’s fredagskvällar. Detta är tionde året i rad som programmet för prime-time på fredagsvällen ser likadant ut.

19:00 Dagsrevyen. Nyheter.

19:30 Norge rundt. Landsbygdspornografi med innslag om ølbrikkemuseet i Steinkjer och liknande.

19:55 Beat for beat. Motsvarigheten till svenska Så ska det låta. Det enda program i Gullrekka som NRK har försökt byta ut, men protesterna blev vilda.

20:55 Nytt på nytt. Skoj om nyheter i ett format som skriker efter förnyelse.

21:25 Først & sist. Fredrik Skavlan gjorde succé som talkshowvärd både i Norge och i Sverige. Nu med den lite stelare Anne Grosvold.

22:10 Detektimen. Någon billigt importerad brittisk, austaliensisk eller tysk polisfilm.

Apropå Først & sist. Nu ryktas det (Via Älskade Dumburk) om att Fredrik Skavlan (också känd som han som snodde Maria Bonnevie från Mikael Persbrandt) ska sätta upp en ny talkshow. På svensk TV och producerad av Sveriges Television. Programmet ska ha premiär i januari och gå på bästa sändningstid – fredagar kl 21.

Rätta mig om jag har fel, men inte sedan 70-talet, då Jon Skolmen gjorde barnprogrammen Persiennen och Jon på en Stol, har en norsk programledare fått göra ett eget program på svensk TV.

Norvegism?

Norska Posten byter logotyp och namn. Den utländska verksamheten, som bland annat omfattar svenska CityMail, samlas under namnet Bring.

Detta uppmärksammas av Dagens Medias redaktion. För i marknadsföringen, som i en banner från DI.se, skiner det norska ursprunget igenom. "Nu blir CityMail till Bring CityMail". Låter det inte konstigt? På norska går det alldeles utmärkt att säga "Nå blir CityMail til Bring CityMail" men på svenska havererar det. Korrekt svenska skulle vara "CityMail blir Bring CityMail" eller något liknande.

Till svenskan importerade engelska uttryck kallas för anglosismer ("Ha en trevlig dag", "Låt mig säga dig", etc). Vad är då detta? En norvegism? Eller bara klantigt?

Uppdatering: Lektor-Ingunn tipsar om att ordet faktiskt finns. Norvagism, ska det vara.

Forsendelse av sæd

De tänker verkligen på allt. De norska politiker som hittar på regler och stödformer som gör att det ska vara möjlighet att bo i hela landet.

Ett brev kostar lika mycket att skicka till Karasjok i bortre Finnmark som tvärs över gatan i Oslo. Små hålor längs med kusten har broförbindelser och egna flygplatser. NRK sänder glesbygdspropaganda i "Der ingen skulle tru at nokon kunne bu". Och så vidare…

Men den här regeln hade fram till idag gått mig förbi.

Forskrift om tilskudd til utjevning av kostnadene ved forsendelse av sæd og inseminering av storfe og svin

§ 1. Formål. Formålet med ordningen er å medvirke til at kostnadene med forsendelse av sæd og inseminering av storfe og svin kan holdes på samme nivå i hele landet.

§ 2. Virkeområde. Denne forskriften gjelder tilskudd til utjevning av pris på semintjenester på storfe og svin mellom husdyrbrukere med ulik geografisk lokalisering.

(Tipstack: Blåblogg)

Benny Guldfot

Det finns ingenting som går upp mot en klassisk Buster-berättelse. Buster var serietidningen med hjälteberättelser från sportens värld. Där kunde vi följa hur Jorma och Edvard kämpade sig genom motgång till framgång med Åshöjdens BK. Hockeylegenden Börje Salming blev en seriefigur hämtad från verkligheten. Och så fanns Benny Guldfot.

Jag kom att tänka på Buster och Benny Guldfot när jag såg referatet från söndagens match i Tippeligaen mellan Oslo/Lyn och Tromsø. Laget med de små resurserna, Tromsø IL, har vittring på toppen i Tippeligaen men för att hålla drömmen vid liv krävdes poäng i Oslo.

Efter 90 minuter ledde Oslo-laget med 3-2 och Tromsø har fått en spelare utvisad. Då kommer Benny Guldfot in i bilden. För med en spelare som heter Morten Målskred som dunkar in 3-3 i matchens sista sekund, så är Buster-liknelsen nästan komplett.

Og på overtid av overtid var Morten Moldskred der - helt ut av ingenting sikret han ett poeng for bortelaget!

Tromsø ligger tvåa i tabellen. Nu väntar vi på att Benny, förlåt Morten, ordnar nya spektakulära poäng i Bodø på lördag.

En makalös manick

Erling Røed Larsen, seniorforskare vid Statistisk Sentralbyrå och författare till den utmärkta boken Økonomi på trikken, hade i går en träffsäker krönika i Aftenposten (Håp om handel, del 3, sidan 8 – inte på nätet).

Ta et eksempel. Si en entreprenør i landet Nordstein startet opp en vidunderfabrikk som omgjorde stein og olje til mat. Folk ville synes det var uforståeløig, men siden biffen smakte godt ville de nok akseptere mirakelet. Fabrikken ville senke prisene på mat, og småbarnsfamilier og pensjonister ville få mye bedre råd. Bønder ville imidlertid bli utkonkurrert og klage.

Men folk ville trolig si: "Intet fremskritt uten endring. Teknologi kan ingen stoppe." Men anta så at en undersøkende journalist avdekket at fabrikken ikke var høyteknologisk, men en havn. Fabrikken eksporterte stein og olje med skip og importerte mat. Da ville det nok bli ramaskrik. For fabrikken var kun fordekt handel. Demonstranter ville kreve havneblokade og nedleggelse. Men hvorfor? Handel er råsmart teknologi, fordi den kan veksle gråstein om til ananas og forvandle fisk til fly.

Att Norsk Bondelag "stiller spørsmålstegn ved Erling Røed Larsens seriøsitet som forsker" får i det här sammanhanget ses som ett tecken på kvalitet.

Dagens Jeopardy!

Fråga: Vad är 119 kronor per kilo?

Svar: Importavgiften på import av biffkött till Norge. 119 kronor per kilo är mer än fem gånger så mycket som exportpriset på brasiliansk biff (ca 3700 USD per ton). Eller en införselavgift på över 500%. Något som gör det omöjligt för den utmärkta brasilianska entrecôten att konkurrera med sega norska fjällkossor.

(Källa: Tolltariffen)

Trenger din hjelp - spisesteder i Stavanger

Om några veckor ska jag och min bättre halvdel tillbringa en helg i Stavanger. Jag har varit där på affärsresor ett par gånger tidigare, men aldrig haft tid att riktigt uppleva staden.

Och redan nu börjar det vattnas i munnen. Stavanger har nämligen ett stort utbud av bra restauranger – men vilka ska vi välja?

Eller som Aftenposten skriver: "Stavanger er blitt det som Lyon er i Frankrike, lillebrorbyen som er hovedstad når det gjelder matopplevelser."

Även om det stora antalet restauranger har kommit efter det att oljeindustrin har pumpat upp vågor med pengar över kajkanterna, så har Stavanger mattraditioner. Jæren-distriktet har sedan urminnes tider varit ett utpräglat lantbruksområde.

Redan Stavangers store son, författaren Alexander Kielland, var förtjust i god mat. Han var starkt överviktig redan från 30-årsålden och i ett resebrev från Paris 1904 beskriver han sin förtjusning över hur en höna kan tillagas:

"Thi i saadanne smaa Hoteller i Omegnen af Paris bliver en Agerhøne behandlet med behørig Andagt. Det er ikke som Hjemme, naar den moderne Husmoder lægger Kramsfugl i den tørre Gryde. Her bliver en fin Fugl stellet som et lidet Barn. Først bliver den omvundet og indtullet i et friskt Vinblad, og dernæst faar den et snehvidt Svøb af Flesk, som er skaaret saa tyndt som Pap, og saa blir den stegt længe og kjærligt i Smør med finhakkede Urter og Trøfler."

I dag finns här Gastronomisk Institutt och Norsk Hotellhøgskole (där den svenske gourmetpionjären Carl Jan Granquist är professor). Och här finns slaktarbutiken A. Idsøe, som har både kalvlever och kalvfärs i sitt ordinarie sortiment (något som jag ständigt är på jakt efter, men aldrig har funnit i Oslo).

Klart att det sätter sina spår i restaurangutbudet!

Men, som sagt, var ska vi äta någonstans? Några idéer nedanför, men jag tar tacksamt emot tips och kommentarer!

• Jans mat og vinhus (fransk/norsk)
  
  
• Straen Fiskerestaurant (fisk och skaldjur)
  
  
• Restaurant Nero (italiensk)
  
  
• Tango Bar og kjøkken (internationell / italiensk)
  
  
• NB Sørensen 2. etage (internationell / fransk)
  
  
• Soleado (internationell / spansk)

Det som skjer på tur, blir på tur

Ett uttryck som brukar användas efter fuktiga gutteturer till utlandet. Att Ole var dritings och somnade på en strippeklubb i Tyskland, är inget vi behöver prata om när vi är tillbaka i hemlandet.

Det som skjer på tur, blir på tur.

Det är en regel som också den norska staten lever efter.

I Norge har statliga Posten Norge monopol på att dela ut brev till privatpersoner. "Posten Norge AS har enerett til å formidle innenriks brevpost", som det står i Postforskriften. Men det är hemma det. På tur i utlandet är det annorlunda. Som i Sverige, där svenska Posten har sin största konkurrent i CityMail, som råkar vara ägt av Posten Norge AS, som i sin tur ägs av den norska staten.

Detsamma gäller järnvägstrafik. Bland löftena från den nuvarande regeringen finns bland annat att "ikke sette flere persontrafikk-strekninger innen jernbane ut på anbud" och att "gå i dialog med fylkeskommunene om å avvente videre anbudsutsettelse". Men det är hemma i Norge det. På tur i utlandet är det annorlunda.

För idag går fristen ut för att lämna anbud på drift av tunnelbanan i Stockholm. Ett av anbuden kommer från Tågkompaniet, som sedan tidigare driver regional tågtrafik på flera platser i Sverige. Tågkompaniet ägs till 100% av NSB, Norske Statsbaner, som i sin tur har den norska staten som enda ägare.

Och när får utländska företag möjlighet att konkurrera med norska staten i Norge?

Vel, det som skjer på tur, blir på tur.

Videocover

Musikvideo med leksakspiano, handhållen kamera och street-miljö. Det är vad som gäller för sjungande tjejer som skriver sina egna låtar.

I vintras var det svenska Lykke Li som testade.

Och nu gör norska Marit Larsen likadant.

Ungefär som med Depeche Modes 18 år gamla Enjoy The Silence-video. För nu har Coldplay gjort en videocover. Alltså en ny låt (Viva La Vida) men där det är Chris Martin och inte Dave Gahan som går omkring i kungamantel och ser förvirrad ut.

(Apropå Depeche Mode, så är det ett alltmer envist rykte som säger att de är i studion igen. All I ever wanted!)

Här kommer förresten först Leksakspiano 1 (Lykke Li) med Little Bit. Därefter Leksakspiano 2 (Marit Larsen) med nya singeln If A Song Could Get Me You.

Plagiat eller inspiration?

En viktig film

19 december går ridån upp för årets norska storfilm Max Manus.

Max Manus var en central gestalt i den norska motståndsrörelsen under den tyska ockupationen 1940-45. På bilden till höger ser vi när han eskorterar Prins Olav (blivande Kong Olav) vid återkomsten till Norge den 13 maj 1945.

Det här är en film om en viktig del av norsk historia. En historia som fortfarande idag sätter sin prägel på Norge. Jag hoppas att filmen om Max Manus också får utrymme på svenska biografer. Vi svenskar är alltför okunniga om vad det innebär att kämpa mot förtryck.

Obegriplig nyhetsvärdering av Dagbladet

I Sverige pågår just nu en rättegång där en tysk 32-årig kvinna står åtalad för mord på två små barn samt mordförsök på barnens 24-åriga mamma. Av mediarapporteringen att döma tycks det vara ett svartsjukedrama som har urartat till tragedi.

Jag följer regelbundet min gamla hemtidning Vestmanlands Läns Tidning – VLT – på nätet. Särskilt efter att chefredaktören Elisabeth Bäck börjat komplettera nyheterna med en utmärkt blogg, där hon beskriver nyhetsvärdering och publicistiska principer.

Nu råkar också Arboga, där de mördade barnen bodde, ligga i VLT:s spridningsområde och tidningen står för Sveriges kanske mest detaljerade bevakning av rättegången. Via Elisabeth Bäcks blogg kan vi läsa om varför de har valt att benämna den misstänkta 32-åringen som "tyskan". Att publicera namn på en misstänkt har aldrig varit aktuellt. Bäck berättar också varför de – i samråd med de anhöriga – valde att publicera namnen på de mördade barnen. Avvägningarna är inte alltid enkla.

Att blogga om denna typ av "bakom kulisserna"-arbete stärker läsarnas förtroende för tidningen och dess journalister. Ett exempel som flera redaktioner borde ta efter.

I Norge har däremot kvällstidningen Dagbladet valt att publicera både namn och bild på den mordmisstänkta kvinnan. Jag kan inte på något sätt förstå varför det skulle vara viktigt för norska läsare att få snaska i sig den informationen. För snask är var det handlar om. Inte ett dugg bättre än den kolorerade veckopressens paparazzibilder på smygkyssande kändisar.

För vad om tyskan inte blir dömd? Om hon är oskyldig?

I våras publicerade Dagbladet av samma obegripliga anledning namn och bild på de stackars österrikiska barn som vuxit upp inlåsta i en källare tillhörande den man som var både deras far och morfar.

Nu har jag köpt Dagbladet för sista gången.

(Bilden: Faksimil från dagbladet.no - skuggad av mig)

Norska ord som inte finns på svenska: Snurring

Många gånger har jag gått runt i den norska matbutiken och letat efter idéer till middagsmat. Nästan lika många gånger har jag tittat på den lilla konservburken med det underliga namnet Snurring. Enligt omslagstexten på burken används den "Til lekre småretter – som middag, pålegg og turmat". Och innehåller "grovmalt kjøtt, flesk, erter, ris og krydder".

Utbudet är inte det största i matbutikerna här i Norge, men några burkar Snurring finns det alltid. Förra året var det förresten det 60:e året med Snurring-burkar på norska butikshyllor. Något av en norsk mattradition. Varje år säljs det nästan en halv miljon burkar.

Och igår föll jag till föga. Det var dags för min Snurring-debut.

Förväntansfullt öppnade jag burken (bäst före 2013) – utan någon riktigt klar idé av vad jag skulle förvänta mig. Svaret var brunt. En brun seg gegga där det gick att urskilja ris och gula ärtor. Men ingenting av de utlovade 37 procenten kött.

Ned i pannan för en snabb uppvärmning och därefter på tallriken tillsammans med två brödskivor med brunost. Voilà!

Och smaken då? Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, för det smakade just ingenting. Lite salt, men annars ingenting. Ingen aning om vad jag gjorde för fel, men att den bruna geggan används "til lekre småretter" framstod som alltmer obegripligt.

Och mitt i all smaklöshet fick jag en känsla av deja-vu. Jag har ätit något liknande tidigare. Svenska försvarsmaktens fältportioner! Snurring påminner starkt om försvarets konserverade risotto i guldgul plåtburk. Och det är inte ett tecken på kvalitet, ifall någon skulle missuppfatta.

För 60 år sedan serverades det i huvudsak kokta fjolårsmorötter och vattnig soppa på norska bord. Snurring var säkert en välkommen omväxling. Mitt inte alltför vågade tips är att produkten knappast håller i 60 år till.

(Foto överst: Terina, tillagning: jag själv, nederst: Försvarsmaktens bildbyrå)

SJ tänker rätt, men inte tillräckligt

1871 började tågen rulla mellan Oslo och Stockholm. 137 år senare går det äntligen att beställa en biljett utan att behöva vänta på att den ska levereras i posten några dagar senare. SJ har nämligen ställt ut en av sina biljettautomater på Oslo Sentralstasjon. Hur bra som helst – boka och betala på sj.se och hämta ut biljetten i automaten ett par minuter före avgång.

Men frågan är varför det skulle behöva dröja 137 år? Och hur länge dröjer det innan tågoperatörer som SJ och NSB gör som de flesta flygbolag och Deutsche Bahn – ta emot bokningsbekräftelsen som ett SMS och visa det och ett id-kort vid biljettkontrollen? Kanske nystartade privata uppstickarenUnionsexpressen kan snabba upp processen? Där räcker det att köpa biljett på nätet och ta med en utskrift av bokningen.

Nu iväg till Oslo S och trondheimståget för en helg i Gudbrandsdalen!

Norska ord som inte finns på svenska: supperåd

  Supperåd  Unyttig offentlig råd eller komité (ifg. Bokmålsordboka)

Men ordet hade heller inte funnits på norska om det inte hade varit för Harald Heide Steen jr. Igår gick han bort och den svensk-norska komediscenen har förlorat en pionjär och gigant.

Det var 1967 som Heide Steen, Rolv Wesenlund och den svenske tv-producenten Bo Hermansson sammanstrålade för att skapa Skandinaviens första moderna humorprogram för TV. Den första produktionen gjordes för Sveriges Television och kallades "Publikfriarna". Därefter kom den NRK-producerade serien "Og takk for det". Duon Wesensteen – Wesenlund och Heide Steen – var född och för evig ett begrepp i norsk TV-historia. Den mest kända sketchen är kanske "Hos tannlegen". Volvo Sonett og Saab Amazon!



Det här var före Monty Python, men inspirationen kom som ofta i TV-sammanhang från väst och från BBC; i det här fallet humorprogrammet "Not Only... But Also" med Peter Cook och Dudley Moore. För svenske Bo Hermansson var detta bara den första i en lång rad av försvorskningar av BBC-framgångar. Senare skulle han förvandla "Hancocks Half Hour" till "Fleksnes Fataliteter" och "Steptoe and Son" till "Albert och Herbert".

Men tillbaka till Heide Steen och supperådet. I sketchen möter vi den fnissige och antagligen alkoholiserade informasjonskonsulent Balle Clorin i Norsk Supperåd. Det är en offentlig myndighet med hundratals anställda som har till uppgift att stärka soppans ställning i det norska samhället. De producerar bland annat skriften Suppe i Sentrum med statistik som visar att blomkålssoppa går upp medan tomatsoppa går ned. Ett helt meningslöst organ utan vare sig inflytande eller funktion. Kort sagt, ett supperåd.



Och fortfarande finns det supperåd i Norge. Vad sägs exempelvis om det statliga Bunad- och Folkedraktrådet?

Og takk for det!

Glad midsommar

Uppenbarligen förundras omvärlden av den svenska traditionen med majstång, små grodorna och snaps i oanade mängder. Så till den grad att de gör reklamfilmer på temat.



Sverige och Finland är ju de enda land med en ordentlig midsommartradition. Här i Norge är det några som tänder bål på stranden till minne av Sankt Hans - Johannes Döparen, som sägs ha sin födelsedag ett halvår före jul, men mer kalas än så blir det inte. Smålandsposten skriver att "Norrmännen har en märklig tradition där folk gifter sig på låtsas". Det har jag aldrig hört talas om. Någon som vet mer?

En herrgårdssaga

Tänk att du äger en fin gammal herrgård från 1771. Genom århundradena har den haft besök av berömda kulturpersonligheter och kungligheter. En kronprinsessa ristade på 30-talet in sitt namn i en av gårdens fönsterrutor. En av landets mest framstående arkitekter genomförde en omsorgsfull renovering av gården på 40-talet. Här finns massor av historik.

Men nu vill du sälja gården. Var sak har sin tid. Du får kontakt med en intresserad köpare och kommer överens om ett pris på hela 27 miljoner kronor. Det var mer än du först hoppades på. Du gläds över pengarna och över att gården faller i en resursstark ägares händer. Någon som kan ta vara på det kulturhistoriska arvet.

Då sätter staten ned foten. Stopp och belägg! 27 miljoner kronor? Det är ett alldeles FÖR HÖGT pris för en gård. Tänk om alla gårdar skulle kosta så mycket? Då skulle ju ingen ha råd att bli bonde.

Just så är det. I Norge har nämligen Statens Landbruksforvaltning rätt att stoppa försäljning av gårdar om inte priset "tilgodeser en samfunnsmessig forsvarlig prisutvikling".

Och precis detta har Gudbrand Askvig, ägare till Øvre Vilberg Gård utanför Oslo, råkat ut för. Han får inte tillstånd att sälja sin gård till det pris han har avtalat med köparen, då staten menar att priset är för högt.

Att köparen, Caroline Hagen, inte har någon lantbruksutbildning stärker statens uppfattning. Vad ska hon med en gård till, om hon inte kan driva den, resonerar Statens Landbruksforvaltning. Dessutom är hennes pappa en av landets rikaste. Tjejen har såklart inget på en gård att göra.

I Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna (tilläggsprotokoll 1, artikel 1) fastslås att "Envar fysisk eller juridisk persons rätt till sin egendom skall lämnas okränkt".

Men i Norge står en bisarr jordbrukspolitik högre i kurs än dammiga principer om mänskliga rättigheter. För jag kan inte tänka mig att staten ersätter säljaren för skillnaden mellan de erbjudna 27 miljonerna och det som staten menar är ett "samfunnsmessig forsvarlig pris".

The poor immigrant

I pity the poor immigrant
Who wishes he would've stayed home,
Who uses all his power to do evil
But in the end is always left so alone.

(Bob Dylan, I pity the poor immigrant)

Från en husvägg på Pilestredet i centrala Oslo. Foto via Kjeft a!

Trenger du hjelp, eller?

Kanske har jag infantil humor, men det här är en riktigt underhållande reklamfilm från NAF - Norges Automobilforbund.

Den norska förbudstiden

Missa inte dokumentärfilmen Brettkontroll på NRK1 på söndag kväll (8 juni kl. 22:35). Den är en uppvisning i norsk politisk nutidshistoria och handlar om den norska förbudstiden.

Från 1978 till 1989 var Norge det enda landet i världen där det inte var tillåtet att sälja, importera eller använda skateboards.

Statens Forurensingstilsyn hade i slutet av 70-talet nåtts av larmrapporter om vilken skademaskin skateboarden var. De gjorde egna beräkningar och kom fram till att så många som 37,500 personer kunde bli skadade om det började rulla skateboards på norska gator.

1989 avskaffades förbudet efter stor tvekan från politiskt håll. En stortingsrepresentant varnade för att avskaffandet av förbudet "var en skjebnesvanger avgjørelse" och att det nu skulle bli "en sterk økning av alvorlige skader blant rullebrettbrukerne og ikke minst blant eldre som blir påkjørt av disse brukerne".

Om du inte kan eller vill se på norsk tv på söndag får du nöja dig med trailern.

Listspecial

Förra numret (16-22 maj) av magasinet Fokus har Norge-special. Jag bidrog med en lista över sådant som de flesta svenskar inte känner till om sitt grannland.

De två andra stackarna, då?

Norrmän förstår svenska betydligt bättre än vad svenskar förstår norska. Den journalist på Borås Tidning, som i vintras rapporterade från den tragiska bussolyckan i norska Verdal, hade uppenbarligen så fullt upp med översättningen att han glömde bort att korrekturläsa.

(Via Journalisten)

Vad skulle Gud och Den Helige Ande ha sagt?

Sedan länge är det förbjudet med söndagsöppna butiker i Norge. Det anses nämligen inte helt gudfruktigt att handla på söndagar. Då ska vi gå på tur, äta lördagsinhandlad söndagsmiddag och möjligen besöka ett museum. Så har staten bestämt.

Så här års kan det också anses gudfruktigt att ägna söndagen åt försiktigt trädgårdsarbete. Inte med maskiner, för vi får inte bryta mot lagen om Helligdagsfred genom att väsnas med gräsklippare eller borrmaskiner. "På helligdag fra kl 00 til kl 24 samt påske-, pinse- og julaften etter kl 16 skal det være helligdagsfred som ingen noe sted må forstyrre med utilbørlig larm." Så säger lagen.

Men eftersom försiktig plantering ibland kan anses tillräckligt gudfruktigt, så får norska trädgårdsbutiker hålla öppet på söndagar. Vips – så har de norska trädgårdskedjorna utvecklats till enorma köpcenter som säljer allt från grillar och trädgårdsmöbler till virke, verktyg och målarfärg. Byggvarubutikerna ser inte på detta med blida ögon – de får ju inte ha öppet och förlorar en viktig handelsdag varje vecka.

För två år sedan försökte byggvarukedjan Maxbo att hålla söndagsöppet i maj. LO-förbundet Handel og Kontor var snabbt ute och polisanmälde Maxbo, som har hållt söndagarna stängda sedan dess.

Men nu, under den gångna pingsthelgen, har Jernia firat Den Helige Ande (det är tydligen honom vi firar under pingsten) genom att hålla öppet hela helgen. De tycker att det är orättvist att de främsta konkurrenterna får ha öppet, när de själva måste hålla stängt.

Den här gången är det Kristelig Folkeparti som går i bräschen för protesterna. Tidigare familjeministern Laila Dåvøy, kräver att regeringen tar initiativ för att stoppa de gudsförnekelser som de söndagsöppna butikerna innebär.

Weird.

(Via: Kjetil Løset Foto: TV2)

Pula i trädgården

Efter flera år i Norge har jag lärt mig att inte säga att jag ägnade helgen åt att pula i trädgården. Pule har alltså en något annan betydelse på norska än på svenska.

Här några andra som borde tänka sig för innan de lanserar sig på den norska marknaden:

• Drita School. Kombinationen drita och barneskole passar inte så bra i Norge. När du är drita, är du aspackad.
  
  
• Den tyska leksaksproducenten Busemann, som på norska betyder snorkråka. Att logotypen visar en nallebjörn som slickar sig om nosen, gör inte saken bättre.
  
  
• Hotel Guggemos. Gugge är motsvarigheten till svensk gegga, som i geggamoja.
  
  
• Grand Pupp. Pupp är alltså norska ordet för tutte.
  
  
• Raring Corp. Det svenska ordet rar betyder ju söt, trevlig. På norska betyder det konstig, märklig. Det är inte många i Norge som önskar anlita raringar.
  
  
• Ingen Ideas. Experter och konsulter inom oljeutvinning bör ha ett bättre namn än Ingen Idéer för att lyckas i Norge.

-Fint väder! -Idag, ja...

...eller: -Kan en bonde någonsin bli nöjd?

Förra året administrerade svenska Jordbruksverket bidrag till bönderna för 12,3 miljarder kr. Det motsvarar cirka 1300 svenska kr per invånare.

- Det har aldrig varit så positivt på olika sätt. Kurvorna pekar uppåt och lönsamheten har aldrig varit så bra. Åtta av tio bönder är övertygade om att det här kommer att fortsätta även i år, säger Lars-Göran Pettersson, ordförande i Lantbrukarnas Riksförbund till Dagens Nyheter.

Det norska jordbruksavtalet hade en ram på 11,6 miljarder norska kronor, eller cirka 2500 kr (motsvarar ca 2900 svenska kr) per invånare. Mer än det dubbla jämfört med de svenska bidragen till lantbruket. Till det kommer importvärn och regionalstöd och annat som kommer bönderna till godo. Ändå ökade bidragen till bönderna med över 7 % under förra året.

– Den dårlige inntektsutviklinga til bønder gjør det vanskelig å gjøre nyinvesteringer i drifta. Samtidig øker prisene på kunstgjødsel og kraftfôr. Bøndene kan ikke prissette sine egne produkter, for dette er det Staten som bestemmer. Mange av våre medlemmer tjener nå så dårlig at de vurderer å legge ned brukene sine, säger Rita Guldvik, ordförande i Nord-Rana Bondelag.

Norge har ett jordbruk som bygger på bidrag, kvoter, statlig prissättning, importvärn och regionalstöd. Maten är nästan 50% dyrare i Norge än i EU. Och bönderna får inte ekonomin att gå ihop. Dags att fundera på en ny modell?

Icke då. Nu vill de norska bönderna ha ytterligare 3,3 miljarder i bidrag från oss norska skattebetalare. Regeringen, där det lantbruksdominerade Senterpartiet ingår, vrider sig i interna plågor.

Läs också:

Norsk skinka på Sydentur

Kanske borde staten bestämma hur många bilar som ska tillverkas

Vad hade du gjort med 9,500 kronor?

Norsk mat, ja. Utbud och valfrihet, nej.

Jeg skåret 100%

Norsk Språkråd är en besynnerlig institution. De är bland annat den watchdog, unnskyld... vaktbikkje, som ska säkra att det inte smyger sig in för mycket engelska ord och uttryck i det norska språket.

På sitt nettsted tillhandahåller Språkrådet också ett par övningar i svensk – norsk översättning. Jag hade alla rätt!

...men vad ser jag? Är inte orden skår (från engelskans score) och sjekk (från engelskans check) lite väl fantasilösa?

(Till saken hör förstås att det engelska ordet score faktiskt kommer från det nordiska ordet skåra. För varje poäng ristades en skåra – score - in i bordskanten eller i en trästav.)

Åsikter och åtgärder!

Hur uppfattar norrmännen egentligen oss svenskar? Det norska tv-programmet Uti vår hage ger oss en fingervisning.

Godkända paraplyer

Mitt första år i Oslo firade jag 17. mai som så många andra. Jag klädde mig fint och gick till paradgatan Karl Johan för att se på barnetoget och Kongen.

Men vädrets makter var inte med oss. Det var småkallt och snart kom regnet. Förutseende som jag var, hade jag med mig ett paraply.

Snart började det komma fram folk till mig. –Slutt opp med det der! –Dette er Norges dag! –Ta vekk den der! Stämningen var ganska aggressiv.

Jag insåg att det var mitt paraply som var i fokus för upprördheten. Jag hade såklart inte en tanke på att paraplyet jag fått med mig hemifrån råkade vara blått med gula stjärnor – en souvenir från min tid som boende i Bryssel. Detta var uppenbarligen fel dag för ett EU-paraply. Och det blev en blöt 17. mai. Utan paraply.

Som jag skrev häromdagen är det något spänt och ansträngt över det norska förhållandet till firandet av nationaldagen.

Nu har debattprogram på tv och helsidor i tidningarna ägnat sig åt frågan om vilka flaggor som ska vara tillåtna och förbjudna att vifta med på nationaldagen. Oslos 17. mai-kommitté vill ha ett totalförbud mot utländska flaggor. Oslos borgmästare vill det inte. Fremskrittspartiets representant i kommittén avgår. Och så vidare.

Ena dagen protesteras det mot bristande yttrandefrihet i muslimska länder när den norska flaggan bränns i protest mot publicering av Profeten i bombturban. Andra dagen krävs det förbud mot somaliska flaggor i 17. mai-tåget.

Hyckleri, någon?

(Bilden visar förresten var jag borde haft för paraply, den där regniga majdagen för sju år sedan. Men jag väntar fortfarande på politiska direktiv om vilka paraplyer som är tillåtna på 17. mai och vilka som inte är det. Och hur är det med bunadsburka?)

Festival of the Nations

Det är något spänt över norrmäns förhållande till nationaldagen 17e mai. Det märktes inte minst när Norsk Innvandrerforum nyligen föreslog att de skolbarn som ville också skulle kunna vifta med utländska flaggor, vid sidan av den norska. Som ett sätt att visa upp att Norge av idag är ett flerkulturellt samhälle och att invandring uppfattas som en berikelse av landet.

Det låter ju som ett rimligt och politiskt korrekt initiativ, men tjong i medaljongen, vilka reaktioner det har blivit. Och på Norsk Innvandrerforums hemsida utnyttjar den norska begåvningsreserven sin grundlagsskyddade yttrandefrihet (17e mai är ju mycket riktigt ett firande av Norges grundlag). Här några exempel:

"Ta meg ikke for noen rasist - jeg spiser kebab minst en gang i uka, og en av mine beste venner har både mor og far fra Ungarn, men..."

"Dere burde ikke hatt talsrett etter ett slik utsagn. Dere skulle settes i isolat og aldri mer få si ett eneste ord!"

"Hvis vi hadde kommet med vår religion og våre flagg til fleste av deres land hadde vi blitt steinet og drept på andre måter. Noen ganger ønsker jeg vi gjorde det samme."

"Hvis det er så fælt her, dra hjem igjen! Still med utenlands flagg i et 17.-maitog, så får dere også ta konsekvensene av dette..."

"Dette er ikke rasistisk ment, men nå synes jeg dere burde ta dere sammen her. Etter min mening så burde egentlig ikke innvandrere gå i toget i det hele tatt!!!!!"

Som tur är har kommunpolitikerna i Oslo utsett en 17e mai-kommitté, som ansvarar för planeringen av den stora högtidsdagen. På grund av uppståndelsen har kommitténs ordförande, Høyres Aamir Sheikh, meddelat att skolorna i Oslo är ansvariga att ta ifrån eleverna eventuella utländska flaggor på 17e mai.

"Det er forbudt å vifte med andre lands flagg i barnetoget. Det er kun lov til å bruke det norske, det samiske og FN-flagget", enligt VG.

Men detta är inte första gången som 17e mai drabbas av förbud. Redan 1828 förbjöd unionskungen Karl XIV Johan firandet, eftersom han såg det som en hyllning till den danske kungen Christian Fredrik.

Det följande året fanns en ung student i Oslo vid namn Henrik Wergeland. Han och många studenter med honom samlades vid kajen i Bjørvika på eftermiddagen den 17e mai 1829. Det var nämligen så att en av Norges två första ångbåtar skulle angöra kajen kl 18. En händelse som verkade som en tanke var att båten hette Constitutionen. Så när båten kom in ropade studenterna "Leve Constituionen!" och stämde upp i sången For Norge, Kæmpers Fødeland.

Polis och militär inkallades och de ansvariga blev arresterade. Däribland den blivande nationalskalden Wergeland, som under förhöret blev ombedd att uppge sin ålder. Han sägs ha svarat: "Jeg er seks år eldre enn Norges konstitusjon. Jeg håper de tilstedeværende husker når den ble skrevet."

I dag firas Henrik Wergeland som en av nationens stora frihetskämpar. Varje år på 17e mai blir en krans nedlagd och det hålls tal vid hans grav på Vår Frelsers Gravlund i Oslo.

1905 var Norge fortfarande i union med Sverige, men över hela landet sköljde en flodvåg av iver efter självständighet. Den svenska ledningen försökte på olika sätt begränsa folksamlingar och patriotiska symboler. 17e mai firades större och tydligare än kanske någonsin.

Under första halvan av 40-talet var det dags igen. Den tyska ockupationsmakten förbjud den norska flaggan. Det blev till och med förbjudet att bära de norska färgerna. All eftersom tyskarna hittade på nya förbud, började norrmännen använda sig av symboler som röda toppluvor och gem på kavajslaget. Allt för att visa motstånd och samhörighet.

17e mai handlar alltså om att fira de friheter som skyddas av den norska grundlagen. Som att:

"Ingen kan holdes retslig ansvarlig for at have meddelt eller modtaget Oplysninger, Ideer eller Budskab."

"Frimodige Ytringer om Statsstyrelsen og hvilkensomhelst anden Gjenstand ere Enhver tilladte."

Men 2008 önskar myndigheterna att förbjuda viftande med andra flaggor än den norska. Frågan är vem som blir årets frihetshjälte?

Eller som Anders Heger skriver i Dagsavisen: "Vær klar over dette, barn: Henrik Wergeland ville ha vært den første som bar pakistansk flagg opp Karl Johan. Og han ville gjort det i kjærlighet til Norge."
-----

(Rubriken, Festival of the Nations, syftar på ett annat välregisserat och flaggviftande firande. Nämligen Olympiaden i Berlin 1936, som skildras i Leni Riefenstahls propagandafilm Fest der Völker / Festival of the Nations. Det står var och en fritt att göra sina egna jämförelser.

Valfritt flaggviftande är för övrigt tillåtet och välkommet i andra norska städer, exempelvis Bergen, Trondheim och Tromsø. Också på 17e mai.)

Ut på tur - aldri sur

Det är Norges kanske mest berömda nyhetsfotografi. Kong Olav på trikken 1974.

På grund av den internationella oljekrisen, med oljebojkott och skyhöga oljepriser, blev det infört bilförbud i Norge under helgerna. Nu var det lördag, och Nordmarka lockade med fina skidförhållanden. Skikongen Olav tog trikken upp till Holmenkollen - reglementsenligt klädd i anorak, knickers och stickade knästrumpor. Det var första och enda gången kungen åkte kollektivt, om vi räknar bort invigningarna av t-banelinjerna till Bergrystallen och Grorud.

Holmenkollbanen har blivit en viktig symbol för Oslo. T-bana från centrum direkt upp till skidspåren. Problemet är att det inte är så många som vill åka med den. Det är den minst trafikerade t-banesträckan i Oslo. De flesta boende på Holmenkollen sitter hellre i bilkö i sina feta stadsjeepar än blandar sig med kreti och pleti på trikken.

Men nu ställs det hela på sin spets. 2011 arrangerar Oslo skid-VM. 370,000 åskådare väntas till Holmenkollen under de elva tävlingsdagarna. Trikken kan med nuvarande standard ta 1,000 passagerare i timmen. Tågen är över 30 år gamla och när det snöar kan de inte köra. Det håller inte.

Övriga t-banenätet i Oslo uppgraderas till en standard som kan transportera 9,000 passagerare per timme. Det är vad som behövs för att få skidpubliken fram och tillbaka till tävlingsarenan. Det menar i alla fall trafikkommunalrådet Peter Myhre.

Är det inte något väldigt norskt över att det måste ett VM på skidor till för att det ska investeras i Oslos kollektivtrafik?

Kanske inte så nostalgisk

I nostalgiska ordalag skrev jag om hur jag för 18 år sedan fick Depeche Modes LP Violator från Jays Records i Västerås några dagar före utgivningsdagen.

Sebastian Hallén uppmärksammar mig på att andrasingeln från Violator - Enjoy the Silence - nyligen klättrade upp från 60:e till 52:a plats på den svenska Digilistan (försäljning av nedladdningsbar musik).

Antingen är vi många nostalgiker, eller så är det SonyEricssons reklamfilm som har fått folk att köpa annat än mobiltelefoner.



(Och nu till helgen har VH1 Depeche Mode Weekend. Hrm. Har nyligen sagt upp Favorittpakken från GET kabel-TV och med den VH1.)

It’s time to learn Gulebøy-norsk

Norska flygbolaget Norwegian har köpt det svenska låprisbolaget Fly Nordic. Nu är det dags för namnändring. Svenskarna ska lära sig att flyga norskt. It’s time to learn Norwegian, utropar reklamkampanjen. Filmen spelar på hur svenskar tror att norska låter.

I fellesferien - da vil alle gå på tur, slik allehånde! Galdhøpiggen og La det svinge! Vi har skikkelig kringkasting, kjempetorsk og Hardangerfjorden!



En inte alltför vågad gissning är att de flesta svenskar faktiskt tror att ord som gulebøy, kjempetorsk och tallefjant är riktiga norska ord. Om du är en av dem, måste jag dessvärre göra dig besviken. Det heter banan, hai och ekorn.

Allehånde är förresten norska för kryddpeppar.

Kalla mig gärna nostalgisk, men...

Antagligen har det aldrig varit enklare än nu att få tag på spännande musikupplevelser. Via bloggar och diskussionsforum går det att snappa upp tips om intressanta artister du hittills inte hört. Och du kan lyssna på musiken innan du bestämmer dig för att köpa den.

Jag gillar verkligen att köpa musik, och utan Internet hade CD-hyllan varit smalare. De senaste tillskotten, svenska Elenette och etiopiske Mahmoud Ahmed (ja, de står på hyllor ganska långt ifrån varandra), hade jag aldrig betalat för om jag inte lyssnat på dem innan.

Svårare, men minst lika spännande, var det när jag växte upp i Västerås i slutet av 80-talet. Den tillgängliga informationen var begränsad till vad som skrevs i tidningar och spelades i radio, vad kompisar pratade om och – inte minst viktigt – vad som fanns i de lokala skivbutikerna.

Inte långt från Rudbeckianska gymnasiet, en bit upp på Vasagatan, fanns en liten källarlokal där Jays Records höll till. Det var min port till musikvärlden. Jag kommer fortfarande ihåg lukten – en blandning av källarmögel, svett och omslagsplast.

Det var där en samlare ställde ut sina trehundra Depeche Mode-skivor (varav 28 var olika utgåvor av maxisingeln till Strangelove). Jag var mycket imponerad, men noterade att samlingen inte innehöll min tyska utgåva (köpt på familjeresa med Kielfärjan från Göteborg) av Shake the Disease på gråspräcklig vinyl. Det var där jag för första gången hörde P Machinery med Propaganda, efter tips från butiksägaren Adonis Jalamudis. Det han inte hade i butiken beställde han. Ibland mot en deposition på en tia eller två, ibland utan. Den första skivan jag beställde av Adonis tror jag var Brothers med DAF. Och Depeche Modes Violator, fick jag redan på lunchrasten två dagar före releasedatum eftersom jag hade förhandsbokat den.

När jag bodde i Bryssel i slutet av 90-talet tillhörde skivaffärerna på Rue du Midi till de obligatoriska stoppen på lördagspromenaden. En av butikerna tog in det mesta från det lilla skivbolaget Energy Rekords i Älmhult. Där - i en liten butik i Bryssel - blev jag bekant med obskyra svenska band som Kiethevez och Statemachine.

I somras var jag tillbaka i Västerås under några dagar. Jays Records har flyttat från källarlokalen på Vasagatan och finns nu på Hantverkargatan. Vi hade pratat om soundtracket till filmen American Beauty under bilresan, och gick in.

Samme Adonis som fick mig att köpa alltför många Depeche Mode-releaser under min gymnasietid stod bakom kassan som om tiden hade stått stilla. Möjligen något gråare hår. Om han hade American Beauty-soundtracket? "Kolla i tredje facket från vänster på hyllan där borta!" Såklart den fanns där.

Jag frågade också om en skiva med danska jazzsångerskan Cæcilie Nordby. Den hade han haft, men skivan var såld. Ett snabbt telefonsamtal, och visst: "Du har den imorgon. Den kommer in före lunch."

Några veckor tidigare hade jag letat efter en samling med franska Desireless (Voyage Voyage-tjejen) utan att lyckas. "Hon med håret?" frågade Adonis för att försäkra sig om att vi pratade om samma artist. Mot 50 kronor i deposition erbjöd han sig att leta lite. Pengarna tillbaka om resultatet uteblev. Men vi skulle bara vara kvar i Västerås någon dag.

Nästa morgon, när jag gick förbi för att hämta Cæcilie Nordby, visade det sig att Adonis hade kollat läget. "Desireless är slutsåld från alla skivbolag, men jag har en kontakt i Tyskland som har några exemplar. Du kan få den på måndag." Tyvärr skulle vi resa vidare samma dag.

När jag flyttade till Oslo fanns en utmärkt skivaffär på Aker Brygge – Christer Falcks Bennis. I takt med att Free Record Shop och Platekompaniet tog över marknaden med sina strömlinjeformade butiker gick den inte att driva vidare. Christer Falck fick lägre återförsäljarrabatter än de stora kedjorna och hade inte en chans i konkurrensen. Synd.

Idag finns trevliga Bare Jazz på Grensen som har lyckats kombinera ett stort utbud med jazzmusik, ett café och kunnig personal i samma lokaler. För den som gillar smutsig rock erbjuder Tiger bakom Youngstorget samma sak.

Nu visar det sig att inte heller de stora kedjorna klarar konkurrensen från Internet. Free Record Shop lägger ned samtliga sina 49 norska butiker. Platekompaniet, som startade med ambitionen om att vara en butik för musikentusiaster, blir kvar som ensam dominant.

Jag kommer inte att sakna Free Record Shop. Men jag saknar Jays Records.

Tyvärr, du har kommit till fel sida

Upptäcker att jag har fått namnkonkurrens i den norska bloggosfären. På sidan javielsker.no (att jämföra med min adress javielsker.blogspot.com) går det att läsa om sådant som intresserar norrmän flest. Porr och snusk, alltså. Som att trekanter ökar prestationerna på jobbet och att det "svir i pungen til Hugh Hefner".

Bakom sidan står Stange-företaget Hedmarken Informationsteknologi. De driver också den upplysande webtjänsten alkohol.no som sprider information om privatimport av sprit och om öppettider på det svenska Systembolaget.

Det här leder till två frågor:

1. Norge har västvärldens kanske hårdaste lagstiftning mot pornografi och alkohol. Norge är landet som uppfann pornosladden. Det ligger som ett fult, smutsigt och förbjudet täcke över allt detta. Porrtidningar (utan klisterlappar över de intressanta delarna – se bilden) köps bakom disk i dammiga butiker i Oslos mer skumma kvarter. Sprit inhandlas på bilutflykter till gudsförgätna platser som Svinesund och Charlottenberg. Måste det vara så här?
   
   
2. Kommer jag få fler läsare nu? Har noterat en stark uppgång i Google-sök på "Ja, vi elsker" + "blog".

Brunskjortorna

Är norska division 2-klubben Mjøndalen IF världens bästa fotbollslag i bruna dräkter? Och varför är det inga andra lag som har brunt som klubbfärg? Det är ju, faktiskt, både snyggt och praktiskt.

Å andra sidan kanske det inte är så skojigt att gå under smeknamnet "bruntrøyene"...

Engelska Coventry hade bruna borta-tröjor under några år i slutet av 70-talet, och nigerianska Stationary Stores Lagos sägs också ha bruna tröjor. Några fler?

(Foto: Digitalsport/VIF Fotball)

Hänt i Norge: 1989

Vad hände i Norge under året som Berlinmuren föll?

• Odd Lindberg, inspektör vid Fiskeridepartementet, upprör sig över den norska sälfångsten. Han spelar in en dokumentärfilm som mest liknar en splatterfilm med blodiga sälungar. Det skulle han inte ha gjort. När den visas på NRK inleds en hets utan motsvarighet. I media får Lindberg tillnamnet Sel-Judas. Utrikesminister Thorvald Stoltenberg beordrar NRK att censurera de delar av Lindbergs film som ska distribueras till utlandet. Än värre blir det när svenske kung Carl Gustaf kommenterar det hela med att "Om statsminister Gro Harlem Brundtland inte klarar att hantera det norska sälfångstproblemet, så undrar jag hur hon ska kunna styra det norska folket".
  
  
• Under 80-talets sista år lyckas inte en enda norsk låt klättra över fjärde plats på den norska singellistan. Det här året är det bland andra Kaoma (Lambada) och Roxette (The Look) som regerar listorna. Dum Dum Boys (Splitter Pine) och Jahn Teigen (Optimist), som var årets norska musikhopp, räcker inte riktigt till.
  
  
• Arbeiderpartiet förlorar valet och Norge får en borgerlig koalitionsregering under ledning av Høyres Jan P. Syse. Bara ett år senare faller den borgerliga regeringen på grund av oenighet om Norges ansökan om medlemskap i EU, och Moder Gro kallas tillbaka till regeringskansliet.

(Bilden är från Odd Lindbergs film.)

Birdie nam nam

Vad är det som gör att vi alltid skrattar åt män i fågeldräkt?



Först Bård Tufte Johansen som Kyllingmannen. Ett stycke norsk TV-historia. Partiledaren för Arbeiderpartiet Thorbjørn Jagland var pressad av media. Opinionssiffrorna föll och mitt i allt råkade han kalla Gabons president för "Bongo fra Kongo". Såklart Jagland svimmade av överbelastning och hamnade på sjukhus. Kyllingmannen tyckte att journaliserna hycklade – ena dagen starkt kritiska för att andra dagen oja sig utanför rikshospitalet. "Først er vi slemme, så er vi snille."



Därefter Robert Gustafsson som Allan i Dalen. Robert Gustafsson och Bård Tufte Johansen hade förresten ett framgångsrikt samarbete i det norska TV-programmet Åpen Post. Gustafsson iklädde sig rollen som den svenske SVT-korrespondenten Classe Ekman och gjorde bland annat en lysande intervju med dåvarande kulturministern Valgerd Svarstad Haugland.

Birdie nam nam.

På modet

Utmärkta bloggen $vensson har (tillfälligt?) övergått till att bli modeblogg. Ja, varför inte?

Själv ska jag ut på Oslos gator för att köpa mig en ny kostym, men tänker inte blogga vidare om saken. Hur som helst är det tur att det mest är svenskar som jobbar i klädbutikerna i Oslo. Annars hade det varit svårt att hålla tungan rätt i mun.

Liten norsk-svensk ordbok
 kostyme (no) – utklädnadsdräkt (sv)
 dress (no) – kostym (sv)
 klenning (no) – kaka från Bergen (sv)
 kjole (no) – klänning (sv)
 kjole og hvitt (no) – frack (sv)
 frakk (no) – ytterrock (sv)